31 ( 2016 )

”Oh, vad det är skönt att inte veta sitt eget bästa, att gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa.” 

Ja, denna strof från en klassisk bob hund-låt passar ju ypperligt för att beskriva känslan av att mot bättre vetande ännu en gång tagit sig an en Rob Zombie-film men en viss förhoppning. Rob Zombie alltså, som gjorde lite halvkul musik en gång i tiden och på något märkligt sätt även fick ihop den riktigt sevärda ”The Devils Rejects” och den hyfsat underhållande föregångaren ”House of 1000 Corpses”. Men en gång är sannerligen ingen gång i vissa fall. Vad vi sedan fått genomlida när det kommer till herr Zombies filmskapande är ett par hemska remakes av ”Halloween”  (min recension av Zombies Halloween II) och den fruktansvärt patetiska ”The Haunted World of El Superbeasto”. I ”The Lords of Salem” försökte Zombie visserligen sig på lite nytänkande, men ett i grunden intressant upplägg drunknade i visuella effekter och en historia som segar på utan att riktigt veta var den ska ta vägen. När det således började pratas om den senaste Zombie-produktionen ”31” 2016 ägnade jag det hela inte så mycket tanke men när en del positiva recensioner började dyka upp väcktes ändå ett visst intresse. Kunde det rent av röra sig om en film i klass med The Devils Rejects? Hade Zombie lyckats träffa rätt ännu en gång? Så trots en viss skepticism beslöt jag ändå att lägga mina fördomar åt sidan och ge denna nya film en chans trots att jag återigen skulle tvingas uthärda Sheri Moon Zombie i en ledande roll. Men upplägget lät i alla fall lockande. Filmen öppnar med att en präst fastbunden vid en stol i en mörk lokal får lyssna till en obehaglig monolog av en mystisk psykopat som vi senare får veta går under namnet Doom Head (Richard Brake). Något är på gång, men vad? Scenen skiftar därefter till någon dammig gudsförgäten amerikansk landsort 31 oktober 1976. Här får vi stifta bekantskap med ett gäng medelålders karnevalsartister av typisk white trash-karaktär, Sherri Moon Zombie, Meg Foster, Jeff Daniel Phillips, Lawrence Hilton-Jacobs och ett par andra, ett allmänt sleazigt partygäng som inte väcker någon som helst sympati. Just denna Halloween-afton kommer saker och ting dock att gå rakt åt helvete. På väg mot sitt nästa event utsätts den lilla gruppen plötsligt för ett bakhåll under färden längs en ödslig landsortsväg (svårt att se vad som egentligen händer här) och tas därefter till fånga för att sedan spärras in i ett öde varuhus. Det visar sig att karnevalsartisterna oturligt nog har råkat bli de nya deltagarna i en dödlig överlevnadstävling som tydligen anordnas varje Halloween av ett par rika aristokrater (Malcolm McDowell, Judy Geeson och Jane Carr), här iförda gammaldags utstyrslar och pudrade peruker. Spelledarna förklarar för de ofrivilliga deltagarna att de under de kommande 12 timmarna nu måste överleva den jakt de kommer att utsättas för av tränade mördare i en labyrint av rum fyllda av fällor. Vem kommer att överleva, ja det är just det de uttråkade aristokraterna satsar pengar på. Några av de lömska mördarna är t ex nazi-dvärgclownen Sick Head (Pancho Moler), de psykotiska motorsågsbröderna Psycho-Head och Schizo-Head (Lew Temple och David Ury), det perverterade paret Death Head och Sex Head (Torsten Voges och E.G. Daily), ja och så då Richard Brakes Doom Head då. Här har vi alltså en slags hybrid av ”The Running Man” och ”Saw” fylld av Rob Zombies sedvanliga karaktärer och förkärlek för gore och sleaze. Låter detta kul, det är det tyvärr inte.

 

Rob Zombie vet hur man fyller en film med smuts, blod och osympatiska karaktärer, men kan han skapa en kreativ och intressant historia, ja kanske på ett försök av 20 möjligen. Upplägget med ett par rika knäppskallar utklädda till franska aristokrater som varje Halloween kidnappar ett anta olycksaliga offer för att låta dem ingå i ett dödligt spel känns ju knappast så kul när upplägget bara visar sig vara en simpel ursäkt för att visa upp ett gäng ointressanta figurer som springer runt och skriker i någon slags mörk lokal. Vad det hela har med Halloween att göra eller varför folk är sminkade som just clowner kan man ju fråga sig. När jakten väl är igång följer den ena likartade sekvensen på den andra, våra ”hjältar” gömmer sig i ett rum under ett par minuter för att därefter bli angripna av de knasiga mördarfigurerna. Därefter följer illa iscensatta fighter och någon dör, därefter körs allt om igen, ibland avrundat med en frusen stillbild. Ett av filmens stora problem är helt klart kameraarbetet, vilket ger ett skakigare intryck än många found footage-filmer. Betänk då att 31 inte alls är tänkt som en produktion byggd på ett autentiskt dokumentärkoncept, snarare tvärtom. Så fort något dramatiskt sker skakar kameran så våldsamt att det är svårt att få grepp om vad som faktiskt sker vilket paradoxalt gör filmen mindre brutal än vad som var tänkt. Även i de blodindränkta scener som faktiskt visas upp lyser bristen på kreativitet igenom vad gäller sättet de trista karaktärerna går sina öden till mötes. Det är svårt att få grepp om vad som händer i de taffliga fightingscenerna, Zombie vägrar dessutom konsekvent att zooma ut och ge ett större perspektiv. Efterarbetet med klippningen gör inte saken bättre. Historien segar på och inte mycket dramatik byggs upp, Zombie har faktiskt lyckats med att skapa en visuellt ful, amatörmässig och tämligen tråkig film. 

 

Och karaktärerna ja, här har vi inga personligheter att tala om direkt. Rob Zombie har ju tidigare visat att han emellanåt faktiskt fått till ett par minnesvärda galna rollkaraktärer som exempelvis Sid Haigs Captain Spaulding och Bill Moseleys Otis men i 31 lyser dylika med sin frånvaro. Skådespelaruppsättningen I filmen utgörs i stor utsträckning av samma personer Zombie brukar använda sig av och som spelar samma typer av medelålders white trash-patrask. Frugan Sheri Moon Zombie är så klart med som huvudkaraktären Charly och vi får så klart samma träiga och opersonliga framträdande som vanligt. I det här gänget är hon dock inte lika meningslös som Jeff Daniel Phillips Roscoe och Meg Fosters Venus, två skådisar som tidigare visat att de faktiskt kan agera men som här gör tämligen likgiltiga insatser. Lawrence Hilton-Jacobs och Kevin Jackson är ju också med, men deras Panda och Levon minns man inget alls av. Vilka är egentligen dessa karnevalsartister, vad pysslar de med och vart är de på väg? Är Zombie intresserad att berätta deras historia och ge karaktärerna lite kött på benen så vi kan få någon känslomässig koppling till dem, naturligtvis inte? Det är bara ett gäng pappersfigurer vilka verkar befinna sig på en 13-årings nivå och som då ska utgöra de protagonister publiken kan heja på. Rob Zombie har visserligen aldrig brytt sig särdeles mycket om offren i sina filmer, han gillar sina bad guys mycket mer. Inte så konstigt då att vi har fått en pinsam backstory till Michael Myers i Halloween-remaken eller den förvisso episka slutscenen i The Devils Rejects. Skurkarna i 31 är dock inte mycket att skriva hem om. För Malcolm McDowell har det varit en lång resa från hans klassiska insats som Alex i ”A Clockwork Orange”, han var ju till och med mer intressant att se som Caligula än i rollen som den teatraliska aristokraten Father Murder här. De mordiska jägarna i filmen är också mest ytliga schabloner som snarare känns löjliga än skrämmande. Hur kan dessa patetiska loosers överhuvudtaget utgöra något större hot mot en grupp desperata människor i nöd som slåss för sina liv? Den enda i persongalleriet som överhuvudtaget lämnar någon form av intryck är Richard Brakes Doom-Head och filmen är också som bäst i hans inledande monologscen. Tyvärr försvinner all mystik kring denna karaktär när Zombie så småningom återintroducerar honom som en typisk standardgalning. Doom-Head blir ännu en perverterad redneck I mängden. Varför är alla karaktärer I Rob Zombies filmer idioter, kan det vara någon form av sammanträffande?

 

Om man trodde Rob Zombie var på väg att vidga sina vyer och bredda sitt filmskapande I och med den mer seriösa tonen I Lords of Salem kan man nog glömma det. 31 är ännu en typisk Zombie-rulle som förlitar sig på gamla knep vi sett förut men som saknar historia, karaktärer och produktion som kan få det hela att lyfta. Tyvärr får man väl konstatera att alla som anser att vi här har en filmskapare som kanske hellre borde hålla sig till musikvideor än spelfilm fått vatten på sin kvarn. 31 är ännu ett lågvattenmärke i Rob Zombies filmografi och det finns inget som direkt talar för att det kommer något bättre i framtiden. Lyssna på någon gammal platta istället, soundtracket till 31 är nämligen en av få bra saker med produktionen. 

Videoklipp

31

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.