Vilken lyx, inga mobiltelefoner, inga störiga kids som ska skitsnacka sig igenom filmen, inga fulla fanskap …  Detta kändes särskilt bra när dagens film utgjordes av Michael Sarnoskis ”A Quiet Place: Day One” (2024). Det kändes nästan som alla närvarande själva inte ville åstadkomma några avslöjande ljud för att inte få monstrens uppmärksamhet riktade mot sig. För som alla vet som sett de tidigare filmerna i serien ” A Quiet Place” (2018) och A Quiet Place Part II (2020) så gäller det att silence is golden. En hel del av det jag skrev om upplevelsen av A Quiet Place Part II kunde jag upprepat här, men det vore ju onödigt.  Men alla som gillade prologen i den förra filmen där vi fick en skymt av apokalypsens utbrott kommer att uppskatta att vi återvänder dit. Är prequels av ett större egentligen, det beror på, det funkade t ex väldigt bra vad gäller Ti Wests ”X” och det funkar även riktigt bra vad gäller Sarnoskis A Quiet Place-serie, är det kanske rent av den bästa delen hittills månne?  Det är en produktion regissören lagt ner själ och hjärta i, en mångbottnad New York-apokalyps som imponerar på flera plan än de ljudkänsliga monstren. Sarnoski kryddar anrättningen med några doser “Cloverfield”, ”Alien”, och  … tja  ”The Bucket List” (Lupita Nyong'os karaktär Sam har ju bara en önskan kvar i livet). Denna prequel ger oss inte bara monsteraction utan porträtt av riktiga människor, och en katt inte att förglömma, som man bryr sig om vilket gör A Quiet Place till en oväntat känslomässig bergochdalbanetur.

Upplägget är ganska välkänt för en apokalypsfilm av detta slag. Vi möter Samira "Sam" (Lupita Nyong'o) en kvinna obotligt sjuk i cancer som är intagen på ett hospice utanför New York tillsammans med sin svartvita terapikatt Frodo (Nico och Schnitzel). Sam har för länge sedan slutat se något positivt i tillvaron, det enda hon önskar är att en sista gång få äta pizza på Patsy’s Pizzeria i East Harlems, ett ställe hennes pappa en gång tog henne som liten. I stället blir hon motvilligt övertalad av hospice-sköterskan Alex (Reuben Wolff) att åka med och kolla på en marionett-föreställning på Manhattan av alla saker. Och just ja, på denna teater kommer en av få kopplingar till de övriga filmerna. Sam möter här Henri (Djimon Hounsou), den blivande ledaren för den lilla gruppen överlevare som sökt tillflykt till en ö i A Quiet Place II. Vi fick redan I denna föregående film veta en del öm bakgrunden som efterhand framkommer i A Quiet Place: Day One. På teatern får Sam kontakt med Henri genom att dennes son fattar tycke för Frodo. Väl på plats upptäcker gruppen ett märkligt meteorliknande fenomen på himlen och strax därefter dimper våra ondskefulla utomjordingar från de tidigare filmerna ner i stadsdelen och börjar attackera allt och alla i sin väg. Alla flyr i panik och efter det Sam och Frodo hamnat på avvägar får de hjälp av Henri att åter söka skydd tillsammans med andra överlevare i dockteaterbyggnaden. Henri berättar nu för Sam att monstren triggas av ljud och att tystnad krävs för att överleva. Det blir sen Henri som tar på sig uppgiften att styra upp gruppens försök att söka räddning, överflygande militärhelikoptrar har nämligen uppmuntrat alla överlevare att ta sig till South Street Seaport för att där evakueras med båt i och med att det visat sig att rymdmonstren inte kan simma. Henris och Sams vägar kommer dock att skiljas då Sam har en egen agenda, hon väljer i stället att ta sig till sina hemkvarter i Harlem, där finns nämligen Patsy’s Pizza, en plats där hon åt pizza i sin barndom tillsammans med sin pappa. Med endast kort tid kvar att leva pga sin cancer så blir detta ett sista slutmål för Sam. I paniken som uppstår när monstren plötsligt anfaller tappar hon bort Frodo som emellertid stöter på den brittiske juriststudenten Eric (Joseph Quinn), en annan överlevare som gömt sig i en tunnelbanestation. Frodo och Eric återförenas med Sam som motvilligt låter Eric hänga med henne i jakten på pizza, en säker plats att vila på samt i slutändan förhoppningsvis en alternativ rutt att ta sig till båtarna i till South Street Seaport. Kommer den döende Sam att få avnjuta Patsy’s Pizza en sista gång, den rädde men godhjärtade Eric att nå tryggheten på vattnet och kickass-katten Frodo att inte tappas bort på vägen (viktigaste frågan)? Ja det blir en spännande färd mot svaren på dessa frågor.   

Även om upplägget i början är som förväntat i A Quiet Place: Day One väljer Michael Sarnoski lite oväntat att ta en annan väg än i de mer rakt berättade historierna i de två föregångarna. De ljudkänsliga monstren är ett konstant hot men är faktiskt frånvarande under långa perioder i historien. A Quiet Place: Part One ska visa sig inte följa ett traditionellt rymdinvasionsmönster, där protagonisterna desperat söker sig mot räddningen. I stället väljer Sam, Frodo och Goll ... Eric att bege sig i motsatt riktning mot Harlem. Sam har som sagt inte lång tid kvar utan läkarvård och denna kamp mot tiden blir en extra dimension i berättelsen. Det gör filmen inte bara till en traditionell monsterfilm utan det hela blir också även en väldigt ärlig och innerlig historia om en människa som tillslut förlikar sig med sitt öde och är villig att ge sig själv chansen att få uppleva en lycklig stund en sista gång, trots all död och förödelse runt omkring. En smått rörande aspekt som man inte direkt såg komma.

New York City är I övrigt en perfekt kuliss för en A Quiet Place-film, med en introtext som ytterligare specifikt påminner om vilken ljudvolym som präglar staden. Sarnoskis ger oss här en slags närmast romantisk skildring av ett New York i tystnad som stark kontrast till hur det annars är. En tystnad som även slår över i en obehagsstämning i vissa scener. När Sam vandrar ner för de solindränkta avenyerna utan en enda bil som tutar eller när Frodo tassar fram över utspridda rasmassor framträder New York som en kuslig men likväl fridfull spökstad. Paralleller med Cloverfield är ibland slående i hur förstörda landmärken skapar ett slags verklighetsnära obehag. New York blir i sig självt en unik karaktär som ges liv på samma sätt som i filmer regisserade av exempelvis Martin Scorsese eller Woody Allen. Kontrasten med de våldsamma monsterattackerna blir härmed än mer effektiva. Intensiteten i dessa attacksekvenser, där vi ser aliens fara förbi för att snappa upp skrikande offer ackompanjerade med exploderandemonster och massakrerade människor, ger en hel del adeladrenalinkickar. Specialeffekterna fungerar väldigt bra här, även vad gällernärbilder på de humanoida monstren med sina insektslika extremiteter och huggtänder. Det står ganska snabbt klart att dessa monster springar man inte ifrån så lätt. Till skillnad från de tidigare filmerna väljer Sarnoski att visa upp monstren på ett mycket mer visuellt sätt, och det funkar faktiskt här. 

A Quiet Place: Day One bärs I stor utsträckning upp av de fina prestationer som Lupita Nyong'o och Joseph Quinn levererar med ett briljant samspel i sina respektive roller. Nyong'os sätt att uttrycka sina känslor med ansiktsuttryck är imponerande och särskilt i en film där tal är förenat med livsfara. Att hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll i ”12 Years a Slave” är inte förvånande. Man kan verkligen avläsa hennes känslor utan att hon behöver säga något. Quinn har andra sidan nerverna närmast bokstavligen på utsidan på den alltmer solkiga kostym han bär. Eric är verkligen motsatsen till en filmhjälte-arkityp, livrädd, förvirrad och vilsen i en stad han redan var en främling i. Man kan väl säga att det är ett ganska långt steg från rollen som den älskvärde Eddie Munson i ”Stranger Things”. Sams och Erics relation utvecklas under filmens gång mot en riktigt fin och innerlig vänskap som känns äkta och trovärdig, mycket tack vare den uppenbara kemin skådisarna emellan. Att Sarnoski valt att betona denna humanistiska dimension i en film som denna är överraskande. Men det är också framför allt de actionfria scenerna mellan Sam, Eric och Frodo som stannar kvar i minnet. Den desperata hjälplöshet och ångest de uttrycker över sin situation med primalvrål under åskknallar eller Sams sorg över ett förlorat liv när hon låter fingret smeka över tangenterna på sin avlidne pappas piano är riktigt skickligt skapade och rörande moment. Övriga skådespelare lämnar väl inga större spår. Visst, det är kul att återse Djimon Hounsou som Henri, men hans karaktär känns mer som någon som klämts in bara för att ha någon form av koppling till de tidigare filmerna. Alex Wolff gör en helt godkänd insats som Sams sympatiske sjuksköterska Reuben, men han får inte så mycket tid att utveckla sin karaktär. Sarnoski verkar ha varit fullt upptagen med att fokusera på Sams och Eriks relation och övriga karaktärer har därmed hamnat lite i skymundan, förutom Frodo då såklart. Men bortsett från detta finns det ändå likväl verkligen väldigt många stunder i A Quiet Place: Part One som fördjupar de mänskliga porträtten på ett sätt som gör att filmen står ut från mängden i en genre som denna, även om fokus ligger på Sam och Eric. Man känner med Sam som beslutat sig att själv välja hur hon vill lämna denna värld och Erics vilja att stanna vid hennes sida in i det längsta, Sarnoski är här otroligt skicklig att växla mellan stämningar som tragik, empati och viljestyrka. Skrämseleffekterna tar inte över och blir de drivande elementen, utan snarare sätts de mänskliga relationerna i centrum och det visar på en regissör som verkligen tror på sitt verk utan att behöva hemfalla till utslitna skräckfilmskonventioner.

Ja, det framgår väl ganska tydligt att jag verkligen gillar A Quiet Place: Part One, en film som verkligen överträffade mina förväntningar. Hur ofta händer det? Det är en riktigt bra Sci-Fi monsterfilm som kombinerar den förväntade apokalyptiska katastrofen med spektakulär adrenalinstinn action med en närvarande mänsklig dimension som lyfter fram äkta karaktärer, deras känslor och kamp för att nå sin egen befrielse under de mest dystra omständigheter. Lupita Nyong'o och Joseph Quinn är enastående tillsammans och verkligen trovärdiga i interaktionen med varandra. Man kan tro att A Quiet Place är en serie som rullar på för att bara mjölka ut pengar från publiken, det känns då skönt att säga att detta inte är fallet här. Denna film tar konceptet vidare, bortom föregångarna och till en högre nivå, något man inte trodde Michael Sarnoski var kapabel till. Men med A Quiet Place: Part One har han levererat den bästa filmen i serien och det är en prestation i sig då föregångarna ändå höll så pass hög klass. Så det är bara att sammanfatta det hela med att livet ör kort, det kan ta slut när som helst och visst förtjänar vi alla en pizza. Det kan i alla fall jag skriva under på.