Survival

Att kampen för överlevnad är ett tema som genomsyrat människans hitoria är ju allom bekant. Och Darwins becingade uttryck "survival of the fittest" har ju inspirerat många, såväl filosofer och politiker som konstnärer av allehanda slag.

Man vs. WildAtt testa gränser för hur mycket en människa klarar av är även ett inslag som förekommer i dagens populärkultur, ta bara en TV-serie som "Man vs. Wild" från 2006 vilken man bl a kunnat se på Discovery Channel. Här placeras huvudpersonen Bear Grylls på ett antal ogästvänliga och på olika sätt farliga platser. Han ska sedan överleva och ta sig tillbaka till civilisationen på bästa sätt. Inom skräckfilmsgenren har detta tema fått sitt eget uttryck i den så kallade survival horrorn. Visst handlar många skräckfilmer just om att överleva, men här är det själva grundpremissen för historien i sig. Vad är då det mest typiska inslaget för survival-horror? Kortfattat kan man väl säga att den centrala handlingen ofta kretsar kring en liten grupp människor som av vissa omständigheter hamnat i en hopplös situation tillsammans. Nu måste de försöka klara sig levande ur denna knipa. Dessvärre hör det till ovanligheterna att de är förberedda för de fasor som väntar dem, istället måste de förlita sig på de förmågor de redan besitter samt på att samarbeta. Det sistnämnda brukar inte fungera så bra eftersom de flesta i gruppen enbart brukar bry sig om sig själva. Till skillnad från andra skräckgenrer, där flykt oftast ses som det enda valet för att överleva, finns räddningen inom survival just i att kämpa och försöka hitta en utväg. De utsatta vägrar i de flesta fall helt enkelt bete sig som paralyserade offer. Vad som ofta också eftersträvas inom survival-horror är någon form av realism, även om miljöerna kan vara väl så otroliga. Men har handlar det inte om riktiga monster utan snarare om vår egen inneboende ondska. Platserna som dramat utspelas i är ofta isolerade områden, igenbommade byggnader, avsides belägna stugor, båtar på drift eller post-apokalyptiska miljöer.

 

Vårt djuriska jag

Vad vi ofta ser inom survival-horror är hur människor i ytterst trängda situationer allt mer avhumaniseras. Den civiliserade yta vi oftast presenteras för i början luckras allt mer upp och blottar en annan, mörk och frånstötande, sida av den mänskliga naturen. Vi reduceras till de djuriska varelser vi i grunden är, där instinkt och självbevarelsedrift sätter alla moraliska betänkligheter ur spel. De dagliga reglerna för hur vi umgås med varandra kan snabbt upphävas och ersättas av en helt annan verklighetsbild där våld och mord blir en naturlig del av vardagen. När moralen är i upplösning kan nästan alla plötsligt acceptera mord på en annan människa trots en i normala fall djupgående avsky för lemlästning och mord. Detta beror just på den onormala stressituation en extrem kris kan skapa.

Tesueus & MinotaurusSurvival-temat kan som så mycket annat spåras långt tillbaka i den mänskliga berättartraditionen. Det är inte svårt att se hur många äldre historier om svåra test som människor utsatts för fungerat som inspirationskälla för senare tiders romaner och filmproduktioner. Det kan röra sig om allt från antik mytologi till sentida folksagor. Ett tidigt exempel är den grekiska historikern Plutarchos (46-120 e Kr) återgivning av legenden om Theseus kamp mot Minotaurus i Knossos labyrinter. Genom historien har den sen funnits åtskilliga berättelser som baseras på temat om grupper av människor som kämpar för sin överlevnad i en närmast hopplös situation. Vi har t ex folksagor som bröderna Grimms berättelse om Hans och Greta från sagosamlingen ”Kinder- und Hausmärchen” från 1812, där de båda barnen till sist överlever genom att överlista den onda häxan. Inom den mer klassiska litteraturen kan väl Robert Louis Stevensons (1850-1894) ”Treasure Island” från 1883 passa in. Historien handlar ju till stor del om kampen mellan en skeppsbesättning och ett gäng pirater på en öde ö. En av de första litterära mästarna inom skräckgenren, den amerikanske författaren Edgar Allan Poe (1809-49), har även han bidragit med inspiration till survival-horror-genren. Först tänker man kanske på novellen ”The Pit and the Pendulum” 1842. Historien handlar om en man som döms till döden och sen utsätts för ett dödligt spel i sin cell av den spanska inkvisitionen. Upplägget för onekligen tankarna till filmer som Saw. En annan litterär gigant inom genren är ju H.P. Lovecraft (1890-1937). I ett flertal av hans noveller kretsar temat kring paranoia och klaustrofobi och ofta är de inblandade personerna dömda till undergång. Historier som “The Temple” 1920 och “At the Mountains of Madness” 1931 kan här nämnas.

 

Bröd ock skådespel ... igen

Richard Edward Connell - The Most Dangerous GameOm man lämnar Lovecrafts mer gotiska skräckskildringar och letar efter mer realistiska skildringar vad gäller kamp på liv och död kan Richard Edward Connells ”The Most Dangerous Game” 1924 fungera som en bra utgångspunkt. Berättelsen handlar om den berömde storviltjägaren Sanger Rainsford, som efter en båtolycka blir strandsatt på en ö tillhörande en annan erfaren jägare, General Zaroff. Det visar sig snart att Zardoff har tappat intresset för vanlig jakt, han vill ha större utmaningar. Och snart inser Rainsford den fasansfulla sanningen, han är generalens nästa byte. Detta är ju ett klassiskt upplägg vi har sett i många filmer. Ett annat klassiskt upplägg hittar vi i nobelpristagaren Wiliam Goldings (1911 – 1993) ”Lord of the flies”, som nog de flesta läst. Historien om de övergivna pojkarna på den öde ön som snart splittars upp i två läger säger en hel del om hur människan sakta avhumaniseras när civilisationens tunna fernissa skrapas bort. Ett liknande tema finns i William Butlers ”The Butterfly Wiliam Golding - Lord of the fliesRevolution” 1961, fast är utspelar sig händelserna på ett sommarläger för ungdomar. Ungdomar i kamp mot varandra på liv och död, ja det är ett tacksamt tema. Under pseudonymen Richard Bachman skrev Stephen King t ex “The long walk” 1979. I en dystopisk framtida militärstat är det stora folknöjet den årliga maratonmarschen. 100 ungdomar tävlar om ära och rikedom, men bara en kan vinna, de som åker ut mister samtidigt sitt liv. Koushun Takamis ”Battle Royale” 1999 följer samma linje, fast här “kidnappas” en hel skolklass som ansetts vara extra besvärlig av regimen och tvingas ställa upp i en kamp på liv och död mot varandra på en öde ö. Suzanne Collins moderna gladiatortrilogi ”The Hunger Games” 2008 - 2010, där fattiga ungdomar tvingas slåss i en utomhusarena är ännu ett exempel. Om man blandar Battle Royal med The most dangerous game, ja då kan man få en berättelse som Yusuke Kishis ”The Crimson Labyrinth” 2006. 12 främlingar vaknar plötsligt upp och upptäcker att de inte har en aning om var de befinner sig. Det blir efterhand uppenbart att de blivit drogade och därefter transporterade till en isolerad del av Australien där de ska fungera som spelpjäser i ett tävlingsprogram som sänds i TV. Farorna är många och i slutändan kan bara en överleva. Vi har faktiskt också ett par svenska bidrag till genren, Jens Ganmans "Blod och Död" från 2006 är en inte helt lyckad satir över dagens dokusåpa-fenomen, medan den John Ajvide Lindqvists zombiedoftande e-bok ”Tjärven” från 2011 är klart intressantare. Vill man ha än mer blodslafs kan Brian Keenes "Urban Gothic" från 2009 rekomenderas. Men, förutom dessa litterära inspirationskällor finns det ett ytterligare fenomen som spelat in, ja dessutom skapat namnet survival-horror, nämligen dataspelen.

 

Game over

IAlone in the Darknom den digitala världen har det sedan länge funnits spelteman som byggt på att man som ensam person eller en mindre grupp ska kämpa sig igenom olika banor i kamp mot diverse monströsa fiender. Redan 1981 gav Atari 2600 ut ”Haunted House”, ett spel som kan sägas innehålla de första inslagen av survival-horror. Spelkaraktären måste ta sig ut från ett hemsökt hus med en urna utan att bli dödad av monstren som finns där. Nästa steg i utvecklingen togs 1989, då släppte det japanska spelföretaget Famicom ”Sweet Home” till Nintendos åttabitarskonsoll. Spelet handlar om en grupp på fem personer som blir inlåsta i ett hemsökt hus när de ska fotografera gamla målningar och sedan får kämpa för sina liv under tiden de söker efter en väg ut. Men det var under 90-talet som survival-horror skulle få sin fullt utvecklade form. Infogrames ”Alone in the dark” 1992 blev den första stora skräckspelsserien med hittills fyra Resident Eviluppföljare. Spelet har fungerat som inspirationskälla för flera av efterkommande skräckspelsserier. I Alone in the dark anländer den valda spelkaraktären till ett öde hus som tillhört en man som begått självmord. Målet är ett piano uppe på vinden. Som väntat blir man emellertid inlåst i byggnaden och får sen kämpa mot klassiska survival-horror-hot som otaliga monster av varierande sort samt gillrade fällor lite här och var. Men det var först med Shinji Mikamis zombiespel ”Resident Evil”, lanserat av Capcom 1996, som survival-horror-beteckningen först kom att användas. Här handlar det om en elitstyrka som fått i uppdrag att undersöka omständigheterna kring några brutala mord ute i ett övergivet bergsområde men snart tvingas slåss för sina liv mot allehanda monster instängda i en gammal herrgård. Spelgenren, med sin blandning av action och skräck, har blivit mycket populär och förutom Resident Evils fyra Silent Hilluppföljare har vi fått Konamis kritikerrosade ”Silent Hill” 1999 som fått hela sex uppföljare. Här tar survival-spelen för första gången steget bort från B-films-upplägget och fokuserar mer på ett psykologiskt grepp. Andra spel som kan nämnas är Tecmos ”Project Zero” 2001 med sina tre uppföljare och Sonys ”Forbidden Siren” 2004. Under de senare åren har survival-horror-spelen dock mer och mer utvecklats mot mer actionbetonade produktioner som Monolith Productions ”F.E.A.R.” 2005 och EA Redwood Shores ”Dead Space” 2008 och därmed tappat en del av den ursprungliga identiteten.

 

Uwe BollNaturligtvis har flera av de nämnda spelen även resulterat i filmadaptioner. 1989 kom t ex ”Sûîto Homu”, Kiyoshi Kurosawas tolkning av spelet Sweet home. Paul W. S. Anderson gav oss den ganska mediokra ”Resident Evil” 2002 som hittills emellertid fått hela fyra uppföljare. Dessutom har spelet genererat tre animerade filmer. Resident Evil-serien är dock rena mästerverken jämfört med den sanslöst usle dataspelsregissören Uwe Bolls tolkning av ”Alone in the Dark” 2005. Christophe Gans ”Silent Hill” går väl att se men är inte jättebra medan Chuck Pattons animerade ”Dead Space: Downfall” däremot är en positiv överraskning. Ingen av de ovan nämnda filmerna kan man emellertid klassificera som survival-horror. Möjligtvis kan William Brent Bells "Stay Alive" 2006 ses som en produkt av dessa dataspel. Här drabbas nämligen en grupp tonåringar av en förbannelse som vilar över ett onlinespel del spelar. Dör de i spelet dör de även IRL. Andra filmer som till viss del utspelas i en dataspelsvärld är  t ex John Flynns "Brainscan" 1994, David Cronenbergs "eXistenZ" 1999 samt Mark Neveldines och Brian Taylors "Gamer" 2009.

 

Civilisationen som tunn fernissa

Om vi då tar oss an att kartlägga hur survival-horror tar sig uttryck på vita duken. Skräckfilmsgenren Survival horror kan egentligen ses som en sammansmältning av en rad olika skräckfilmsgenrer. Vi kan både se hur spår av exploitation, slasher, zombie, eco-horror, urbanoia, sci-fi och thriller präglar denna subgenre. Vad som emellertid är karaktäristiskt för just survival är hur berättelserna ofta skildrar hur vårt moderna och trygga vardagsliv plötsligt kan slås sönder av hot vi inte ens visste fanns. Influenserna från dataspelsvärlden märks också ofta. Man kan t ex i flera filmer märka hur själva scenariot liknar ett spelupplägg, huvudpersonerna tvingas många gånger utveckla nya förmågor de inte visste att de besatt samt tillskansa sig användbara föremål, vapen och information för att lyckas överleva. Premissen är enkel, ta dig levande ur den nuvarande situationen. Inte sällan finns ett bakomliggande mysterium som förklarar det uppkomna läget, men i en del filmer ges inga riktiga svar. Ett av de allra tidigaste exemplen är Nick Grindes sci fi-rulle "The Man They Could Not Hang" med Boris Karloff i huvudrollen som den hämndlystne vetenskapsmannen Dr. Henryk Savaard som återupplivas efter sin avrättning för att därefter iscensättaen en noga uttänkt hämndaktion för de ansvariga för hans "död".

 

Filmiskt sett kan man väl saga att exploitation-genren är den första stora inspirationskällan till den senare survival-vågen. Exploitation är en bred benämning av filmer vars kännetecken är att de frossar i spekulativa vålds-, naken-, sex-, tortyr- och drogscener.  Ja, vissa menar att dessa filmer till och med glamouriserar brott och antisocialt beteende. En känsla av realism eftersträvas ofta också för att härigenom förstärka chockverkan. All exploitation-film faller inte inom skräckfilmsgenren, 1970-talets blaxploitation-våg utgjordes t ex framförallt av deckare och actionfilmer. Exploitation har traditionellt varit alternativa filmproduktioner, långt utanför Hollywood-världen.  Under det tidiga 70-talet började emellertid även etablerade filmstudior krydda sina produktioner med exploitation-inslag. Filmer som ”A Clockwork Orange”, ”Deliverance” och ”Straw Dogs” är exempel på detta. Denna utveckling kom att bana väg för slasherfilmens stora genombrott på 80-talet, slashern har ju också klara inslag av exploitation men kom ändå att bli mainstream under detta decennium. Det David Edelsteintydligaste arvet från exploitation-genren ser man i de survival-filmer som idag brukar ges epitetet ”torture-porn”. Demma benämning myntades 2006 av den amerikanske filmkritikern David Edelstein, då han beskrev Eli Roth survival-film ”Hostel” 2005. Denna klassificering har sedan även använts på andra filmer inom genren som James Wans ”Saw” 2004. Men begreppet torture porn används inte bara som omdöme om survival-film, även andra typer av film har fått denna stämpel, exempelvis Rob Zombies ”The Devil's Rejects” 2005, Greg Mcleans ”Wolf Creek” 2005, ja även Virginie Despentes depraverade drama ”Baise-moi” 2000 och Takashi Miikes exploitation-rulle ”Koroshiya 1 / Ichi the Killer” 2001. Edelstein räknar även Mel Gibsons “The Passion of the Christ”  2004 som torture porn beroende på de många grafiska tortyrscenerna. Utifrån detta kan man se att skillnaden mellan 70-talets exploitationfilm och dagens snarlika produktioner är att de nutida motsvarigheterna ofta riktas mot en mainstream-publik, lanseras globalt och genererar en hel del pengar i vinst. Ja så kan det gå.

 

Så vi kan således konstatera att dagens trend av brutal survival-filmer till viss del är blodiga arvtagare till 1970-talets exploitation. Wes Cravens “Last House on the Left” 1972, Robert A. Endelsons “Fight for Your Life” 1977 och Meir Zarchis ”I spit on your grave / Day of the Woman” 1978 är alla tre filmer som handlar om tortyr och sadism vilket I slutändan leder till att offret slår tillbaka med blodiga konsekvenser. Liksom den närbesläktade slasher-genren är survival-filmer ofta lågbudgetproduktioner som i första hand satsar på ”hoppa-till-effekter”, grafiskt våld och action. De bästa filmerna i genren lyckas också skapa en krypande thrillerkänsla och lyckas ibland till och med förmedla en berättelse som kryper in under skinnet på publiken. Det viktiga är realismen. Där slashern ger oss maskförsedda mördare i fantasifulla kreationer som har ihjäl karikerade offer söker survival-filmen i viss mån efter realism. Vi möter människor i situationer där hela deras tillvaro välts omkull, de är fast på en ond plats de måste ta sig ifrån till varje pris.

 

I det vildas grepp

The Most Dangerous GameRedan 1932 filmatiserades Richard Edward Connells roman “The Most Dangerous Game” I regi av Irving Pichel och Ernest B. Schoedsack. Historien är I stort sett densamma i denna spännande film, även om ett par extra personer är tillagda. Upplägget med en galen jägare som suktar efter mänskigt blod återkommer i flera remakes eller kopior som Robert Wises "A Game of Death" 1945, Ralph Brookes ”Bloodlust!” 1961, Stu Segalls "The Suckers" 1972,  Ernest R. Dickersons  "Surviving the Game" 1994 och Thomas Szczepanskis "The Hunt" 2012. Flera filmer med liknande  jakttema har sedan följt med högts blandat resultat, bl a kan nämnas Cornel Wildes klassiska helvetessafari "The Naked Prey" 1965, Eddie Romeros filippinska sleazerulle ”The Woman Hunt” 1972, Ernest R. Dickersons actionladdade ”Surviving the Game” 1994, R.J. Kizers dussinaction "Death Ring" 1992, Paul Millers skruvade komedi "The Pest" 1997, Robert Krauses ologiska ”Blood Trails” 2006, Michael J. Bassetts skogsdrama ”Wilderness” 2006, Thom Eberhardts avklädda men överraskande bra "Naked Fear" 2007,  norrmannen Patrik Syversens halvrisiga ”Rovdyr” 2008 samt  Chris Briants hopplöst usla "The Hunters" 2011. Alla dessa filmer har det gemensamt att ett offer eller en mindre grupp jagas som djur på isolerade platser och tvingas slå tillbaka för sin överlevnad.

 

Att vara strandsatt i en ogästvänlig ödemark långt ifrån civilisationen är ett annat typiskt inslag i survival-genren. Vi kan ju alla föreställa oss den rädsla det medför att tappa bort sig i en vild och främmande miljö och det finns ju otaliga filmiska upplägg att ta fasta på för att förmedla denna känsla av obehag. Ett av de tidigaste exemplen på denna typ av film är John Farrows ”Five Came Back” 1939,  en historia en grupp omaka flygplanspassagerare som tillsammans besättningen hamnar mitt i ett sydamerikanskt djungellandskap efter det att deras plan kraschat. Med hotet om att bli attackerade av lokala huvudjägare måste gruppen lyckas lägga inbördes motsättningar åt sidan för att lyckas överleva. Skådisar som Chester Morris, Lucille Ball, C. Aubrey Smith och John Carradine lyfter en stark och mörk film vilken ställer frågor om mod kontra feghet och medmänsklighet kontra självbevarelsedrift. Av någon anledning fick farrow för sig att göra en remake på denna fina rulle, resultatet blev den överflödiga "Back from Eternity" 1956, se originalet i stället. Flygkrascher med följande kamp för överlevnad har sedan dess blivit en stapelvara inom filmindustrin. Vi har en uppsjö äventyrs- och dramafilmer som bygger på detta tema, inte direkt skräck dock om man talar om produktioner som Robert Aldrichs "The Flight of the Phoenix" (med James Stewart Richard Attenborough) eller Cy Endfields ”Sands of the Kalahari", båda från 1965. The Naked PreyFrån samma år kommer emellertid en film som väl kvalar in som en klassisk representant för survivalgenren, nämligen Cornel Wildes ”The Naked Prey”. Influenser från The Most Dangerous Game märks av, men Wilde kryddar det hela med egna ingredienser. Filmen utspelas i det koloniala Afrika där en grupp västerlänningar befinner sig på en safaritur. Under denna träffar de på en lokal stam och seden kräver då att gåvor överlämnas, något som en deltagare i safarigruppen vägrar. Detta leder till att gruppen drabbas av stammens vrede och plötslig är de byten i en jakt på liv och död. Dock handlar det inte här om jakt som underhållning för lokalinvånarna utan som straff för en förselse. Klarar man sig undan jägarna har man också förtjänat sin frihet. Inte så lätt då huvudpersonen, regissör Wilde själv, tvingas fly ut i bushen spritt språngande naken utan något att försvara sig med överhuvud taget. Helt klatt har The Naked Prey haft en stor betydelse för exempelvis exploittionfilmen. Vi känner igen mycket i exempelvis italienska kannibalfilmer från 1970-och 80-talet som Umberto Lenzis ”Il Paese del Sesso Selvaggio” / ”The Man from the Deep River” 1972 och ”Cannibal Ferox” 1981 samt Ruggero Deodatos ”Cannibal Holocaust” 1980. Survivalfilmer som utspelas på ogästvänliga platser har naturligtvis fortsatt att fascinera. Är det inte i varma djungler så är det i kalla snölandskap, Frank Marshalls ”Alive” 1993 är ju ett typexempel. Intressanta filmer med enna inriktning är annars exempelvis Lee Tamahoris ”The Edge” 1997 (med Anthony Hopkins och Alec Baldwin i huvudrollerna, ja även Elle Macpherson och Bart the Bear medverkar) eller Joe Carnahans ”The Grey” 2011. Genom åren har folk blivit strandsatta lite överallt, vilket fått ödesdigra konsekvenser, på främmande planeter (David Twohys ”Pitch Black” 2000), uppe i bergen (Abel Ferrys "Vertige" / ”High Lane” 2009), i skidliften ( Adam Greens ”Frozen” 2010, i undervattensgrottor (Alister Griersons ”Sanctum” 2011), ja listan är hur lång som helst.

 

Dystopier

Kampen för överlevnad i en värld där civilisationen av en eller annan anledning rasat samman är ännu ett framträdande inslag i survival-genren. En stor inspirationskälla har självklart katastroffilmerna från 1950-talet varit. Denna tidsera med sin skräck för atomvapen och ett förödande världskrig mellan de dåvarande supermakterna har ju inspirerat en mängd filmskapare. Ta bara Arch Obolers "Five" 1951, en mörk berättelse där bara fem personer i hela världen överlevt ett kärnvapenkrig och nu ska försöka samexistera. Ray Millands "Panic in Year Zero!" 1962 är ett annat exempel, en klassisk överlevnadshistoria om en familj som tvingas bemästra tillvaron efter att en atombomb förintat deras hemstad Los angeles under en campingutflykt. Det dyker fortfarande upp dystopiska filmer av detta slag, som  Elio Quirogas "La Hora Fría" / "The Cold Hour" 2006, David och Àlex Pastors "Carriers" 2009, samt Tim Fehlbaums "Hell" och Douglas Aarniokoskis "The Day" 2011. Men det var inte bara katastroffilmerna som skulle sätta sitt avtryck på denna genre. 1968 kom en film som skulle visa sig få ett obestridligt inflytande framöver, nämligen George A. Romeros zombieklassiker ”Night of the Living Dead”. Det apokalyptiska temat med den lilla isolerade gruppens kamp mot de människoätande ödöda har inte bara inspirerat andra sentida zombiefilmer som ”28 days later” och ”Zombieland” utan även survival-horror, allt från ointressanta TV-produktioner a la Peter McCubbins Survival Earth 1985 eller Joshua Butlers ”Deathlands” 2003 Doomsdaytill Neil Marshalls spännande ”Doomsday” 2008. Alla dessa filmer behandlar en framtida ödelagd värld där en mindre grupp ställs mot närmast oöverstigliga svårigheter i kampen för överlevnad. Men dagens vardag kan även den fungera bra som bakgrund till en desperat kamp på liv och död. Vi har den helvetiska kick-offen för de anställda i vapenföretaget i Christopher Smiths svarthumoristiska ”Severance” 2006, seglatsen som gick fel då en lustjakt förvandlas till ett blodigt inferno i Oliver Blackburns sexspekulativa ”Donkey punsch” 2008 eller varför inte Ryan Nicholsons genomusla ”Live Feed” 2006. Överlag kanske det inte finns så många riktigt bra survival-horror-filmer med just detta tema. Mer ordnära actionproduktioner typ "Mad Max" är oftast mycket bättre än exempelvis kampen mot kannibalmutanter i Mark Youngs ”Tooth & Nail” 2007.

 

Ett annat vanligt tema inom survival-horror är de sadistiska spel på liv och död som filmens offer får utstå. Ibland handlar det om dystopiska framtidsskildringar där en auktoritär regim använder denna underhållning som ett sätt att ge folket ett utlopp för sin frustration och ilska. Vi såg redan 1965 ett udda exempel på detta uplläg i och med Elio Petris futuruistiska och svart humoristiska actiondrama "La Decima Vittima" / "The Tenth Victim", en adaption av Robert Sheckleys novell "Seventh Victim" från 1953. Historien går helt enkelt ut på att en organisation anordnar TV-sända jakter där människor slumpvis väljs ut som jägare och byte. Marcello Mastroianni spelar den gamle mästerjägaren som plötsligt får anta rollen som byte, jagad av en anslående Ursula Andress. Tom Toelles tyska TV-film "Das Millionenspiel" / "The Millions Game" 1970 har ett liknade upplägg. Det sägs att när filmen visades var det många som tog den för att vara autentisk och hundratals unga män ansökte om att få ställa upp, både som jägare och byten. En fransk remake, "Le Prix du Danger" / "The Prize of Peril" dök upp 1983 i regi av Yves Boisset. Paul Michael Glasers filmatisering av Stephen king-romanen ”The running man” 1987 är ett ett annat exempel på denna typ av historia. Filmen skiljer sig dock en hel del från sin romanförlaga. I Glasers version spelar Arnold Schwarzenegger en polis som blivit oskyldigt dömd till döden. Han har dock ett alternativ, att ställa upp i TV-tävlingen The Running man, där han måste besegra ett otal motståndare för att överleva. Ett liknande tema har Albert Pyuns "Mean Guns" 1997 Kinji The CondemnedFukasakus filmatisering av Koushun Takamis ”Batoru rowaiaru" / "Battle royal” 2000 samt uppföljaren från 2003 regisserad av Kenta Fukasaku och sonen Kinji Fukasaku liksom Maurice Devereauxs "Slashers" 2001, Scott Wipers ”The Condemned” 2007 samt Mark Neveldines och Brian Taylors "Gamer" eller Scott Manns "The Tournament" 2009. Ja och så har vi ju då så klart filmatiseringen av Suzanne Collins "Hunger Games"-serie 2012-15. Men dessa dödliga lekar behöver inte alltid handla om underhållning för allmänheten, lika ofta kan det vara en sadist eller galning som för sitt eget höga nöjes skull eller av hämndbegär har ihjäl sina offer på de mest raffinerade vis. Två filmer har banat väg för den ganska stora våg av dylika filmer under 2000-talet: Vincenzo Natalis ”Cube” 1997 och James Wans ”Saw” 2004.

 

"Torture porn"

CubeVincenzo Natalis Cube från 1997 var en lågbudgetproduktion som med sitt annorlunda koncept fick ett oväntat stort genombrott och kom att bli stilbildande. Konceptet är enkelt, en grupp människor vaknar upp inne i en komplex byggnadskonstruktion innefattande ett system av olika rum som inte tycks leda någonstans. De tvingas sedan utforska miljön och upptäcker snart att alla rum ser precis likadana ut. Det enda som skiljer dem åt är färgerna. Rummen är förenade med små luckor, men att använda dem för att ta sig till nästa rum är emellertid förenat med livsfara. Hela stället verkar nämligen vara riggat med fällor och man vet aldrig vad som väntar i nästa rum. Vad är meningen med det hela och varför befinner sig de instängda här? Ja, det är frågor som senare filmskapare byggt vidare på i sina egna versioner av Cube-konceptet. Inte minst ser vi detta i James Wans Saw, 2004 där två inspärrade män tvingas delta i ett dödligt spel anordnat av mannen vi lärt känna som Jigsaw, polis, domare och bödel i ett. Saw blev startskottet för den ström av filmer fyllda med blod och tortyr som sköljde över oss under 2000-talet. Det visade sig nämligen att de sk torture-porn-filmerna gav filmindustrin stora förtjänster till enSaw ringa kostnad. Saws produktionskostnad låg på 1,2 miljoner dollar men vinsten blev över 100 miljoner världen över. Lionsgate, som get ut filmen, såg naturligtvis vilken lyckoträff de gjort och beslöt sig att köra vidare på detta spår. Ett av de första resultaten blev Eli Roths ”Hostel” 2005. Roth tar det grafiska våldet ett steg längre när han låter tre amerikanska ungdomar på resa i Slovakien hamna i händerna på uttråkade rika västerlänningar i jakt på den ultimata adrenalinkicken. Även Hostel gick ekonomiskt sett väldigt bra, filmens budget hade legat på 5 miljoner dollar och vinsten blev över 80 miljoner. Framgångarna sporrade filmbolagen att satsa stort på denna nya skräckfilmstrend, hittills har Saw t ex fått hela sex uppföljare. Denna filmserie är också den mest vinstgivande serien i filmhistorien. Flera liknande filmer, där en grupp människor spärrats in i ett rum med dödliga konsekvenser, har också spelats in, däribland Steven R. Monroes ”House of 9” 2005, Simon Brands ”Unknown” 2006, Yoon Hong-Seungs ”Gosa"/ "Death bell” 2008 och John Suits ”Breathing Room” 2008. Även Hostel fick en uppföljare och inspirerade en rad filmer där sadistiska mördare ger sig på oskyldiga offer. Här har vi filmer som Simon Boyes / Adam Masons ”Broken” 2006, John Stockwells ”Touristas" 2007, Zev Bermans ”Borderland” 2007, Roland Joffés ”Captivity” 2007 och Gideon Raffs ”Train” 2008.

 

Survival-horror är i grunden en ganska enkelspårig underhållning, men detta gäller ju de flesta skräckfilmsgenrer. Man kan uppskatta den för det realistiska anslaget som gör att det man ser känns riktigt obehagligt emellanåt. Men en del menar nog att genren idag mest har blivit en spekulation i blod och våld, liksom de gamla exploitation-filmerna. Men om man gillar filmer som kombinerar det groteska med en del frågor om den mänskliga naturen och överlevnadsinstinkten, ja då kan man hitta en del guldkorn här. 

Filmer i genren Survival