Svalt, tyst och mysigt, precis som man vill ha det när överhettning utomhus hotar. Jag har länge varit sugen på att se John Krasinskis uppföljare till ”A Quiet Place” från 2018, så ”A Quiet Place Part II” fick det alltså bli. Jag minns hur den första filmen slog ner som en blixt. Jag menar John Krasinski, vem tusan var det? En dussinskådis som främst medverkat i tämligen ointressanta komedier och en del TV-serier. Men så låg han alltså bakom den utmärkta monsterfilmen A Quiet Place, en av de bättre skräckfilmerna från senare år. Det skapar ju intresse. Dock ska väl sägas att när det började ryktas om en uppföljare kändes det hela som ännu ett enkelt sätt för filmindustrin att mjölka ur pengar från ett koncept som redan kändes avklarat. Varken Krasinski eller någon annan verkade heller såld på idén från början, historien var färdigberättad. På något sätt lyckades emellertid Paramount likväl sälja in idén och Krasinski återvände minsann både som regissör och skådis tillsammans med frugan Emily Blunt. OK, men skulle detta verkligen hålla? Jag var skeptisk, men när de positiva recensionerna började trilla in, även från svensk dagspress som inte brukar hylla skräckfilm direkt, då var jag ju tvungen att kolla upp saken själv. 
 

Så var var vi nu igen? Kommer ni ihåg hur den första filmen slutade? Vi fick följa familjen Abbots äventyr i en postapokalyptisk värd som tagits över av blodtörstiga aliens som visserligen var blinda men jagade med hjälp av sin grymma hörsel. När vi lämnade dem sist var Evelyn Abbott (Emily Blunt) barrikaderad i sitt hus tillsammans med sina barn, den döva dottern Regan (Millicent Simmonds), sonen Marcus (Noah Jupe) samt en nyfödd bäbis som måste hållas tyst med hjälp av en syrgasmask. Innan vi får veta vilka öden som väntar dem ger oss Krasinski först en prolog från dag ett av alien-invasionen. Visst är det alltid fascinerande att se hur vardagen plötsligt rämnar och allt går åt helvete. Sen hoppar vi fram drygt ett och ett halvt år i tiden. Vår familj är nu i desperat behov av en trygg tillflyktsort, att stanna kvar i källaren i huset är inget hållbart alternativ. De beger sig således ut på jakt efter andra överlevare. Deras enda riktiga vapen är den teknik Regan har upptäckt, att hennes hörapparat kan användas för att skapa ett rundgångsljud som genom förstärkning med hjälp av högtalare kan skada de utomjordiska monstren. Problemet är att dessa ljudvågor inte kan upprätthållas speciellt länge och avslöjar även för monstren var den som sänder ut ljudet befinner sig. Sålunda har du bara en begränsad tid att få ladda ditt vapen, ta sikte och sätta en kula i skallen på utomjordingen. Detta visar sig mycket riktigt svårt och i ett prekärt läge dyker plötsligt familjens gamle vän och granne Emmett (Cillian Murphy) upp till undsättning. Evelyn och barnen får ett tillfällig skydd i Emmets bunkerliknande tillhåll men han är tydlig med att de inte kan stanna där. Den smarta och initiativrika Regan har dock snappat upp en radiosändning som indikerar på att det kan finnas ett samhälle bestående av överlevare som har funnit ett sätt att leva i trygghet i denna svåra tid. Trots att Evelyn förbjudit henne att lämna deras tillhåll smiter Regan iväg för att leta reda på den plats varifrån radiosignalen kommer. Utom sig av oro övertalar Evelyn då Emmet att leta rätt på Regan och hämta hem henne igen, medan hon själv stannar kvar med Marcus och bäbisen. Härefter ges vi två parallellhandlingar, där kampen mot aliens och en del mänskliga elakingar hela tiden står i centrum.  

Det är lätt att föreställa sig att Krasinski här bara gett oss en kopia på den första filmen men faktum är att han faktiskt lyckats vidga och fördjupa den postapokalyptiska värld han byggt upp. Visst, vi har sett liknande scenarion förr, men här känns likväl skildringen av hur mänskligheten på kort tid förfallit till att bli en besegrad och kuvad livsform där den civiliserade fernissan har flagnat och visat upp mänsklighetens mer mörka sidor. Emellertid inte i lika överdriven form som i t ex ”The Walking Dead” eller andra postapokalyptiska produktioner. Det som kanske mest märkbart skiljer A Quiet Place Part II från sin föregångare är att här vankas det betydligt mer visuell monsteraction. Krasinski öser på med både snygga effekter där ljud och ljussättning utnyttjas på ett föredömligt sätt för att skapa en suggestiv och krypande stämning. Att vi får se mer av monstren gör ingenting, de actionfyllda scenerna ger bara filmen mer nerv. Att det funkar så pass väl beror på att Krasinski än en gång fått till ett välskrivet manus, vare sig det rör sig om adrenalinfyllda aktionsekvenser eller de mänskliga aspekterna av karaktärernas interaktioner. Krasinski vet också vikten av karaktärsutveckling för att undvika allt för platta stereotyper och för att publiken ska kunna knyta an till personerna vi ser. Faktum är att även om man tog bort monstren ur historien skulle vi fortfarande bjudas på en fascinerade och omskakande road movie i en förlorad värld. Just här är som sagt en av filmens stora fördelar, att regissören lyckas bygga vidare på den värld han lade grunden för i del ett och där inte billiga skräckklichéer eller jump scares dominerar bilden. 

En av A Quiet Place största tillgångar var karaktärerna och Krasinski ser till att garantera att så även är fallet med uppföljaren. En stor eloge måste ges till Emily Blunt i rollen som den desperat kämpande mamman Evelyn. Det är synd att hon inte fick mer tid i bild. Men hon övertygar helt klart i rollen som stark men likväl sårbar och förtvivlad förälder. Millicent Simmonds som dottern Regan är den handlingskraftiga tjejen med girl power, den som omvandlar sitt handikapp till en tillgång och är fokuserad på att finna lösningar och slå tillbaka mot fienden.  Noah Jupes Marcus är kanske den som står ut minst I familjen, en kille som saknar självförtroende men som likväl står upp när det behövs som mest. När vi inte får se så mycket av John Krasinski själv så måste Cillian Murphys insats verkligen också lyftas fram. Hans Emmett är en njutning att skåda, en man som förlorat allt men som genom sitt möte med familjen Abbott slutligen ges en chans att finna den försoning han som desperat behöver. Emmet blir den fadersfigur som blir Regans motvillige följeslagare på hennes resa och dynamiken dem emellan fungerar utmärkt. Således, en utmärkt rollbesättning, personer du känner för. Visst är det så som i de flesta skräckfilmer att dumma beslut tas, det tillhör ju genren, men man kan leva med det. Och om Krasinski vill poängtera att det är mänskligt att fela men att vi alla har möjlighet till botgöring så inte mig emot. 

 
Sammanfattningsvis kan man säga att A Quiet Place Part II är minst lika bra som sin föregångare. Vi får samma innovativa användande av tystnad och ljud som dramaturgisk drivkraft även om denna film är mer fartfylld och högljudd, dock utan tillgjorda jump scares. Det är atmosfär och krypande spänning som fortfarande får stå i centrum. Vi får vår beskärda del av monsteraction där de mordiska rymdvarelserna likt gigantiska covid-metaforer kommer för att förgöra oss alla. A QuietA Quiet Place-filmerna har visat att det fortfarande går att skapa spännande och snygga skräckfilmer som står ut från mängden. Jag är glad att jag fick tillbringa denna tid i biosalongen med denna upplevelse.