Doomsday ( 2008 )

Nu ska vi ta oss an en film ur survival-horror genren. Och vad passar bättre än att recensera en film som handlar om ett post-apokalyptiskt Storbritannien (ja denna gång handlar det inte om tiden efter Maggie Thatcher, även om man kunde tro det).

Vad det hela handlar om denna gång är Neil Marshalls “Doomsday” från 2008. Marchall har ju tidigare gett oss fina filmer som ”Dog Soldiers” 2002 och ”The Descent” 2008 och framöver väntar det romerska actiondramat ”Centurion”. Lever då Doomsday upp till de tidigare filmernas kvalité?

Historien tar sin början I London 2035. Det brittiska samhället har genomgått drastiska förändringar efter det att hela Skotlands befolkning förmodas ha slagits ut av det dödliga Reaper-viruset som drabbade landet för 27 år sedan. För att skydda England från smittan har den brittiska regeringen låtit uppföra en ca 10 meter hög försvarsmur längs den skotska gränsen. Grannarna i norr har helt enkelt lämnats åt sitt öde att dö av sjukdom eller svält i ett tillstånd av total anarki. Trots ett allt mer auktoritärt styre håller emellertid även det engelska samhället på att kollapsa pga den pressade situationen. I detta prekära läge drabbas landet av en allvarlig kris. Vid ett drogtillslag mitt i centrala London upptäcker en insatsgrupp från The Department of Domestic Security ett rum fullt av människor som smittats av reaper-viruset. Premiärminister Hatcher (Alexander Siddig) utlyser genast undantagstillstånd i landet och den engelska huvudstaden sätts i karantän. Premiärministerns närmaste man Michael Canaris (David O'Hara) kallar snabbt in chefen för DDS Bill Nelson (Bob Hoskins) till ett topphemligt möte. Canaris avslöjar nu att satellitbilder har avslöjat att det faktiskt finns överlevande på bl a Glasgows gator. Detta har man hållit tyst om eftersom regeringen inte vill bli utsatt för den kritik som skulle uppstå om folk fick veta att man medvetet fortsatte att lämna människor i sticket utan att lyfta ett finger. Men eftersom det uppenbarligen finns överlevande i de smittohärjade områdena måste det ju också finnas ett botemedel. Kanske det preparat som den skotske Dr. Kane (Malcolm McDowell) sägs ha arbetat på att utveckla på ett befäst sjukhus i Glasgow innan sammanbrottet rent av blev framställt med lyckat resultat. Den brittiska kronan behöver nu någon som kan leda en militär elitstyrka som kan ta sig genom det förödda Skotland för att finna Dr. Kanes botemedel och eventuellt även föra med sig en överlevare tillbaka för vidare studier. Valet faller på den enögda DDS-majoren Eden Sinclair (Rhona Mitra, bl a känd från TV-serien Nip/Tuck), själv skotte som lyckades fly undan smittspridningen i sista minuten. Med på expeditionen följer de två läkarna Sterling (Sean Pertwee) och Talbot (Darren Morfitt), vilka arbetat med forskning kring viruset till dess deras ekonomiska anslag tog slut. Som skydd har denna grupp en mindre militär styrka ledd av sergeant Norton (Adrian Lester). Gruppen utrustas med tunga vapen och stridsvagnar, för utanför den skyddande muren väntar faror, inte bara i form av virussmitta utan även överlevande fyllda av hat och hämndbegär. Kommer den lilla gruppen att överleva denna farofyllda resa och få med sig något botemedel hem?

Marshalls produktion bör nog främst ses som en opretentiös hyllning till 80-talets apokalyptiska action-rullar. Bildspråket och manuset för osökt tankarna till filmer som Mad Max – The Road warrior”, ”Escape from New York”, ”Dead end drive in” och ”The Blood of heroes”. Detta förstärks ytterligare via ett soundtrack med låtar av Adam and the Ants, Siouxie and the Banshees, Frankie Goes to Hollywood och passande nog Fine young cannibals. Och helt klart levererar Marshall om man förväntar sig detta. Vi som tidigare stiftat bekantskap med hans filmer känner t ex igen oss i den mängd blodslafs som visas upp. Emellanåt far kroppsdelar åt alla håll och kanter, människor krossas till mos utmed motorvägarna under vilda biljakter och folk grillas över öppen eld. Liksom i Dog soldiers kombineras detta ofta med bisarr humor som gör det hela till en underhållande åktur. Det tekniska utförandet är heller inget att klaga på, vi får väl utförda actionscener och miljöer som verkligen skapar en bra stämning. Filmen innehåller knappast en enda tråkig sekund utan man bjuds hela tiden på nya händelser. Vad gäller skådespelarinsatserna bör Rhona Mitra framför allt lyftas fram i sin porträttering av den tuffa Eden Sinclair. Det är riktigt kul att se hur en kvinnlig hjältinna för ovanlighetens skull får stå i centrum och sparka elakingarnas rövar. Mitra är helt klart en värdig efterföljare till filmikoner som Sigourney Weavers Ellen Ripley, ja även Milla Jovovichs Alice från Resident Evil.

Doomsday lider dock av ett par problem som gör att filmen inte når ett toppbetyg. Framför allt handlar det om att Marshalls produktion allt för ofta blir en kopia av de filmer den vill hylla. Om vi tar en av huvudskurkarna t ex, den mohikanfriserade Sol (Craig Conway), så känns hans karaktär som en klon av Vernon Wellss minnesvärda Wez från The Road Warrior. Mad Max-filmerna spökar överlag lite väl mycket i kulisserna. Det förekommer t ex en lång biljakt, vars skakiga handkamera och ryckiga klippning, kombinerat med en välkänd dramaturgi gör att man får en lätt deja vu-upplevelse. Förutom The Road warrior går tankarna väldigt ofta till Escape from New York och 28 Days later. Historien överlag är kanske inte heller den mest logiska och flera av huvudkaraktärerna känns ganska ointressanta, Bob Hoskins Bill Nelson känns t ex ganska oinspirerad.

Doomsday är ingen märkvärdig film, men man märker att Marshall har haft roligt när han spelat in den. Och denna glädje smittar av sig. Om man nöjer sig med att ta filmen för vad den är, en hyllning till 80-talets apokalyptiska föregångare, då kommer man utan tvivel att ha en underhållande stund framför sig. Och naturligtvis le lite så där lagom nostalgiskt.

 

 

Videoklipp

Doomsday

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.