Flera regissörer har under senare tid känt sig kallade att bli den nye herren på täppan vad gäller ironiska B-skräckisar och en av de mer framstående är engelsmannen Jake West. En rolig detalj är att vid ToB:s första filmkväll var det just en Jake West-film som fick fungera som premiärfilm, nämligen ”Razor Blade Smile” från 1998. Man kan säga att denna filmvisning fick ett högt blandat mottagande. West fortsatte i samma lågbudgetstil med skräckfilmsbuskis typ ”Evil Aliens” 2005 innan han stack till USA för att regissera en TV-installation av ”Pumpkinhead”- serien (Ashes to Ashes), men låt oss glömma detta nu. Varför inte ta oss en titt på en av jake Wests senaste filmer, nämligen ”Doghouse” från 2009. Denna film har som väntat fått ett blandat mottagande men överlag positiv respons. Är det då något att plocka fram en kväll då man känner sig sugen på lite ”over the top”-humor färgad i blodrött?
 
Handlingen i Doghouse är just lika enkel och tankeväckande som ett avsnitt av Tom & Jerry. Letar ni efter en film med lite tuggmotstånd och substans ska ni leta någon annanstans. Här handlar det inte om att förmedla någon form av budskap utan enbart om att erbjuda en stunds hjärndöd underhållning. Det funkade utmärkt i Shaun of the dead, så varför skulle detta koncept inte vara gångbart även här? Vince (Stephen Graham, som spelade ett obehagligt skinhead i This is England) är en snubbe runt 30+ som känner sig allmänt nere efter en genomgången skilsmässa. Som ”tur” är har han ett gäng polare som inte tänker låta honom gräva ner sig. Vad kunde vara bättre än en grabbhelg utan jobbiga fruar och flickvänner ute på vischan? Med tanke på att Vince vänkrets består av ett gäng omogna mansgrisar, players och insnöade nördar som alla på ett eller annat sätt fått utså ovett från sina partners är detta upplägg kanske inte så konstigt. Ja, det finns faktisk en bög bland vännerna också, men han kan minsann hinka bärs och slåss som en riktig man. Målet för resan är den lilla byn Moodley, där det går fyra kvinnor på varje man. Passande nog har nämligen en i gänget, Mikey, möjlighet att låna en släktings hus där under en helg, som nu kan fyllas med supande och raggande. Gänget beger sig således till Moodley i en hyrd buss körd av Ruth (Christina Cole), den enda kvinnan i filmen som ges en någorlunda riktig roll. Så snart sällskapet anländer till sitt mål inser de att något inte är som det ska. Vi får efterhand förklarat för oss att byn har drabbats av ett av alla dessa i film förekommande militära experiment som gått fel. I detta fall har stadens kvinnor påverkats av en framtagen ljudsignal som bara de kan höra och vilken förvandlar dem till mordiska, mansslukande (bokstavligt talat) zombies. Kan det vara samma ljudfrekvens de hör när man kommer hem från krogen? Våra vänner tvingas nu försvara sig mot zombies i gestalt av varenda kvinnlig stereotyp man kan tänka sig, allt från feta hemmafruar, gothare, hästtjejer samt den ordinära granntanten. Frågan är, kommer männen att vinna detta könskrig och ta sig levande från Moodley? Ja, detta är hela grundstoryn.

Doghouse har fått en del kritik för sitt upplägg, lite märkligt med tanke på att filmen inte utger sig för att vara något annat än enkel underhållning i stil med andra liknande filmer. Rak, enkel zombieskräck i Evil dead-anda. Det här är inget inlägg i någon feministisk debatt. Både män och kvinnor porträtteras ytterst stereotypt högst medvetet, som skrattspeglar. Skräckfilm bygger ju i hög grad på stereotyper, så det här är verkligen inget nytt. Att någon skulle ta detta på allvar är ju bara dumt. Vi skrattar åt karaktärerna i Wests film utifrån slapstick-humorn och inte pga någon nedvärderande hånfullhet. För helt klart har Doghouse sitt underhållningsvärde, även om det är en föga originell historia. Visst, det är ett frosseri i någon slags inverterad ”Ladies night” där alla fördomar om grabbgäng plockas upp och dras till sin förlängning (No ma´m, som Al Bundy skulle sagt). Vi snackar skämt om tjejbaciller (“bird flu”), tjejer på dass, feta brudar och kvinnlig konsumtion av ”skräpkultur” på TV och i shoppingcentra i största allmänhet. Detta är en male-bonding rulle på speed med en rejäl dos självironi. Med tanke på detta är ju förväntningarna på skådespelarinsatserna inte direkt sådana att man tänker sig Oscars-nomineringar precis. Dock klarar sig överlag de inblandade med äran i behåll utan att glänsa på något sätt i och för sig. Lite tråkigt är det kanske att Danny Dyer som spelar Neil, en traditionell Casanova-typ, är en så pass framtonad karaktär i denna film, hans roll är ju inte den mest underhållande. Noel Clarke som spelar Mikey (känd bl a från Doctor Who) är däremot en positiv överraskning som framkallade en del skratt. Att Stephen Grahams Vince inte utnyttjades mer är däremot en gåta. Skådespelarmässigt är Graham nämligen den stora behållningen. Nåväl, om vi nu inte fokuserar allt för mycket på de rent skådespelarmässiga i Jake Wests film, finns det då annat som gör att vi inte bara ska negligera denna rulle? Tja, själva miljön är väldigt passande, själv gillade jag scenografin, där byn Moodley utgjorde en fin kuliss till själva dramat. Tänk dig själv “28 Days Later”, men med en klart mer begränsad budget, och du får säkert en bra bild av själva atmosfären. Här finns den ödsliga omgivningen där våra stackars huvudpersoner snubblar över den ena hemska upptäckten efter den andra, ett alltid gångbart koncept. Specialeffekterna är även de helt klart godkända med tanke på omständigheterna, man ser att den gode West har lärt sig sitt jobb. Zombiebrudarna ser faktiskt riktigt bra ut, inget som framkallar våta drömmar kanske, men det var ju inte riktigt syftet. Lägg framför allt märke till de olika faser de smittade kvinnorna går igenom, riktigt snyggt skildrat. Alla gore-hounds får sin beskärda del av sönderslitna kroppar, blodfontäner, och flygande inälvor även om det kanske inte är på Braindead-nivå.

Vad som gör Doghouse till blott en film i mängden är dock att West inte ger oss en särskilt minnesvärd upplevelse. Om man inte är rabiat feminist och ojar sig över någon dold kvinnoförnedrande agenda lämnar filmen inte direkt några minnesvärda intryck. Det är en popcorn-rulle helt enkelt. Vi ges ett par skrämseleffekter och några roliga situationer samt anspelningar på filmer som ”Edward Scissorhands” (jobbig brud med saxar) och ”The Wicker Man” men det gör knappast produktionen originell. Phil Claydons ”Lesbian Vampire Killers” 2009 är i detta sammanhang klart mer innovativ – och då är termen innovativ väldigt vid i sin definition. Vi som sett Razor blade smile och Evil aliens förväntade nog oss även betydligt mer slafsiga effekter. Detta var en ganska tam zombiefilm om man ser till just de blodiga effekterna. Men i rätt sällskap (oavsett kön) och med ett par bärs inom räckhåll är detta klart underhållande och kan nog glädja de flesta som söker en stunds anspråkslös underhållning. Slutet är väl sådär, framför allt vad gäller Stephen Grahams bittra tal, men det gör inte så mycket på det hela taget. Om inte annat kan filmen säkert trigga diskussioner mellan män och kvinnor i rummet. Fram med fjärrkontrollen!