Deadgirl ( 2008 )

Emellanåt blir man inte riktigt klok på vad vissa filmer egentligen vill säga, kanske de egentligen inte vill säga något alls. Så är det ju med de flesta skräckfilmer, de är en stunds kittlande underhållning där man förhoppningsvis får ett par förhöjda doser adrenalin.

Ibland stöter man på filmer med ett så skruvat tema att man börjar fundera på om det faktiskt kan ligga någon tanke bakom förutom det rent underhållningsmässiga? Det kan ju handla om någon slags konstnärlig vision, en social kommentar eller helt enkelt en ren provokation för sakens skull. När det kommer till Marcel Sarmientos och Gadi Harels ”Deadgirl” från 2008 handlar det om någon av de två sista aspekterna av filmskapande, men vilket kan vara det primära? Är det en skildring av vad utanförskap och sociala klassklyftor kan leda till eller är det bara ett frosseri i perversion?

JT och Ricky är två ganska vardagliga amerikanska tonåringar med arbetarklassbakgrund. De kommer från de mer slitna delarna av stan och har väl egentligen inga större mål i livet. Studierna är knappast något som prioriteras och inte heller någon satsning på en idrottslig karriär är intressant. TJ och Ricky är helt enkelt stämplade som loosers och kommer knappast att vinna några sympatier från de mer coola kidsen i trakten. Det enda som egentligen lockar Ricky till skolan är hans barndomskärlek JoAnne, som tyvärr är ihop med översittaren Johnny. JT hänger bara på skolan för att hans polare Ricky är där. En dag sätts emellertid JT:s och Rickys vänskap plötsligt på prov. Anledningen är ett makabert fynd de gör i ett nedlagt mentalsjukhus under en av sina otaliga skolkningar från plugget. Efter att ha hällt i sig ett par öl och planlöst vandaliserat de övergivna lokalerna hittar de plötsligt ett dolt rum nere i källarvåningen. I rummet finns en brits och fastspänd på den ligger en naken flicka invirad i plast. Var hon kommer ifrån och hur länge hon legat där finns det inga svar på, men det mest skrämmande är att hon faktiskt inte verkar helt död, men inte heller riktigt levande. Kan man verkligen betrakta föremålet på britsen som mänskligt? Ja, menar Ricky som vill skära loss henne och kalla på polis, nej säger JT som genast ser en användning för den nakna kroppen - som ju trots allt är riktigt fräsch. Man tager vad man haver. En klyfta mellan de två vännerna växer sig plötsligt allt större. Medan Ricky i avsky drar sig undan men ändå inte kan tjalla på sin polare njuter JT av sitt nya liv samtidigt som han sjunker längre och längre ner i ett perverterat mörker. Det dröjer inte länge förrän saker och ting börjar spåra ur fullständigt när det visar sig att the Deadgirl är en osäkrad handgranat som kan explodera när som helst.

Ska man se Deadgirl som en kommentar rörande den destruktiva matchokultur som frodas i vissa kretsar bland yngre män idag? För helt klart finns det ju strömningar i dagens samhälle som känns ytterst obehagliga och som pekar mot just denna företeelse. Ingen blir väl egentligen längre förvånad av att läsa om grupper av ungdomar som drar runt på stan, vandaliserar, misshandlar och sexuellt ofredar sina medmänniskor i en total brist på empati och respekt. En respekt som de själva söker bland sina hjärndöda likasinnade genom att trycka ner andra. En del vill nog läsa in denna aspekt i Sarmientos och Harels film. Och visst kan man se detta som en vriden variant på filmer om att växa upp. Filmer som Tim Hunters obehagliga drama Rivers edge 1986 och Rob Reiners mer nostalgiska Stephen king-filmatisering Stand by me från samma år har ju faktiskt en del likheter med Deadgirl. Men objektifieringen i Sarmientos och Harels produktion går så väldigt mycket längre. Att betrakta kvinnan som objekt dras ut i en helt ny extrem och skrämmande ytterlighet. Om vi tänker efter kan vi säkert föreställa oss personer som skulle kunna tänka sig att följa i JT:s fotspår, och det är i detta faktum som filmen faktiskt blir riktigt skrämmande. För det är ju inte ”zombien” i fråga som faktiskt är det värsta monstret här.

Trots detta kan man inte låta bli att känna en viss tveksamhet över konceptet och hur det filmats. Deadgirl skulle kunnat bli ett utmärkt drama, men nu fläskar regissörerna på med en hel del scener som snarast drar tankarna till exploitationfilmer. Det finns en hel del blodslafs blandat med sex- och nakenscener. Att det sen rör sig om nekrofili eller någon form av våldtäckt späder ju bara på känslan av spekulation. Det finns en hel del scener som helt klart känns obehagliga och fastnar på näthinnan, men om det hela ska vara en social kommentar förtas ju detta av dessa explicita scener. En annan sak att anmärka på är karaktärsskildringen. Här har vi den typiska stereotypen av en man som bara tänker med kuken och behandlar kvinnor som föremål att roa sig med. Några större nyanser finns inte. Ärligt talat, hur många killar skulle kunna tänka sig sätta på ett levande lik, tydligen ganska många enligt denna films premisser. Någon skillnad mellan översittarna och lågstatuskillarna visar sig i slutändan inte finnas heller. Nej, det är den negativa manliga aspekten som överskuggar allt och i slutändan är de lika stora svin hela bunten. Skådespelarinsatserna håller väl heller ingen högre klass, Noah Segan som den enkelspårige och känslokalle JT är väl den som utmärker sig mest medan Shiloh Frenandez Ricky gör en ganska slät figur. Dock bör väl Jenny Spain som Deadgirl omnämnas i en mycket svår roll på alla sätt.

Deadgirl är en film som kunde varit så mycket bättre med ett mer nyanserat budskap och mindre spekulativ framtoning. Som skräckfilm är den OK, även om alla som väntar sig en renodlad zombiefilm lär bli besvikna. Som mörkt drama håller den inte riktigt, då den känns lika enkelspårig som JT. Men om ni vet med er att ni klarar av innehåll av denna typ så se gärna Deadgirl, den väcker helt klart känslor och är ett hett debattämne bland dem som sett den.

Videoklipp

Deadgirl

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.