Någonstans i bakhuvudet fanns ett minne av att Paul Wilsons roman The Keep hade filmatiserats och efter en del sökande visade sig detta stämma. Dock fanns filmen inte utgiven på vare sig DVD eller Bluray vilket innebar att jag fick hålla till godo med en ganska usel kopia. Detta faktum kanske speglar av sig en del i mina reflektioner kring denna film, men jag var ändå för nyfiken för att strunta i den pga den tekniska kvalitén.  Regissören bakom filmatiseringen av The Keep från 1983 är Michael Mann. Vid denna tid hade han inte gjort sig något store väsen av sig utan bara regisserat några TV-serieavsnitt samt filmen Thief från 1981 med bl a  James Caan och James Belushi. Mann kom dock senare att gå vidare som producent för bl a TV-serien Miami Vice och filmer som The Last of the Mohicans, Heat, Insider, Ali, Collateral, The Aviator m fl. Skräckfilmen The Keep passar kanske inte riktigt in i denna samling och möjligtvis är det därför den varit förbisedd i snart 20 år.  Paul Wilsons förlaga har dock fått väldigt bra kritik fylld med levande karaktärsskildringar, en genomarbetad grundhistoria och en krypande stämningsfullhet. Jag har tyvärr inte själv haft nöjet att läsa denna bok och dess två uppföljare men vet att det är en form av vampyrhistoria som handlar om en grupp nazisoldater vilka hamnar mitt i en episk kamp mellan övernaturliga varelser någonstans vid ett avlägset slott i de rumänska bergstrakterna. Tydligen ska det vara en berättelse som inte är helt lätt att filmatisera utifrån bokens alla händelser, men hur står sig då Manns tolkning för någon som inte har Wilsons version som referensram?

The Keep inleds med att en grupp tyska soldater ur Wermacht i hällande regn färdas längs en ödslig väg uppe i den rumänska bergskedjan Karpaterna. Det är år 1941 och andra världskriget pågår för fullt. En mörk ton slås genast an och förstärks av tonerna från Tangerine Dreams elektroniska ambientmusik. Konvojen är på väg till en liten by för att där ta ett lokalt citadell i besittning och därigenom tillskansa sig kontrollen över ett strategiskt bergspass. Ansvarig för expeditionen är den tyske kaptenen Klaus Woermann (Jurgen Prochnow), en tuff militär som i hemlighet föraktar nazisterna och tidigare faktiskt slagits på den antifascistiska sidan i det spanska inbördeskriget. När den lilla truppen når byn beslutar sig Woermann för att genast inkvartera den lilla truppen i det stora och dystra citadellet, en väldig och oöverskådlig stenkonstruktion som legat öde i årtionden. Den ansvarige vaktmästaren för byggnaden, Alexandru (William Morgan Sheppard), är dock snabb med att varna Woermann för att ingen i trakten stannar i citadellet över natten, något som den tyske officeren direkt slår ifrån sig och ser som lokal vidskepelse. Trots de rykten som omger citadellet och att väggarna av någon anledning pryds av stora silverkors slår sig alltså mannarna ner här. Problemen låter dock inte vänta på sig. När två av soldaterna får för sig lägga beslag på ett av citadellets kors upptäcker de en djup mörk klyfta bakom en av stenarna i väggen. I detta mörker döljer sig något, väntandes …. Vad som sedan händer är att de dödsfall som plötsligt drabbar den tyska truppen anses vara ett verk av partisaner varför en SS-avdelning kallas till byn för att få ordning på situationen. Den hänsynslöse SS-ledaren Sturmbannführer Kaempffer (Gabriel Byrne) tar nu ledningen och hamnar genast i en konflikt med Woermann om vad som bör göras, den senare har nämligen allt mer börjat tro på ryktena om att övernaturliga krafter är i omlopp. När plötsligt en märklig skrift uppenbarar sig på en av citadellets väggar beslutar sig Kaempffer för att skicka efter den judiske historieprofessorn Dr. Theodore Cuza (Ian McKellen, här utan trollstav) som han vill ska tolka meddelandet och på så vis avslöja vad partisanerna har i görningen. Den handikappade professorn räddas härmed i sista stund från att hamna i ett tyskt förintelseläger tillsammans med sin dotter Eva Cuza (Alberta Watson), som får följa med som hans personliga assistent. Dr. Cuza ser nu en möjlighet att fly tillsammans med dottern, men innan någon sådan chans uppstår tvingas han in i en konfrontation med något som kanske är väl så fasansfullt som nazisterna.  I detta läge dyker en mystisk främling vid namn Glaeken Trismegestus (Scott Glenn) upp med en egen agenda på dagordningen. Scenen är satt för en kamp på liv och död. Och vem är egentligen ond och vem är god när allt kommer kring?

Man kan helt klart säga att Mann lyckats skapa en mycket atmosfärisk film Den drömlika stämningen med citadellets mörka och fuktiga utrymmen och känslan av hopplöshet som sakta sprider sig gör att man lätt sugs in i berättelsen trots en ganska pretentiös berättarstil.  Just regissörens förmåga att ladda flera miljöbilder med så pass mycket atmosfär är The Keeps absolut största styrka. Skogarna, bergsmassiven, citadellets bergrum filmat i ett stämningsfullt walesiskt landskap är imponerande. Och vad gäller själva historiens premiss, nazister som slåss mot en uråldrig ondska i ett avlägset bergfort, vem kan motstå något sådant? Det är väl just själva förväntningen på berättelsen som har ställt till det för Mann och gjort att filmen fallit i glömska. Paramount Pictures hade förväntat sig en ren actiondriven monsterrulle men fick en relativt långsam historia med en prägel av klassisk saga på temat kampen mellan ont och gott. Eftersom stämning och atmosfär, framhävt av ett konstnärligt och stiliserat foto, fick lika mycket utrymme som den rena berättelsen drog både filmbolag och publik öronen åt sig och The Keep blev en riktig flopp på biograferna. Någon ny Alien var det ju inte riktigt tal om här, utan mer ett försök att skapa en mer alternativ skräckfilm. The Keep är t ex relativt blodfattig för en film av detta slag, Mann var nämligen inte intresserad av blodiga detaljer eftersom han ansåg att han ändå inte kunde toppa John Carpenters The Thing, som haft premiär några år tidigare. Vad många också nuförtiden verkar störa sig på är den typiska 80-talsstil vad gäller bildspråket som Mann använder sig av. Redan här ser man prov på den stil som kommer att prägla hans kommande produktioner, framför allt Miami Vice. En frekvent använd färgpalett med ibland ganska gräll färgsättning (Scott Glenns pastellgröna blod t ex), motljus, slowmotion-tagningar, kamerafilter och konstgjord rök förekommer konstant filmen igenom. Lägg därtill Tangerine Dreams syntslingor som andas Yamaha DX7 (vilket i och för sig känns ganska anakronistiskt med tanke på att filmen utspelar sig på 1940-talet) och det är lätt att driva med en film som the Keep. Själv störs jag inte direkt av varken bildspråk eller soundtrack, fotot är för mig stämningsfullt och Tangerine dreams musik må kanske inte passa in rent historiskt men hjälper till att skapa en smått surrealistisk stämning.

När det gäller regin av rollbesättningen bryter även här Mann mot gängse standardformulär. Istället för att fokusera på några huvudsakliga hjältar och skurkar väljer regissören i stället att låta biroller som t ex soldaterna och Dr. Cuza med dotter få ett väldigt stort utrymme. Detta kan säkert störa en del i och med att filmen kan kännas något ofokuserad.  För min del gör det dock filmen mer spännande eftersom det skapar en större osäkerhet kring karaktärernas kommande öde. Dessutom gör i stort sett alla inblandade parter bra insats med ett extra plus för Prochnow som den ambivalente kapten Woermann, Gabriel Byrne som den vidrige Kaempffer (med extremt ful friss) samt Alberta Watson i en ganska svår roll som Eva Cuza. Ian McKellen  som dr. Cuza hade jag dock förväntat mig mer av, han känns tyvärr ganska torr och färglös.

Tyvärr finns det en del saker med The Keep som inte är så bra och i slutändan gör denna film till en skaplig rulle men kanske inte så mycket mer. Och det är riktigt synd. Problemet är att det känns som det saknas en hel del bitar i det pussel som Mann lägger. Vad jag förstått det som var filmen i sitt ursprung tre och en halv timme lång men klipptes sen ner till mer hanterliga 90 minuter. Det märks om man säger så, Mann har försökt pressa in för mycket händelser och för många personer i en alldeles för liten ram (vad hände t ex med William Morgan Sheppards Alexandru, efter att han fått en hel del tid i början försvinner hans roll bara). Det känns som vi blir inkastade i någon slags mytologi som vi inte får någon egentlig bakgrund till utan får hålla till godo med en tunn ramhistoria istället. Visst andra världskrigets fasor kan vi alla relatera till kunskapsmässigt, men den kraftmätning som egentligen är filmens bärande tema får ingen som helst förklaring. Vad är egentligen bakgrunden till situationen som råder i det gamla citadellet?  Hela historien känns väldigt rumphuggen, antagligen finns svaren på alla frågor i Paul Wilsons roman med dess två uppföljare, men vad hjälper det? En annan sak som tyvärr drar ner helhetsintrycket är att Manns visuella bildspråk inte får tillräckligt med spelrum, det är ju just känslan i fotot som bygger upp mycket av filmens karaktär. Istället för ett större fokus på mörka gångar, djupa raviner och hotfulla skogar, vilket skulle fördjupat känslan av isolering, får vi en massa transportsträckor utspelade i tråkiga interiörer där olika karaktärer tar upp tid med inte alltid så intressanta dialoger. Det kan bero på den klippning som gjorts och möjligtvis kan det finnas en alternativ version vi kommer att få ta del av någon gång i framtiden. Man kan ju alltid hoppas. 

Trots dessa anmärkningar skulle jag ändå rekommendera alla som gillar monsterfilmer av detta slag att ta sig en titt på The Keep, men kanske avvakta tills filmen får en anständig utgåva och en förhoppningsvis mer komplett version. Mann har ändå lyckats skapa en film som skiljer sig från mängden av samtida skräckfilm med ett helt eget bildspråk och en väldigt speciell atmosfär. I sin framtoning känns det som The Keep har mer gemensamt med europeiska produktioner av Argento och Fulci än dåtidens amerikanska motsvarigheter. Berättelsen är intressant och håller intresset uppe trots att det känns som det fattas vissa delar. Och vem vet, kanske du blir så tagen av filmen att du känner för att leta upp ett ex av det brädspel som faktiskt släpptes i samband med filmpremiären. I så fall kanske jag rent av skulle kunna tänka mig att vara med och lira.