Zombier

Vissa dagar kan man känna sig mer död än levande. Anblicken som möter en i spegeln kan vara ganska förfärande vid dessa tillfällen. Det känns som rigor mortis slagit till och man är styv och stel i varje lem.

Men det finns berättelser om varelser som faktisk är döda på riktigt, likväl har folk sett dem stappla omkring bland de levande. Under de senaste åren har skildringar av zombier som reser sig ur sina gravar eller på något annat sätt plötsligt dyker upp mitt ibland de oss åter blivit populära.Danny Boyles “28 Days Later” 2002, Zack Snyders remake av ”Dawn of the Dead” 2004, Edgar wrights “Shaun of the Dead” 2004, George A Romeros “Land of The Dead” 2005 och “Diary of the Dead” 2007, Juan Carlos Fresnadillos “28 Weeks Later” 2007, Jaume Balaguerós “[REC]” 2007, Robert Rodriguez ”Planet Terror” 2007, Ruben Fleischers "Zombieland" 2009, Marc Forsters "World War Z" 2013 samt de brittiska TV-serierna “Dead Set” 2008 och "In the Flesh" 2013-14 och inte minst den pågående amerikanska serien "The Walking Dead" 2010 - är ett par av de främsta exemplen på detta faktum. Ja till och med här i Sverifge fick vi vår egen zombieserie i och med att den inte helt seriösa kändisspäckade "Den Sista Dockusåpan" visades på TV6 2012. Det kan tyckas konstigt att zombier har varit så pass populära att skildra på film, de saknar ju egentligen helt den lyskraft som en del andra filmmonster innehar. De klassiska skräckikonerna Dracula, mumien, varulven, Mr Hyde, Fantomen på operan m fl har ju fått en rad karaktäristiska efterföljare som lyckats etablera egna personliga uttryck. Zombier däremot är ju opersonliga ruttnande lik utan någon egen identitet. Men inte desto mindre finns det något tragiskt och fascinerande med dessa olycksaliga varelser. Vanligtvis kan de ses som förkunnare av civilisationens undergång och de bästa zombiefilmerna skildrar antingen vårt samhälles sammanbrott (t ex Romeros living dead-filmer) eller hela verklighetens kollaps (t ex Lucio Fulcis ”City of the Living Dead” 1980 eller ”The Beyond” 1981).

 

Hallå, hallå Västindien

Berättelser om odöda har funnits ända sedan medeltiden, då många trodde att döda människors själar kunde återvända till jorden för att förfölja de levande. Skillnaden mellan dessa äldre föreställningar  och vår tids klassiska zombiemyter är att zombier, som vi har lärt känna dem, är varelser som återuppväcks av andra människor genom religiösa ritualer. I alla fall gällde detta innan Romero intog scenen med sin egna zombiemytologi i slutet av 60-talet. Den klassiska föreställningen om zombien, det levande döda liket som återväckts till livet utan talförmåga eller fri vilja, härstammar dock från den afro-karibiska trosföreställningen voodoo. Inom denna tradition förekommer det berättelser William Seabrock i Haitiom viljelösa människor som förslavats av mäktiga magiker. Själva ordet zombie kan möjligtvis härledas till det västindiska ordet jumbie som betyder spöke eller till det kongolesiska ordet nzambi, viket syftar på anden från en avliden. Zombier dök först upp i västvärldens medvetande i och med antropologiska studier av voodookulturen i Karibien. En portalfigur vad gäller forskning kring zombiefenomenet var upptäcktsresanden, journalisten och ockultisten William Seabrook som bl a vistats en tid i Västafrika och där fått möjlighet att smaka på människokött. Efter att framgångsrikt ha publicerat sina erfarenheter från livet bland beduiner och kurder på den arabiska halvön i boken ”Adventures in Arabia: among the Bedouins, Druses, Whirling Dervishes and Yezidee Devil Worshipers” 1927 fick Seabrock möjlighet att resa till Haiti där han utvecklade ett intresse för voodoo. Hans erfarenheter av denna religion återgavs i boken ”The Magic island” 1929. Även om William Seabrock hyste en livslång fascination för ockulta strömningar som satanism och voodoo förklarade han under senare delen av sitt liv att han aldrig stött på något fenomen som inte kunde förklaras rationellt och vetenskapligt. På 1930-talet började zombiefenomenet kartläggas mer ingående och 1930 reste den franske antropologen Dr George de Rouquct till Haiti för att studera det hela närmare. De zombier han sa sig påträffa där var män som hade livlös blick och insjunkna kinder, arbetade hårt utan att svettas, och hade en stel gång. De Rouquct gav dock inga svar på Haitisk zombiehur zombierna hade uppstått. Långt senare skulle den kanadensiske antropologen och etnobotanisten Wade Davis emellertid ge en medicinsk förklaring till zombiefenomenet i sina böcker ”The Serpent and the Rainbow” 1985 och ”Passage of Darkness: The Ethnobiology of the Haitian Zombie” 1988. På en av sina resor till Haiti 1982 kom Davis fram till att en människa kan försättas i ett zombieliknande tillstånd genom att ett giftigt tvåkomponentspulver förs in i blodomloppet. Blandningen kräver mycket exakta förberedelser, eftersom för mycket av vissa ingredienser skulle döda offret istället för att försätta det i dvala. När offret har fått alla symptom på att ha dött (en hjärtmonitor skulle inte bli lurad) och sedan begravts, går den medicinman som har utfört förgiftningen till graven och gräver upp "liket". Offret väcks upp med andra droger och misshandlas och förnedras för att "döda dess vilja". Genom att fortsätta droga offret försätts det i ett ständigt psykotiskt delirium, en slag permanent LSD-tripp som gör att personen inte kan tala eller koncentrera sig, och bara anar verkligheten.

 

Döda och odöda

GhulDet är inte så konstigt att zombiefenomenet tidigt kom att spegla av sig inom skräckgenren, mystik, ockultism.och läskiga monster har ju alltid haft sin givna plats här. Zombieskräcken har dock, som sagt, förändrats radikalt genom åren. De levande döda som i vår tid vanligtvis förekommer i böcker filmer och spel har ju inte så mycket gemensamt med de odöda som förekommer i historiska berättelser eller inom voodoon. Före 1950 var de skönlitterära beskrivningarna av zombier i stort sett byggda på att dessa var själlösa slavar. I det stora orientaliska sagoverket ”Tusen och en Natt”, som härstammar från 800-talet, finns några av de tidigaste historierna om levande döda. Här kallas de dock inte zombies utan Ghouler. En ghoul är en varelse som i arabisk tradition håller till på gravplatser, plundrar gravar och äter lik. Hos oss är väl en ghoul närmast att jämföra med en gast eller likätare. I Tusen och en Natt kan man t ex i berättelsen "Sidi Naoumans öden"  läsa  "...gastarna är irrande andar, som brukar ha sina gömställen i fallfärdiga hus. Ur sina bakhåll rusar de ut och överfaller plötsligt dem som går förbi, vilkas kött de gnager av. Le Zombi du grand PérouI brist på levande varelser, gräver de nattetid upp lik som de äter."  Gasten är här alltså likätare, men den mytologiska varelsen som kallas just likätare härstammar närmast från vampyrlegenderna. Likätarna är enligt denna tradition skal av människor som bitits av en vampyr och därefter styrs som marionettdockor. De är kannibaler och kan dödas av skott i huvudet eller hjärtat. Under de gångna seklerna har odöda i olika former fortsatt att dyka upp i litterära verk. Inom den västerländska litteraturen förekommer en tidig anspelning på ett traditionellt zombiefenomen redan 1697 i fransmannen Pierre-Corneilles satiriska novell ”Le Zombi du Grand Pérou"  / "The Zombie of the Great Peru”. Men även om många referenser till voodoo dyker upp här ges aldrig en förklaring till vad en zombie egentligen är, läsarna antas kanske redan känna till begreppet.

 

Mary Shelleys ”Frankenstein” 1818 är visserligen ingen riktig zombiehistoria, men berättelsen om hur en död person kan uppväckas med hjälp av vetenskap snarare än magi har fungerat som en inspirationskälla för genren i stort. Odöda som återvänder till livet för att hämnas på de levande förekommer även i den amerikanske 1800-talsförfattaren Ambrose Bierces ” The Death Of Halpin Frayser” 1891 samt i ett par av Edgar Allan Poes noveller. Även om det inte rör sig om zombies i dessa fall kom Bierce och Poe att inspirera efterföljande författare som t ex Lovecraft. En zombieliknande figur dyker även upp i Bram Stokers klassiska roman ”Dracula” från 1897. Här W. W. Jacobs - The Monkey's Pawfigurerar en ghoulliknande karaktär vid namn Renfield. En annan levande död dyker upp i W. W. Jacobs berömda novell ”The Monkey's Paw" 1902. Berättelsen handlar om ett äkta par som ges möjlighet att få tre önskningar uppfyllda, med ett oönskat resultat inbegripande deras avlidne son som följd. Under 1920- och början av 1930-talet skrev den amerikanske författaren H.P. Lovecraft flera noveller som kretsade kring teman som berörde levande döda. Här kan nämnas "Herbert West - Reanimator" 1922", ”The Lurking Fear" 1923, "The Rats in the Wall" 1924, ”In the Vault” 1925 (kanske den första berättelsen där en person blir biten av en zombie), "The Outsider" 1926", Pickman's Model" 1927, ”Cool Air” 1928 samt "The Thing on the Doorstep" 1933. Framför allt Herbert West – Reanimator kom att få en stor genomslagskraft inom zombiegenren. Historien handlar om den galne vetenskapsmannen Herbert West som försöker återuppliva avlidna människor med ett något blandat resultat. Just beskrivningen här av de återuppväckta döda som mestadels stumma, okontrollerbara, primitiva och extremt våldsamma varelser har satt sina spår ända fram till dags dato. På 1950-talet tog de levande döda även steget in i serietidningsvärlden, bl a tack vare EC I am Legend - Richard MathesonComics ”Tales from the Crypt”. Under samma årtionde utkom även den amerikanske science fiction-författaren Richard Mathesons roman ”I am Legend” 1954, vilken också märkbart kom att påverka genrens utveckling.. Handlingen utspelar sig i ett framtida Los Angeles som övertagits av odöda blodsugande varelser. Det nya är det apokalyptiska tema som genomsyrar romanen, människorna är på gränsen till att gå under pga en biologisk smitta som gör dem till zombies. Även om I am Legend brukar klassas som den första moderna vampyrromanen har den haft ett stort inflytande på filmskapare som Romero och hans stilbildande debutfilm "Night of the Living Dead". Även om det länge inte fanns någon renodlad zombiegenre inom skönlitteraturen kan man nu faktiskt se en utveckling åt det hållet mes en flodvåg av litteratur kretsande kring zombieapokalyptiska teman. 1989 utkom antologin ”Book of the Dead”, sammanställd av John Skipp och Craig Spector. Alla berättelser I denna samling kretsar kring en väntande undergång där en zombieepidemi svept over världen. Antologin fick en uppföljare med ”Still Dead: Book of the Dead 2” 1992. Under 2000-talet kom den amerikanske skräckförfattaren Brian Keene att gå i spetsen för den nya litterära zombietrenden med World War Z - Max Brooksmörka och brutala romaner som "The Rising" 2003, "City of the Dead" 2005 och "Dead Sea" 2007.även landsmannen David Moody har gjort sig ett namn i samma subgenre med sin apokalyptiska serie "Autumn" som utkommit i sex delar mellan 2001 och 2012. Men mest känd för sina zombieböcker har nog Max Brooks fått, bl a tack vare den dokumentärdoftande "World War Z: An Oral History of the Zombie War" från 2006. Brooks, som också givit ut den humoristiska "The Zombie Survival Guide" 2003, ger oss här historien om ett krig mellan människor och zombier. Naturligtvis har berättelsen filmatiserats i regi av Marc Forster och med Brad Pitt i huvudrollen. En hel del uppmärksamhet rönte även Seth Grahame-Smiths humoristiska parodi "Pride and Prejudice and Zombies " från 2009 som kombinerar zombietemat med Jane Austens romanförlaga " Pride and Prejudice" från 1813. Pride and Prejudice and Zombies har redan gett upphov till en grafisk roman, iPhone- och iPad-spel samt en kommande film. En annan roman som filmatiserats är Isaac Marions "Warm Bodies" från 2010. Jonathan Levines filmversion från 2013 har dessutom fått ett mycket "varmt" mottagande. Andra uppskattade zombieverk är t ex Mark Tufos "Zombie Fallout-serie", Mira Grants "Newsflesh Trilogy", J.L. Bournes "Day by Day Armageddon-serie", Peter Merediths "The Undead World-serie"  och Shane Moores "The Apocalypse of Enoch-serie", men det finns mycket mer i övrigt att hitta där ute. Även i Sverige har vi fått se en del zombielitteratur dyka upp. Mest kända är väl John Ajvide Lindqvists bidrag "Hanteringen av Odöda" 2005 och ljudboken "Tjärven" 2011, men vi har även fått en svensk överlevnadsguide i form av Herman Geijers "Zombieöverlevnad - Din Guide Till Apokalypsen 2012.  Men störst genomslagskraft vad gäller att göra zombiegenren mer mainstream har nog ändå Robert Kirkmans serietidning "The Walking Dead" haft. Tidningen har givits ut varje månad sen 2003 och har fått ett väldigt positivt mottagande, vilket bl a resulterat i en av dagens mest populära TV-serier plus en spinn-off. Det lär säkert komma mer framöver känns det som. 

 

Romero bygger nytt

White ZombiePå filmduken tog zombierna sina första stapplande steg 1932 i och med Victor Halperins inspelning av filmen ”White Zombie” 1932. Denna räknas som den första zombiefilmen och är tydligt inspirerad av William Seabrooks bok The Magic island. Handlingen utspelar sig på Haiti, dit ett ungt par inbjudits av en plantageägare för att där fira sitt bröllop. Men plantageägaren är själv förälskad i den unga kvinnan och med hjälp av en voodoopräst, spelad av Béla Lugosi, planerar han att tillfälligt göra henne till en zombie, dödförklara henne, skicka den sörjande mannen hem till Amerika och därefter återuppliva henne för egen räkning. White Zombie är en av de mest ryktbara skräckfilmerna under den tidiga ljudfilmseran och satte länge standarden för hur en zombiefilm skulle se ut, zombierna kom att skildras som levande eller döda slavar kontrollerade av en voodoopräst. Även om zombietemat kom att förbli ganska ovanligt inom filmvärlden de följande årtiondena dök det trots allt upp en handfull rullar, vilka även de byggde på västerländska föreställningar om voodoo och svart magi. Här kan bl a nämnas Jacques Tourneurs “I Walked With a Zombie” 1943 och Ed woods ökända “Plan 9 From Outer Space” 1959. Ett tidigt undantag till det traditionella zombietemat fanns emellertid i Alexander Kordas brittiska sci-fi-film “Things to Come” 1936, baserad på en roman av H.G. Wells. Här presenteras vi för ett apokalyptiskt scenario, där ett ytterst smittsamt virus förvandlar de infekterade till långsamma och okänsliga varelser, väldigt lika zombier.

George A RomeroDen ockultism-präglade fasen av zombiegenren avslutades mer eller mindre på 1960-talet med Hammer Film Productions ”The Plague of the zombies” 1966, i regi av John Gilling. I denna film utspelas handlingen i en liten by i engelska Cornwall, där en godsägare använder sig av voodoo för att skaffa sig zombier som arbetskraft till sin tenngruva. I zombiegenrens andra era kom fokuset emellertid att flyttas från voodoo och magi till apokalyptiska undergångsteman. De två ledande portalfigurerna i denna nya våg var George A. Romero och Lucio Fulci. Romeros syn på zombier har alltid handlat om att fenomenet kan härledas till någon form av smitta, möjligtvis med ursprung rymden eller ett resultat av vetenskapliga experiment i militärt syfte. Det fullständiga svaret på frågan hur denna farson uppstått ges dock aldrig utan lämas åt tittaren att fundera över. Fulcis zombievision har mer handlat om religiösa eller magiska orsakssammanhang, ofta rör det sig om.kulter eller sekter som får de döda att resa sig ur sina gravar av olika anledningar. Den moderna zombieeran inleddes med Romeros Night of the Living Dead 1968. Även om de äldre zombiefilmerna har sin charm är Night of the Living Dead den moderna zombiefilmens självklara grundfundament. Romeros historia kretsar kring en liten grupp människor som ofrivilligt tvingats barrikadera sig tillsammans på en avlägset belägen gård, belägrad av en mängd levande Night Of The Living Deaddöda som rest sig från sina gravar. Filmen inför helt nya dimensioner till denna genre, bl a genom att skräcken bygger på en bestående känsla av oförståelse för det som inträffar: bristen vad rationella förklaringar bakom myndigheternas utspel, paranoian som tycks växa bland överlevarna sinsemellan, oförståelsen för de en gång alldagliga figurer som nu plötsligt förvandlats till de blodtörstiga monster. Romeros främsta bidrag till zombiegenren är kanske ändå att han inför ett kannibalistiskt element i och med att de levande döda nu uppenbart livnär sig på de levandes kött. Dessutom kombineras detta med risken att smittas av zombiebett och själv bli en levande död, något vi känner igen från vampyrgenren. Night of the Living Dead är också epokgörande pga av den samhällskritik som Romero lät framskymta i sina produktioner. Filmhistoriker och filmkritiker har sett hans debutfilm som ett provokativt inlägg i debatten om 1960-talets amerikanska samhälle, präglat av kapitalismens ohämmade konsumtion, det kalla krigets politik samt den inhemska rasismen. I en genomgående vit filmindustri var det ett kontroversiellt beslut att låta en av huvudrollerna spelas av en svart man och att medparten av zombierna var hjärndöda vita. Ganska symptomatiskt var 1968 inte bara premiäråret för Night of the Living Dead, det var också året då Martin Luther King mördades. I den kontexten blir slutscenen i Romeros film närmast en profetsia om vad som komma skall. Den första living dead-filmen har hittills fått fyra uppföljare. “Dawn of the Dead” 1978, är en actionorienterad skräckklassiker som utspelas i ett varuhus och med udden riktad mot samtidens konsumtionssamhälle. 1978 var megastora köpcentra en självklar del av den amerikanska landskapsbilden och de levande döda i filmen blev en metafor för konsumenten som fyller sitt existentiella tomrum med ytliga livsstilsprodukter. ”Day of the Dead” 1985, är en mer dyster film där en grupp med vetenskapsmän och militärer gömmer sig i en bunker i Florida. Romeros kritik riktas här mot det militärindustriella komplexet och det kalla krigets övermilitarisering. I denna apokalyptiska vision har mänskligheten på ett symboliskt sätt begravts under jorden i sina bunkrar medan de levande döda härskar där ovan. I ”Land of the Dead”  2005 har de levande byggt en stadsmur för att hålla de döda utanför. Men allt står inte rätt till innanför murarna. Filmen innehåller en del kritik mot den dåvarande Bushadministrationens politik i Irak och de inrikes sociala klyftorna. Tyvärr innebar Land of the Dead börjat till en kraftig kvalitetssänkning vad gäller Romeros zombiefilmer, han har aldrig lyckats ta sig tillbaka till sina forna glansdagar, snarare tvärtom. ”Diary of the Dead” 2008 var ingen direkt höjdare men ändå bra mycket bättre än den likstela "Survival of the Dead" 2009. Sannolikheten att vi ska få se en ny bra Romero-film känns väl i dagsläget inte så trolig. Dock har Romeros samhällssatir bitvis överlevt. Under 00-talet har zombien t ex fått symbolisera rädslan för allt från terrorism och biologiska vapem till alienerande teknik. 

  

The living dead-invasionen

Night of the living dead kom att öppna fördämningarna för en flod av zombiefilmer som alla lånade element från Romeros klassiker. I Nordamerika såg en mängd zombiefilmer som utspelade sig i en vardaglig miljö dagens ljus under 1970-talet. Här kan bl a nämnas Willard Huycsks ”Messiah of Evil" / "Dead People”  1972, en surrealistisk film där en falnad hippiedröm i kombination med ett galet konsumtionssamhälle skildras genom den långsamma zombiefieringen av en liten amerikansk Children shouln´t Play With Dead Thingssmåstad. Kanadensaren Bob Clarke ligger också bakom ett par zombiefilmer som utspelar sig mitt i vår civiliserade värld. “Children Shouldn't Play with Dead Things" / "Revenge of the Living Dead” 1972, handlar t ex om ett teatersällskap som beger sig ut till en isolerad ö där brottslingar begravts för att väl där ha lite kul. Olyckligtvis lyckas de väcka de döda till liv. En annan Clarke-film är “Deathdream” 1974, en variant av W. W. Jacobs skräcknovell The Monkey´s Paw. Clarke gick senare vidare till att göra filmer som slashern "Black Christmas" och tro det eller ej, "Porky´s"!  John Hayes “Garden of the Dead" / "Tomb of the Undead” 1974 är ett av filmbolaget Tromas bidrag till zombiegenren och handlar om en grupp fångar som skjuts ner under ett flyktförsök. Efter att ha begravts på fängelsets kyrkogård dröjer det dock inte länge förrän de återuppstår och börjar ta död på alla som kommer i deras väg. Sist i denna amerikanska 70-talsvåg av zombiefilmer kan nämnas Robert Voskanians ”The Child” 1977 i vilken en otäck liten flicka använder övernaturliga krafter för att terrorisera sin familj och sin privatlärare i det ensligt belägna hus de bebor. Slutligen skickar hon sina döda vänner från kyrkogården på invånarna i byn för att hämnas sin mentalt sjuka mammas död.

Tombs of the Blind DeadMen det var inte bara i Amerika som zombiefilmen fick ett uppsving under 1970-talet, så skedde även i Europa. I Spanien lade Amando de Ossorio grunden till en filmsvit innehållande fyra filmer med sin “La Noche del Terror Ciego" / "Tombs of the Blind Dead” 1971. De övriga i sviten är ”El Ataque de los Muertos Sin Ojos" / "Return of the Blind Dead” 1973, ”El Buque Maldito" / "The Ghost Galleon” och ” La Noche de las Gaviotas" / "Night of the Seagulls” 1975. Ossorio introducerar här sin egen version av zombier (vilka han egentligen mer betraktade som en sorts mumier). Det rör sig om avrättade tempelriddare som återvänder från sina gravar för att hämnas sin död. Den främsta spanska zombiefilmen från denna tid är dock Jorge Graus “Non si Deve Profanare il Sonno dei Morti" /" Let Sleeping Corpses Lie" / "The Living Dead at Manchester Morgue” 1974. Filmen utspelar sig på den engelska landsbygden, där en jordbruksmaskin ämnad för att ta död på skadeinsekter råkar återuppväcka de döda. De efterföljande spanska zombiefilmerna kom inte att hålla någon högre klass under 70-och 80-talet. Exploitation-regissören Jesús "Jess" Franco bidrog med ett par franskspråkiga filmer, den ganska oinspirerade och tråkiga ”Christina, Princesse de l'Érotisme" / A Virgin Among the Living Dead” 1973 och den synnerligen trista nazi-zombiefilmen ”L'Abîme des Morts-Vivants" / "Oasis of the Zombies” 1981 (finns också i en spansk version ”La Tumba de los Muertos Vivientes" / "Grave of the Living Dead” 1983. Vad gäller franska zombiefilmer så har Jean Rollin, kanske mest känd för sina surrealistiska och erotiska vampyrfilmer, även regisserat ett par zombieproduktioner. Här kan nämnas den något underskattade pittoreskt mörka ”Les Raisins de la Mort"  / "The Grapes of Death” 1978 samt den charmigt usla ”Le Lac des Morts Vivants" / "Zombie Lake" 1981.

 

Fulci grisar till det

De mest kända europeiska zombiefilmerna kommer emellertid från Italien, där den stora kommersiella framgång som Dawn of the Dead inspirerade regissörer som Lucio Fulci Joe d´Amato, Bruno Mattei m fl. Fulci kom med sin film ”Zombi 2" / "Zombie Flesh Eaters” 1980 att sätta ett outplånligt avtryck i genren. Filmen handlar om en grupp människor som beger sig till en tropisk ö för att undersöka vad som egentligen sker där. Zombi 2 blev startskottet till en zombiefeber som kom att svepa över Europa och gjorde Fulci till en skräckfilmsikon. Filmen har ingenting med Romeros zombiefilmer att göra, den skiljer sig också från de amerikanska motsvarigheterna i skildringen av zombierna som ruttnande kadaver samt att de extremt blodiga attackerna är mer The Beyondchockerande. Till dessa grafiska effekter kom Fulci i sina efterföljande filmer, de hyllade ”Paura Nella Città dei Morti Viventi" / "City of the Living Dead” 1980 och ”E tu Vivrai Nel Terrore - L'aldilà"/ "The Beyond” 1981, att lägga till en spöklik känsla av övernaturlighet. Filmerna blev mer surrealistiska, där gränsdragningen mellan de levande och de dödas världar suddades ut. Det genomgående temat för dessa två filmer är kampen mot de döda, vilka strömmar in i vår värld när någon av helvetets sju portar öppnas. Lite av detta tema finns till viss del också i ”Quella Villa Accanto al Cimitero" / "The House by the Cemetery” 1981, även om detta är mer av en rakt berättad zombie- / monsterfilm. Många italienska regissörer kände sig manade att följa i Fulcis fotspår, men resultatet kanske inte blev så imponerande. Under början av 1980-talet producerades filmer som Marino Girolamis hysteriska kannibal-zombie-splatter  ”La Regina dei Cannibali" / "Zombi Holocaust" 1980, Joe D'Amatos halvpornografiska ”Le Notti Erotiche dei Morti Viventi" / "Erotic Nights of the Living Dead” 1980, Bruno Matteis skrattretande Dawn of the dead-plagierade ”Inferno dei Morti-Viventi" / "Virus" / "Hell of the Living Dead” 1980 och Andrea Bianchis komiska kultrulle ”Le Notti del Terrore" / "Burial Ground” 1981.

 

Omedveten och medveten komik

Även i USA kunde man under början av 1980-talet märka av effekterna av Dawn of the Deads framgångar. En rad lågbudgetproduktioner, tydligt inspirerade av Romers film kom att produceras under denna period. Tyvärr är de flesta av dessa riktigt usla. Tony Malanowskis “Curse of the Screaming Dead” 1982 är t ex ett totalhaveri vad gäller teknik och skådespeleri och har inte ens något b-filmsvärde. Detsamma kan man säga om Don Dohlers “Fiend” 1980. Detta är en film som visserligen försöker gå andra vägar än att följa I Dawn of the deads fotspår. Här handlar det om en demon som tar ett lik i besittning för att sedan bosätta sig i en förort där den livnär sig på sina grannar. Tyvärr är filmen bara ointressant och amatörmässig med total avsaknad av handling och skådespeleri. Lika dumt blir det i Charles McCranns ”Bloodeaters"  / "Forest of Fear" / "Toxic Zombies“ (1980), där ett gäng hippies förvandlas till zombier efter det att de kommit i kontakt med kemikalier som sprutats ut över ett fält med marijuanaplantor! Något bättre är Fred Olen Rays “Alien Dead” 1980, en osedvanligt dum film om redneck-zombier som ändå har ett visst humoristiskt värde. En märklig story har även Edward Murphys ”Raw power” 1982, tre karate-snubbar besöker här en ö bebodd av kannibalistiska munkar med förmåga att återuppväcka de döda. Slutligen kan Phil Smoots “The Dark Power” 1985 nämnas. Här väcks ett par Toltec-indianer till liv när huset som byggts på deras gravplats blir bostad åt ett gäng ungdomar. Filmen blir efterhand allt mer av en slasher men är en ganska underhållande b-film. USA levererade emellertid under 1980-telet inte enbart dåliga lågbudgetproduktioner när det gäller zombiefilm, det fanns undantag. Thom Eberhardts “Night of the Comet” 1984 är ett exempel på detta. Filmen Night Of The Comethandlar om två high school-tjejer som en dag vaknar upp för att upptäcka att hela Los Angeles befolkning har förvandlats till damm när jorden passerade förbi en komet. Kvar finns bara en grupp egoistiska vetenskapsmän och ett antal zombier som endast delvis infekterades av kometen. En annan bra film är Fred Dekkers humoristiska “Night of the Creeps” 1986. Här får vi en blandning av zombiefilm och sci-fi som kretsar kring ett gäng ungdomars kamp mot de zombier som uppstått genom att utomjordiska hjärnparasiter infekterat mänskligheten. De främsta amerikanska zombiefilmerna från 80-talet är emellertid nog Romeros Day of the Dead 1985 samt Stuart Gordons skräckkomedi “Re-Animator” 1985, den sistnämnda löst baserad på Lovecrafts historia med samma namn. Re-Animator fick överlag ett positivt mottagande och gick till och med bättre än Romeros film. 1988 gjorde Wes Craven ett försök att återuppliva den traditionella ockulta zombiefilmen med sin filmatisering av Wade Davis bok ”The Serpent and the Rainbow”. Filmen ger både övernaturliga och vetenskapliga förklaringar till zombiefenomenet och andra aspekter av voodoon.

Return Of The Living DeadUnder 1980-talet kom en del filmmakare, inspirerade av den periodiskt återkommande slapstick-humorn i Romeros Dawn of the Dead, även att producera rena skräckkomedier med zombietema. Först ut var Dan O'Bannon med sin “Return of the Living Dead” 1985, en inofficiell uppföljare till Romeros Night of the Living Dead med manus skrivet av John Russo som tidigare varit med och arbetat med just Night. Denna film är extra intressant eftersom zombierna nu för första gången visar en förkärlek för att äta upp de levandes hjärnor. Return of the Living Dead släpptes samma år som Romeros Day of the Dead och föranledde ett bråk mellan de två regissörerna om rättigheten till namn och koncept. Russo fick dock fortsätta att använda living dead-namnet och hans film fick fyra uppföljare. Dessa filmer är mer tydligt satiriska än Romeros och blandar en mängd splatter-scener med svart humor. Temat blev dock snart uttjatat och zombiekomedierna blev lika usla som de mer seriösa föregångarna. Filmer som David Acombas ”Night Life” 1989, Dan Hoskins Tromarulle Chpper Chicks in Zombietown 1989 är exempel på hur man nu försökte göra snabba pengar på att sälja in dåliga zombiekomedier till en ungdomspublik. Det tidiga 80-talet blev också startpunkten för introduktionen av zombier i kinesisk och annan asiatisk film, ofta handlade det här om en blandning av skräck- och martial art-filmer. Ett genomgående tema är här att döda med hjälp av magi väcks till liv för att användas i strid. Än idag kan vi emellanåt se zombier som skurkar i vissa asiatiska fightingfilmer.

 

Det våras för de levande döda

Under senare delen av 80-talet och under hela 90-talet var zombiefilmen i stort sett förvisad till undergroundscenen. Ett par filmer lyckades dock röna en större uppmärksamhet, bl a Peter Jacksons extremt blodiga men roliga splatterfest ”Braindead" / "Dead Alive” 1992, Bob Balabans skräckkomedi ”My Boyfriend´s Back” 1993 och Michele Soavis surrealistiska blandning av skräck och drama i Versus”Dellamorte Dellamore" / "Cementery Man” 1994. I slutet av 90-talet fick zombiegenren ett litet uppsving, framför allt genom ett par asiatiska lågbudgetproduktioner som Wilson Yips komiska ”Sun Faa Sau Si" / "Bio zombie” 1998, Tetsuro Takeuchis rock´n rolliga kultrulle ”Wild Zero” 1999, Atsushi Murogas maffiafilm ” Shiryô-Gari" / "Junk” 1999, Ryuhei Kitamuras zombie-splatter “Versus” 2000 samt Naoyuki Tomomatsus skräckkomedi ”Stacy” 2001. Det dök även upp en del kul zombiereferenser i ett par TV-serier, t ex i The Simpsons "Treehouse of Horror III" 1992 och i South Park-avsnittet "Pink Eye" 1997 samt senare även i "Night of the Living Homeless" 2007.

 

Det senaste uppsvinget för zombiefilmen tog fart i början av 2000-talet och är dels ett resultat av den remake-hysteri som då svepte in över USA, dels en bieffekt av det ökade intresset för dataspel samt kanske också ett exempel på det ökade intresset för katastroffilmer. Således har vi under de senare åren fått se en mängd nya zombiefilmer, där de levande döda skildras på lite olika sätt, framför allt 28 Days Laterhar de börjat springa! Ibland är de inte ens döda och kanske därmed inte riktigt kan klassas som zombies, som i Danny Boyles 28 Days Later 2002. Denna film kan nog ses som ett startskott för den senaste zombievågen men är egentligen en cross-over mellan zombiefilm och eco-horror, alltså en blandning av Romeros Night of the living dead och Boris Sagals domedagsfilm ”The Omega Man” från 1971. Berättelsen är enkel, djuraktivister bryter sig in i ett laboratorium där det pågår hemliga experiment med djur. När en apa släpps ut, sprids ett virus och snart börjar människor förvandlas till zombier. 2007 kom Juan Carlos Fresnadillos uppföljare 28 Weeks Later och möjligtvis kan det komma en tredje del någon gång i framtiden, ”28 Months Later”. Från dataspelsvärlden kommer uppslaget till "Resident Evil"-serien. Paul W. S. Anderson regisserade 2002 ”Resident Evil”, och liksom 28 Days Later handlar även denna film om virussmitta. Företaget Umbrella corp har arbetat med att framställa biologiska stridsmedel men något går fel och ett sk T-virus, som gör människor till köttätande zombier, släpps ut i samhället. Filmen håller väl ingen högre klass men har ändå hittills fått hela fem uppföljare (en sjätte är på gång). Tycka vad man vill om Resident Evil-serien men dessa filmer är emellertid väldigt mycket bättre än skämtregissören Uwe Bolls dataspelsfilmer, t ex ”House of the Dead” 2002, kanske en av världens sämsta filmer. 2004 kom Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. Filmen har emellertid sin egen stil, manuset använder originalet från 1978 som grund men bygger på det med nya infall samt Dawn Of The Deaden hel del lån från andra nutida skräckfilmer, kanske mest från genrekollegan 28 Days Later. Romero själv har som sagt släppt ett par rullar, men det kunde han nog låtit bli att göra. En ganska actionorienterad film med en hel del svart humor är Robert Rodriguez Planet Terror 2007, vilken är den ena delen i hans och Quentin Tarantinos gemensamma hyllningsprojekt till sina sleaze- och exploitationfavoriter från 70-talet. Filmen följer ett klassiskt zombiefilmsupplägg där vi får följa ett litet gäng överlevande som tar upp kampen mot en oändliga armé av levande döda. Robert Rodriguez höjer här upp dåligt filmskapande till en ren konstform. Hans film är fylld av syltliknande blod och värdelöst skådespeleri samtidigt som han har full kontroll över serietidningsestetiken med repiga bilder ackompanjerade av regissörens egna, Carpenter-inspirerade elektroniska soundtrack. Synd bara att filmen känns som ett skämt som man drar alldeles för långt. Det mest överraskande draget vad gäller amerikansk zombiefilm är väl annars hur mainstream den har blivit. Vem kunde 70- och 80-talet ana att dessa blodtörstiga kadaver skulle locka en storpublik. Men Marc Forsters World War Z 2013 och TV-serien The Walking Dead,  ett av dagens största populärkulturella fenomen, visar ju på att så är fallet. Robert Kirkmans tecknade survivalserie utvecklades för TV redan 2009 av Frank Darabont 2009 och har rullat på sen dess inför en mångmiljonpublik.

 

Från Europa har vi inte fått se så många zombiefilmer på senare tid, ett lysande undantag är emellertid den spanska filmen [REC] 2007, regisserad av Jaume Balagueró och Paco Plaza. Filmen är gjord i samma dokumentärstil som t ex "The Blair Witch Project" och "Cloverfield" och handlar om en journalist och [REC]hennes kameraman vilka har i uppdrag att dokumentera arbetsdagen för stadens brandmän. När teamet följer med på en rutinutryckning för att rädda en kvinna som är inlåst i sin lägenhet får de sig en fruktansvärd överraskning. Det är dock ett bra scoop och de bestämmer sig för att låta kameran rulla. Förstapersonupplägget med en kamera bidrar rejält till den obehagliga, klaustrofobiska stämningen och ger ett bra upplägg för chockeffekter. [REC] fick ett väldigt gott mottagande och naturligtvis kunde inte amerikanarna hålla fingarna borta utan var tvugna att prångla ut den mediokra remaken "Quarantine" 2008 i regi av John Erick Dowdle. Balagueró och Plaza följde upp den framgångsrika [REC] med [Rec] ² 2009, men detta är ingen zombiefilm eftersom historien här tar en annan vändning. ytterligare två tämligen ointressanta delar i serien har det sedan blivit. Från den nya franska skräckfilmsvågen under 00-talet har vi fått zombiefilmer som David Morlets mörka drama "Mutants" samt Yannick Dahans och Benjamin Rochers mer actionpräglade "Horde" / "La Horde" 2009. Britterna har främst bidragit med några sevärda TV-serier. Den tämligen blodiga miniserien "Dead Set” 2008, handlar exempelvis om hur personal och deltagare i en Big Brother-inspelning blir strandsatta i Big Brother huset under en zombieepidemi. En annan modern och nyskapande brittisk TV-serie på zombietemat är BBC:s "In the Flesh" 2013-2014, en socialrealistisk historia i vilken vi får följa ett gäng människor som återvänt från sina gravar som zombies men tillfälligt botats av ett slags vaccin. Men integrationsprocessen i ett samhälle där de ständigt misstänkliggörs är långt ifrån smärtfri. Ex-zombien Kieran är lider således oförvånande av posttraumatisk stress och är tyngd av skuld och skam över de omänskliga gärningar han begått som odöd. Serien visar på ett träffsäkert sätt hur linjen mellan människa och monster ibland är väldigt svår att skönja. I samma typiskt brittiska anda är Keith Wrights eftertänksamma zombiekomedi "Harold's Going Stiff" 2011. Apropå zombiekomedier, så kallade ZomComs, så verkar det vara en närmast odödlig trend just nu, gärna också kryddade med romantiska inslag. Det var Shaun of the Dead som drog igång det hela 2002, även om den ömkansvärde zombien Bub i Day of the Dead var ett första steg på vägen att "humanisera" de levande döda. Men i Edgar Wrights film ser vi för första gången på riktigt hur man faktiskt kan vara polare med en zombie (Shaun och Ed fortsätter att spela TV-spel även efter den senares död, snacka om sann vänskap). Vänskap mellan levande och döda är också temat i  D. Kerry Priors "The Revenant" 2009, här försöker Joey göra allt för att för att förse sin bäste men ack så döde vän Bart med blod så han kan leva ett något så när anständigt liv. Således var det väl bara en tidsfråga innan även romantiska inslag skulle fogas in, en hint om detta fick vi t ex i Andrew Curries svarta komedi “Fido” 2006 där den försummade hemmafrun Helen blir förförd av familjens egna huszombie. Med Jonathan Levines filmatisering av romanen "Warm Bodies" 2013 togs det definitiva och tämligen bisarra steget att blanda zombiefilm och romantisk komedi fullt ut. Den döde tonårskillen R:s trånande efter förälskelsen Julie är starkare än döden själv. Nekrofili får här en helt ny innebörd, vem hade trott att något sådant skulle bli mainstream? Men visst, kan de odöda vampyrerna i "Twilight" och "True Blood" väcka amorösa känslor så varför skulle detta inte också funka för en riktig zombie-hunk? Temat om den Warm Bodiessympatiske och älskvärde zombien tas till ännu högre höjder i CW:s amerikanska TV-serie iZOMBiE från 2015, utvecklad av Rob Thomas och Diane Ruggiero-Wright vilka löst utgått från Chris Roberson och Michael Allred tecknade serie med samma namn utgiven av DC Comics. Thomas har själv benämnt huvudpersonen i serien Liv Moore som en ZILF (Zombie I`d Like to Fuck), en variant av det tämligen icke politiskt korrekta begreppet MILF. Likt en variant av seriemördar-Dexter får den hjärnätande Liv möjlighet att tillfredsställa sina mörka behov genom att hjälpa rättsväsendet i sitt yrke som obducent. Och monstret har på så vis även här hamnat på den goda sidan i viss mån. Vågen av zom coms lär inte mattas på ett tag, vi är mitte uppe i en strid ström av filmer där de levande döda allt mer blivit attribut i komedisammanhang. Här är bara några exempel på vad vi kunnat ta del av under 2000-talet: Mathias Dinters ”Die Nacht der Lebenden Loser" / "The Night of the Living Dorks” 2004, Matthew Leutwylers “Dead & Breakfast” 2004, Conor McMahons “Dead Meat” 2004, Matthew Kohnens "Wasting Away" 2007, Ruben Fleischers "Zombieland" och Tommy Wirkolas "Død Snø" 2009 samt uppföljaren "Død Snø 2" 2014, Brett Pierces och Drew T. Pierces "DeadHeads" 2011, Matthias Hoenes "Cockneys vs Zombies" 2013 och Jeff Baenas "Life After Beth", Joe Dantes "Burying the Ex" 2014 samt Kyle Rankins "Night of the Living Deb" 2015.

 

Våra döda vänner lever således och har hälsan verkar det som. zombiefilmen har dessutom gett upphov till ett par andra skräckfilmsgenrer, vilket bevisar dess inflytande för denna subkultur. De människoätande zombierna har t ex inspirerat filmmakare som Umberto Lenzi, Ruggero Deodato, Sergio Martino och Jess Franco, vilkas kannibalfilmer ju är en blandning av zombieteman, exploitation och mondo (spektakulära och makabra ”dokumentärfilmer”). Ökända kannibalfilmer är t ex ”The Man from the Deep River” 1972, “The Mountain of the Cannibal God” 1978, “Cannibal Holocaust” 1980, “Eaten Alive!” 1980 och “Cannibal Ferox” 1981. Vidare kan man se en koppling mellan Night of the Living Dead och slasher- och splattergenren som skulle utvecklas senare. Slasherfilmer från 1970- och 80-talet som John Carpenters "Halloween" 1978, Sean S. Cunninghams "Friday the 13th" 1980 och Wes Cravens "A Nightmare on Elm Street" 1984 har mycket att tacka Romero för vad gäller stämningsskapande effekter och miljöer. Zombiefilmer som Re-Animator, Braindead och Versus är några av de mest kända och populära splatterfilmerna. Zombien har onekligen satt ett tydligt avtryck i vår samtida populärkultur och gissningsvis kommer det att bli svårt även framöver att få denna vandrande dödskalle att stanna under jord. Zombien är ju också utmärkta symboler för vår tids ondska, sådant vi inte kan förstå eller resonera med. Sen är det ju onekligen så att de kommenterande inslagen i dagens zombieproduktioner känns allt mer påklistrade, vi kan t ex skönja dem i filmer som Alejandro Brugués kubanska komedi "Juan of the Dead" 2011. Men gårdagens samhällspegel har i mångt och mycket idag blivit en badrumsspegel där de odöda snarare är en reflektion av våra egna vardagliga förtretligheter. Och på sätt och vis säger det ju en del av den tillvaro vi faktiskt lever i just nu.

Filmer i genren Zombier