Två stycken har jag sett på bio, remaken av ”Pet Sematary” (helt OK omarbetning) samt andra delen av nytolkningen av ”It” (Chaper 2 var dock lite av en besvikelse tyvärr). Och nu var det således dags för biofilm nummer tre, Mike Flanagans ”Doctor Sleep” (2019), en senkommen uppföljare till Stanley Kubricks klassiker ”The Shining” (1980). Flanagan har ju tidigare levererat ett par sevärda skräckisar som ”Oculus”, ”Hush”, ”Before I Wake”, ”Ouija: Origin of Evil”, ” Gerald´s Game” (även det en King-adaption) och inte minst den fina TV-serien ”The Haunting of Hill House” så här fanns potential. Dock är det ett vågspel att försöka spela in en uppföljare till en film som The Shining, även om Stephen King själv och många andra med honom ogillar den. Dr Sleep tillhör väl inte heller Kings starkaste romanutgåvor, den är OK men tillhör långt ifrån toppskiktet av skräckmästarens produktion. Skulle denna filmatisering kunna mäta sig med de två tidigare filmer jag sett på vita duken, faktum är att jag blev ganska överraskad. Flanagan har tagit sig vissa friheter gentemot romanförlagan på ont och gott, men man kan helt klart konstatera att han stramat upp berättelsen och på ett lyckat sätt fått till en produktion som faktiskt funkar bra som uppföljare både till roman- och filmversionen av The Shining, något som borde vara nästan ogörligt. Kubricks film är ju också fylld med popkulturella referenser så det krävs helt klart en hel del mod för att ge sig på att återskapa några av dessa välkända scener och gestaltningar. Vissa element låter sig så klart inte göras, som att försöka återskapa Jack Nicholsons ikoniska galenskap, men annat funkar faktiskt bättre än vad det borde göra utan att bara bli ren spekulativ nostalgi. Kombinationen av miljöer och soundtrack (en del musik återanvänd från The Shining) skapar en lyckad krypande känsla när vi åter färdas längs Overlook Hotels hemsökta korridorer. Fast innan vi kommer dit ger oss Flanagan två akter där dramatiken byggs upp och vi får lära känna historiens protagonister och antagonister. 

Året är 2011 och vi introduceras åter för Danny Torrance (Ewan McGregor), nu ca 30 år efter händelserna i The Shining. Danny lider fortfarande av sitt barndomstrauma. Han har därför gått i sin pappa Jacks fotspår när det gäller alkoholmissbruk för att genom ständiga fyllor förtränga sin ”skimmer”-förmåga, som varit mer av en förbannelse snarare än en gåva. Efter att slutligen nått botten och gjort sig ansvarig till en moraliskt förkastlig gärning beslutar han sig för att en gång för alla åter försöka ta tag i saker och ting. På flykt undan sitt gamla liv och jag hamnar Danny slutligen i den lilla staden Frazier i New Hampshire där han blir vän med Billy Freeman (Cliff Curtis) som hjälper honom med ett tillfälligt jobb samt kontakt med en lokal AA-grupp. Livet börjar så sakteliga ordna upp sig för Danny som till och med nu får chansen att använda sin skimmer-förmåga i rollen som sjukvårdsbiträde på ett hospis i trakten, där kan han mentalt skänka lugn hos de döende patienterna i deras sista stund. Därav hans smeknamn ”Dr Sleep”. Den lugna vardagen avbryts dock en dag av att Danny får en slags telepatisk kontakt med en liten flicka vid namn Abra Stone (Dakota Hickman) vars kraft vad gäller shining är ännu större än hans. Denna kontakt är dock väldigt sporadisk och upphör efter ett tag. Ett antal år senare, 2019, kommer deras kontakt dock att återupptas pga hotfulla omständigheter. Det är nämligen inte bara Danny och Abra som vet vad the shining innebär, en liten sektliknande grupp av kringresande vagabonder som kallar sig ”The True Knot” och ledd av den karismatiska och vackra Rose The Hat (Rebecca Ferguson) har också ett särskilt intresse av framförallt barn med skimmer-kraft. Dessa skumma individer är nämligen en slags semi-vampyrer som lyckas få åldringsprocessen att radikalt sakta ner genom att konsumera den ånga som strömmar ur en människa med skimmer-förmåga som plågas till döds. Den nu tonåriga Abra (Kyliegh Curran) blir på telepatisk väg vittne till ett av de mord The True Knot begår och Rose blir samtidigt medveten om hennes existens. Abra vill nu stoppa den onda knuten med Dannys hjälp. Rose vill få tag på Abra eftersom knuten då får tillgång på en massa livsviktig ånga. Danny själv vill först inte vara delaktig utan försöker få Abra att hålla en låg profil. Abra övertygar emellertid honom att knuten måste stoppas och att de bör ta striden till Rose och kompani. För att lyckas måste nu Danny åter möta sina barndoms demoner och återvända till en plats han trodde han aldrig mer skulle behöva se.

Mike Flanagans tolkning av Dr Sleep är förvånansvärt lyckad får jag väl säga. Filmen har fått övervägande positiv respons och det är den värd. Mycket beror det på att regissören lyckas lyfta fram teman som kvardröjande effekter av barndomstrauman och missbruk och på ett skickligt sätt väva in dessa i ett skräcksammanhang. Flanagans regi och The Newton Brothers soundtrack ger Dr Sleep samma smått krypande atmosfär som flera av regissörens tidigare produktionen, detta trots att just denna film är klippt på ett liknande sätt som The Shining och där samma ljud av hjärtslag även löper genom hela produktionen. Det är lätt att tro att Dr Sleep bara är en enkel efterapning av Kubricks film men så är inte fallet. Oftast känns återskapandet av klassiska The Shining-scener som nya perspektiv på de händelser som fortfarande hemsöker Danny och faktum är att Flanagan är bättre på att ge sin skräckberättelse en humanistisk ton än vad Kubrick var att förena skräck med ett i grunden tragiskt familjedrama. En del klagomål har rest på att Flanagan tar allt för lång tid på sig att berätta sin historia men tiden används väl till att etablera hjältar och skurkar. Framför allt Dannys personliga resa och vänskap med Abra ges tillräckligt utrymme för att vi ska känna med dessa karaktärer. Skildringen av The True Knots hänsynslöshet och brutalitet ges också plats men tyvärr blir de flesta av medlemmarna här bara opersonliga statister. Fast så var det ju även i romanförlagan, vi fick aldrig veta något om Apron Annie, Barry the Chunk, Silent Sarey, Diesel Doug och de andra. Snakebite Andi (Emily Alyn Lind) ges en kor backstory men hennes karaktär tillför egentligen inte så mycket, samma gäller för Crow Daddy (Zahn McClarnon). Överlag känns tyvärr aldrig The True Knot som så läskiga utan mer som loosers, vilket är en av filmens svagheter 

Ett annat problem med Dr Sleep som man inte kommer runt är filmens tredje akt där Flanagan ska knyta ihop och sätta punkt för både The Shining och Dr Sleep. Båda romanförlagornas slut skiljer sig från filmernas men här får vi slutligen det ena bokslutet som ersättning för det andra om ni fattar. Jag förstår varför Flanagan valde denna lösning, dels ville han förstärka kopplingen med Kubricks film, dels var Kings slut i Dr Sleep något svårfilmat. Tyvärr tappar filmen här något av sin egen själ och särart och börjar mer kännas som en uppföljare allt för beroende av föregångaren. Här känns de nyinspelningarna av de klassiska The Shining-scenerna mest som ett spel för galleriet främst till för att glädja alla nostalgiker som kan le igenkännande. Problemet är också att Kubricks karaktärsskildringar inte alls är lika flerdimensionella som de i Kings roman. Kings Jack Torrance är i grunden en plågad och tragisk figur som långsamt bryts ner av den press han utsätts för medan Kubricks Jack mer är ett psykfall från början. Flanagan försöker tyvärr förena dessa två gestalter vilket faller platt förstör lite av Dannys resa mot försoning. Det finns fortfarande en del att njuta av i filmens sista del men det kunde bjudits på mer än ett nostalgiskt smörgåsbord. 

Vad som däremot finns att glädjas åt är skådespelarinsatserna. En sak som Flanagan verkligen greppat i sina produktioner är att alla bra skräckhistorier inte bara handlar om spöken och chockeffekter utan också i hög grad av människorna och deras upplevelser. Ewan McGregor imponerar verkligen här i rollen som den plågade Danny Torrance som går från en alkoholberoende skitstövel till nykter och ansvarstagande och slutligen självuppoffrande förkämpe mot ondskan trots det pris han måste betala. McGregor kompletteras på ett utmärkt sätt av den unga Kyliegh Curran som den modiga och charmiga Abra. Cliff Curtis ger sin karaktär Billy Freeman en hel del värme och sympati medan Carl Lumbly lyckas ge sin tolkning av Dick Hallorann samma drag av vänlighet som en gång Scatman Crothers leverade i samma roll i The Shining. På motståndarsidan briljerar verkligen Rebecca Ferguson som Rose The Hat och stjäl i princip varje scen hon är med i. Rose är inte bara en endimensionell skurk utan ges även ett oväntat djup och sårbarhet för en person som springer runt och mördar barn utan att tveka. Hennes kärlek för sin familj är lika stor som hennes hönsynslöshet i jakten på nästa byte.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Flanagan gör ett oväntat bra jobb med ett material som egentlige inte borde kunna bli så bra som det faktiskt blev. Den stora bedriften är att han lyckas skapa en uppföljare till The Shining som inte behöver skämmas för sig, även om den inte kan mäta sig med föregångaren. De två filmerna kan dock samexistera i harmoni utan problem. De flesta inslagen fungerar och de bärande skådisarna gjuter verkligen liv i sina karaktärer. Det bjuds på en del brutala scener men också ett väldigt vackert foto. Dr Sleep är ett fint tillskott till Flanagans växande filmografi av psykologisk skräck och filmen visar också på hur man kan göra en bra filmatisering av en King-berättelse. Att denna film skulle skina så ljust i biomörkret är det bara att tacka för.