Under de senaste tio åren har vi sett en mängd anglosaxiska filmer och TV-produktioner där en liten grupp människor tvingas kämpa för sina liv i en ödelagd värld. Med detta i åtanke är det lite märkligt att ett av de främsta länderna vad gäller den nya vågen av skräckfilm, nämligen Frankrike, inte hoppat på detta tåg ridigare. Fransmännen har ju annars skämt bort oss med våldsamma och blodiga filmer som ”Haute tension”, ”À l'intérieur / Inside”, ”Frontière(s)” och ”Martyrs” som lagt ribban högt vad gäller dagens skräckisar. Den franske regissören David Morlet hade nog liknande funderingar när han tog sig an det projekt som kom att resultera i 2009 års franska zombierulle ”Mutants”. Eller ja, zombierulle är kanske inte en helt korrekt benämning, men detsamma gäller ju i så fall för 28 Days Later, som bygger på liknande premisser. Hur står sig då denna film i jämförelse med övrig fransk skräckfilm från modern tid? Det ska vi försöka bena ut.

Mutants utspelar sig i en värld som drabbats av ett virus som under ett par månaders tid spridit sig bland den franska befolkningen och slagit ut i stort sett hela samhället. Virussmittan har lett till att de som drabbats på kort tid förvandlats till våldsamma kannibalistiska mutanter (ja, vi har hört den förut). När filmer drar igång möts vi av en ensam ambulans som rusar fram längs öde landsvägar. I bilen befinner två sjukvårdare, Sonia (Hélène de Fougerolles) och hennes pojkvän Marco (Francis Renaud), samt militären Virgile (Dida Diafat). De är på jakt efter att hitta militärbasen Noah för att där söka skydd undan katastrofen. Under färdens gång försöker de desperat hålla liv i en man som uppenbarligen blivit allvarligt skadad av något. Det den skadade drabbats av verkar sakta bryta ner och förändra honom. Det står snart klart att man inte kan rädda hans liv och för allas säkerhet stannar man och lastar ut den sjuke, varefter Virgile gör slut på hans lidande. Efter en incident, där Sonia och Marco blivit osams med Virgille på en bensinmack samtidigt som de plötsligt attackeras av en mänsklig mutant, blir läget kritiskt. Marco råkar få i sig blod från mutanten samtidigt som han drabbas av en skottskada. För att rädda sig och sin skadade pojkvän från de blodtörstiga mutanter som hela tiden hotar tvingas Sonia ta den sårade Marco till en stor övergiven byggnad i hopp om hjälp från armébasen de vet ska finnas i närheten. Det visar sig nu att Sonia besitter den unika egenskapen att hon är immun mot den förödande virussmittan, frågan är bara, kan hon rädda den smittade Marco? Eller är han dömd att sakta men säkert bli förvandlad till en av de blodtörstiga kannibalmutanterna? Till råga på allt elände kommer det att visa sig att faran inte bara kommer från mutanterna, det finns som alltid även brutalitet i mänsklig gestalt.

Visst låter det som en klassisk zombiefilm, men ska man vara korrekt är det egentligen inte zombier det handlar om. Varelserna beter sig visserligen mestadels som zambier gör mest, då främst de snabba zombierna i Zack Snyders remake av Dawn of the Dead från 2004, och smittan sprids främst via bett eller blodkontakt som brukligt. Men mutanterna fungerar emellertid inte riktigt på samma sätt, att förstöra hjärnan är t ex inte det enda sättet att eliminera dem, de är mer av levande organismer än så. Viruset förvandlar dem även till närmast alien-liknande monster och inte ruttna kadaver. Antagligen ville filmmakarna skapa något eget, men varför resultatet av virussmittan just blir varelser som kunde ha rymt från grottorna i The Descent förklaras inte. Ärligt talat blir skillnaden från andra zombiefilmer inte så stor trots denna kosmetiska förändring. Egentligen är väl hela konceptet ganska ordinärt, då hänger det mesta på stämning, tekniskt utförande och skådespelarinsatser. För alla som förväntar sig en actiondriven film i stil med 28 Weeks Later eller remaken av Dawn of the Dead kan Mutants nog upplevas som en besvikelse, det är inte actionsekvenserna som i första hand driver Morlets film framåt. Visst finns det ett par stycken blodiga och våldsamma scener, men Mutants är ganska långt ifrån det våld som kännetecknat den franska skräckfilmsvågen under senare år. Effekterna finns inget att anmärka på, det hela ser överlag bra ut, även om Morlet gott kunde ha fläskat på lite mer. Varför är det så få mutanter? Filmen hade nog kunnat pumpa fram mer adrenalin genom att göra mutantangreppen värre. Vi slipper i alla fall de typiska hoolywood-greppen, ni vet där skådisarna springer runt och skriker “Hello? Is someone there?” eller “come on, this way!” Själva scenografin är annars kanske filmens starkaste sida. Miljön och fotot är riktigt bra och skapar en schysst undergångsstämning av där yttre hot är allestädes närvarande. Den vintriga kyla som präglar platserna huvudpersonerna rör sig på fungerar väldigt bra för att förstärka atmosfären av hopplöshet och isolering. En stor övergiven byggnad mitt ute i skogen är ju aldrig fel i dessa sammanhang. Soundtracket är väl å andra sidan inte så mycket att säga om, ganska standardartat. Dock får man väl ge en eloge för sättet att våga använda tystnaden som en dramaturgisk spänningshöjare Det som i övrigt gör Mutamts till en klart sevärd skräckis är själva det drama som utspelar sig mellan Sonia och pojkvännen Marco. Det bärande inslaget och den röda tråden i berättelsen är fokuseringen på relationen mellan dem och hur denna relation förändras allteftersom virussmittan förvandlar Marco. Vi följer Sonias desperata kamp för att hindra den fruktansvärda utveckling som pågår, där Marcos kropp sakta och plågsamt bryts ner samtidigt som han mentalt alltmer förlorar sitt mänskliga jag. Det är i praktiken de Fougerolles som får bära upp större delen av filmen med en del hjälp av Francis Renaud, övriga roller är tyvärr endimensionella och handlar lika ologiskt som deras karaktärer är platta.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Mutants är en helt OK film. Naturligtvis når den inte upp till den nivå som de bästa filmerna i den franska skräckfilmsvågen hållit. Martyrs och Inside var på flera sätt bättre filmer som lyckades väcka helt andra känslor än David Morlet mäktar med. Filmen kunde ha vunnit på att regissören vågat ta ut svängarna och vågat göra en svartare och mer grym film. Jämför vi dock med flertalet av de amerikanska produktioner som utgivits vid samma tid står sig naturligtvis Mutants bra. Den franska touchen märks då tydligare i den karaktäristiska känslan av obehag som ändå lyser fram här och var.