Wind chill har väl glidit förbi ganska obemärkt och detta trots att både George Clooney och Steven Soderbergh står med som exekutiva producenter. Kanske beror det på att det rör sig om en ganska enkel produktion utan en massa spekulativa effekter, Sony verkar hur som helst inte riktigt ha trott på sin produkt, vilket är synd i detta fall.

Emily Blunt spelar en bitchig college-tjej som just gjort slut med sin pojkvän. Nu står hon därför utan färdmedel för resan hem till sina föräldrar i Delaware över julhelgen. Efter att ha kollat upp en anslagstavla med annonser för samåkning beslutar hon sig för att åka med en ganska töntig kurskamrat, spelad av Ashton Holmes, en person hon inte ägnat en tanke tidigare. Blunts karaktär är från början ganska elak och otrevlig gentemot sin nya resekamrat, hon klagar på hans bil och är ytterst ovillig att småprata under färden. Men allt eftersom resan fortlöper visar det sig att killen hon åker med verkar något suspekt och inte så trevlig och oskyldig som man kunde tro från början. Det framkommer snart att han verkar sitta inne med en hel del information om sin passagerare och det visar sig även att han själv inte har någon släkt i resmålet Delaware. Vad är egentligen hans syfte? Spänningen i bilen ökar när den unge college-grabben plötsligt väljer att lämna motorvägen för att ta en genväg på en avsides liten landsortsväg. Men innan denna plötsliga manöver hinner utlösa en allvarlig konflikt mellan de två tvingas de av vägen pga en mötande bil som kommer rakt mot dem. Plötsligt befinner sig vårt par strandsatta i en bil som fastnat i en snödriva mitt ute i ingenmansland en iskall vinterdag. I sin desperata jakt på hjälp börjar de utforska området och plötsligt upptäcker de att det finns skepnader som rör sig i deras närhet. Kanske är inte att frysa ihjäl det värsta som kan drabba dem när allt kommer kring.

Gregory Jacobs historia är klart intressant. Under de första två tredjedelarna av Wind chill bjuds vi på ett lågmält men ändå godkänt thriller-upplägg. Jacobs fokuserar på att skapa spänning på ett gammaldags vis genom att skildra den stigande modfälldheten och förtvivlan som plågar huvudpersonerna när situationen blir allt mer desperat. Det yttre hotet hålls i det längsta utanför skärmen och lämnas åt vår fantasi. Här gör filmfotografen Dan Laustsen ett strålande jobb, inte minst med att skapa bilder som nästan känns immiga av kyla. Vi slipper även en så ofta i dessa sammanhang nonsensartad dialog. Här får vi t ex istället bl a ett samtal om Nietzsche (kanske inte väldigt djuplodande, men ändå) och hur ofta inträffar detta i en amerikansk skräckfilm, eller i en amerikansk film överhuvudtaget? Tyvärr tar filmen en vändning under den avslutande tredjedelen som inte känns så lyckad. De övernaturliga inslagen blir allt mer dominerande och saker och ting blir för övertydliga och således mindre skrämmande. Vissa scener blir även en aning repetitiva. Och slutet, tja, det var väl inte riktigt vad man hoppats på. Kanske skulle man helt enkelt nöjt sig med kampen mot naturkrafterna.

Ser vi till skådespeleriet är detta över förväntan. Brittiska Emily Blunt verkar vara en lovande skådis. Mest känd är hon väl för sin roll som cynisk förstaassistent på en modetidning i David Frankels modekomedi ”The Devil wears Prada.” Detta är naturligtvis en film undertecknad inte har sett men omdömena om fröken Blunt har varit goda. Här uppvisar hon i alla fall en bra förmåga att framställa den dolda sårbarhet som finns under ytan hos en person som hela sitt liv försökt upprätthålla en hård fasad utåt. Holmes, från bl a ”A History of Violence”, gör också ett bra jobb i sin roll som den udda enstöringen vars motiv aldrig är helt glasklara. Kemin mellan de två funkar också alldeles utmärkt vilket gör den situation de befinner sig i mer trovärdig.

Trots det något svaga slutet är ändå Wind chill en trevlig liten rulle, väl värd och se för Emily Blunts rolltolkning och den krypande stämning och iskalla atmosfär som genomsyrar filmen i stort. Många i filmteamet har berättat hur den tuffa miljön verkligen var påfrestande under inspelningen och det kan man lätt förstå. Så fyll på muggen med en rejäl skvätt hett kaffe och häng med till ett vackert men kanske inte så trivsamt vinterland.