När skuggorna djupnade och tystnaden bredde ut sig började konturerna av en alternativ värld sakta kunna skönjas, men det var inte alltid vi ville se den. För om vi satte ner foten utanför sängen visste vi att något skulle gripa tag om vaden, något som fanns där under … väntande. Och garderobsdörren, den som nyss varit stängd, vad väntade där bakom den där mörka dörrspringan? Har vi lämnat dessa föreställningar bakom oss allteftersom vi blivit äldre och mindre lyhörda för vad som sker i den skuggvärld som dväljs i utkanten av vår vardag? Eller kanske vi, likt huvudpersonen i Stephen Kings novell "The Boogeyman" från antologin ” Night Shift” 1878, ställs öga mot öga med vår barndoms monster en natt när vi minst anar det.

Ett monster är en ganska vid benämning på fasansfulla och farliga fantasivarelser, vanligtvis förekommande i myter, legender och inom skräcklitteraturen. Ordet monster härstammar från latinets ”monstrum”, ett ord som används för att beskriva en avvikande biologisk företeelse, något som bröt mot naturens ordning. Tankarna går således till något vanskapt, en form av missfoster vars skräckinjagande utseende motsvaras av en inre ond natur. Som alla övernaturliga väsen har föreställningarna om monster sina rötter i urgamla traditioner och föreställningar. De äldsta mytologierna vi har kunskap om vimlar av monstruösa bestar som hotar den ordnade världen med kaos. Dessa monster är klart igenkännbara, antingen framställs de märliga humanoider, ofta en blandning av människa och djur, eller också är de en blandning av olika äkta och påhittade djurarter. Mytologins monster är egentligen inga skräckfigurer, deras syfte är att finnas som obehagliga och skrämmande motståndare till diverse hjältar för att visa på dessas storslagenhet (tänk snubbar som Perseus, Oidipus, Odysseus, Theseus m fl). I moderna monsterhistorier är det ju tvärtom monstren själva som är det intressanta. Inte så sällan handlar det nu om deformerade människoliknande varelser som fungerar som tydliga markörer vad gäller gränserna för det normala kontra det onormala. Vad är egentligen en minotaur jämfört med exempelvis The Castle Freak i Stuart Gordons film med samma namn. I monstret ser vi en sida av oss själva som vi kanske helst vill blunda för. Och likt den publik som lockades till de tidiga freak-showerna kan vi nu inte låta bli att fascineras av de monster som finns tillgängliga i vår egen tid.

Bland drakar och ... Druttar?

Draken är antagligen mänsklighetens äldsta monster. Den är en magisk figur, i många myter en del av kosmos. Ordet sägs komma av det grekiska ”draco” som betyder orm. I västerlandet är drakar oftast en symbol för ondska och förstörelse. I Bibeln kallas ibland Satan för den gamle draken. I öst är det annorlunda och drakarna dyrkas nästan som gudar. Ofta, men inte alltid, avbildas den västerländska draken som ett reptilmonster med lång stjärt och fladdermusliknande vingar. Den andas eld och ruvar på fantastiska skatter inne i grottor. Den sätter gärna i sig prinsessor och dräps av riddare, eller andra modiga krigarhjältar. I folksägnerna har drakarna ofta olika magiska förmågor och kan ibland prata. I Asien är den en symbol för makt och användes som emblem av kejserliga familjer. Ett av de äldsta namngivna monstren är annars Humbaba från Gilgamesheposet från 2000-talet f Kr, en väldig jätte med ett ansikte likt ett lejons. I Bibeln har vi naturligtvis en hel del klassiska vidunder, som jättarna Gog och Magog, Hes. 8 och 39 samt Upp. 20:8, vilka även nämns i Koranen men även det stora sjömonstret Leviatan man stöter på i t ex Job. 41 och Jes. 27:1 samt naturligtvis den väldiga sjuhövdade draken i Uppenbarelseboken. Mest välkända är kanske en del av monstren från den grekiska mytologin, här hittar vi ju t ex bl a den trehövdade hunden Kerberos som vaktade ingången till dödsriket, det likaledes trehövdade monstret Chimaira, de tre gorgonerna, Medusa, Stheno och Euryale samt havsmonstren Skylla och Karybdis. I nordisk mytologi har vi drakarna Fafner och Nidhögg, den väldige vargen Fenrisulven, havsmonstret Midgårdsormen samt de väldiga eldjättarna Eldtursarna.

Medeltiden, som fått stå som modell för mycket av fantasytrenden, har naturligtvis bidragit med sina monster. Mest känd kanske det bloddrickande trollet Grendel och hans svampiga moder från det tidigmedeltida Beowulfkvädet. I övrigt är de fantasifulla reseskildringarna en källa till de bestiarier som nu dök upp, uppslagsverk där verkliga arter blandades med märkliga inbillningar. En varelse man tog på allvar långt in i modern tid var sjömonstret Kraken, ett vidunder som sades vara minst två kilometer över ryggen med milslånga fångstarmar. Vad sägs annars om Blemmyae, en människoliknande varelse utan huvud och där ansiktet istället finns mitt på bröstkorgen, Kynokephalier, människor med hundhuvuden eller Skiopoder, människor med ett enda jättelikt ben. Med tanke på alla de mytologiska monster som har förekommit är det inte märkligt att människan länge trott på att riktiga monster faktiskt existerat i deras samtid. Drakar och gripar har varit vanliga företeelser i en mängd myter och har även trots existera. Många föreställningar om monster som dessa har levt vidare genom olika reseskildringar, då upptäcktsresande stött på djur de aldrig tidigare sett och då ofta tagit till fantasifulla beskrivningar med ingredienser från gamla historier de känt till. Många beskrivna varelser har också frekvent beskrivits som korsningar mellan redan välkända arter, det var ett enkelt sätt att visualisera det hela för en åhörare. Således är det inte svårt att se hur inspirationerna till mytiska väsen som kentauren, minotauren och sjöjungfrun uppkommit. Även existerande djur kunde beskrivas som märkliga hybrider. Giraffen t ex kallades från början kameleopard, en varelse till hälften kamel till hälften leopard. Och om man ser till leopardens zoologiska namn, så pekar ju även det på en tidigare föreställning om att detta kattdjur härstammade dels från lejonet (leo) och dels från pantern (pardus). Även om vi idag vet att många av de varelser som beskrivits i myter och gamla reseskildringar bara varit rena fantasifoster har det faktiskt visat att vissa av dessa faktiskt existerar. Som exempel kan nämnas den väldiga jättebläckfisken (en trolig inspirationskälla till sjöodjuret Kraken). När invånare i Kongo på 1800-talet berättade för européerna om ett djur som var en korsning mellan sebran och giraffen ansåg de flesta att det bara rörde sig om inhemska sagor. Men år 1901 visade upptäcktsresanden Sir Harry Johnston upp pälsverk vilka bevisade att varelsen vi nu kallar okapi fanns på riktigt. Och visst finns det föreställningar om gåtfulla varelser än idag. Vad sägs om den blodsugande chupacabran som lär härja i Puerto Rico och delar av Mexico, den väldige skogslevande Bigfoot som knallar omkring i USA och Kanada och den australiensiska motsvarigheten Yowie, snömannen yetin uppe i Himalaya, sjöodjuret i skotska Loch Ness, den flygande Jerseydemonen med tillhåll i södra New Jersey, den insektsliknande malmannen från West Virginia eller den trolliknande Pukwudgie från amerikanska östkusten. Ja, det finns säkert många fler varelser där ute. Helt klart kan vi genom historien seett otal exempel på hur legendariska varelser satt sina avtryck i vår vardag. På de heraldiska vapensköldarna avbildas ofta drakar och gripar, gargoyler pryder våra husfasader och olika typer av monster är ett självklart inslag i brädspel och dataspel samt i en mängd filmproduktioner.

Freaks, like us.

Om vi talar om monster inom populärkulturen så kan man väl säga att ett av de första tydliga exemplen var de karnevaler och freak-shows som reste omkring och visade upp deformerade människor för en häpnande och förtjust rysande publik. Att människor med medfödda handikapp alltid klassats som lägre stående genom historien är kanske inte så konstigt. Redan under forntiden och antiken betraktades missbildade barn som gudarnas straff. Detta är en tankegång som även plockades upp av kristendomen i ett mer moraliserande sammanhang. Incest (vilket inte bara innebar sexuella relationer inom en familj utan även med ingiftas släktingar) kunde enligt kyrkan leda till födslar av monster. Orsaken till detta var just pga att man gått emot Bibelns bud, och att detta alltså var Guds straff. Men det är väl främst 1800-talets gotiska skräcklitteratur som främst lägger grunden för monstergenren som sådan. Det är först nu element av skräck och fasa blir ett bärande inslag i vissa romaner och noveller, ofta i kombination med känslor som sorg, övergivenhet och isolering.

En av de främsta författarna vad gäller skapandet av effektiva monsterberättelser var den amerikanske författaren H.P. Lovecraft (1890-1937). I Lovecrafts historier finns ofta inget hopp, människan är utlämnad till de krafter som vill förgöra henne. Monstren är totalt väsenskilda från oss, det finns ingen ömsesidig förståelse. Att komma i kontakt med Lovecrafts monstruösa varelser leder oundvikligen till galenskap och undergång. Denna skrämmande vision har skapat en stor fanskara som fortfarande växer efter alla dessa årtionden som passerat. Ta bara hans ”Shoggoths”, vilka nämndes för första gången i romanen ”At the Mountains of Madness 1936. De är stora protoplasmiska varelser, skapade av och tillika slavar åt de gamla gudarna, ”The Old Ones”. The Shoggoths anses vara bland de mest fasansfulla varelserna i Cthulhu-mytologin och de kan kännas igen på långt håll via deras enformiga monotona rop: "Tekeli-li!". Flera av Lovecrafts monsterhistorier har fått ligga till grund för olika skräckfilmer som mer, men oftast mycket lite, utgår från hans teman. Exempel på detta är David Greenes “Blood Island” 1967, Jean-Paul Ouellettes ”The Unnamable” 1988, C. Courtney Joyners “Lurking Fear” 1994, Stuart Gordons ”Castle Freak” 1995, Peter Svateks ”Bleeders” 1997 och ”Stuart Gordons ”Dagon” 2001 samt Andrew Lemans ”The Call of Cthulhu” 2005. Till skillnad från många sentida monster var Lovecrafts skapelser inte det minsta mänskliga. En samtida författare som däremot lyckades skapa ett klassiskt monster i mänsklig gestalt var fransmannen Gaston Leroux (1959-1927). Han är väl egentligen mest känd för just sin roman om denna sorgliga person, nämligen ”Le Fantôme de l'Opéra / The Phantom of the Opera” 1910, en berättelse som både blivit film flera gånger, bl a i Rupert Julians regi 1925 med Lon Chaney i huvudrollen, samt satts upp som musikal av bland andra Andrew Lloyd Webber 1986. Leroux historia handlar om den vanställde Erik med den fantastiska rösten som i hemlighet håller till i källaren under L'Opéra Garnier i Paris. På operan terroriserar han skådespelarna, men uppvaktar den vackra och skönsjungande körsångerskan Christine Daaé.

Vi kan se en trend inom monstergenren under 1900-talet, nämligen den att skrämmande och abnorma varelser allt mer placerats i en vardaglig miljö. De gotiska skräckskildringarna har ersatts av den moderna världens skenbara trygghet, men i utkanten av vår upplysta tid smyger fortfarande skugglika figurer. Monstren har alltmer kommit att bli en avbild av oss själva, en projektion av det mörka stråk som genomsyrar mänskligheten. Dagens monster kan dels fortfarande manifesteras i det avvikande, vi ser det bl a i en av de tidigaste skräckfilmerna Tod Brownings ”Freaks” 1932, men monstret kan lika ofta vara dolt bakom en helt normal mänsklig fasad. Det sistnämnda är kanske det som skrämmer mest. Överlag kanske inte de mer utstuderade monstruösa varelserna varit så framträdande i den moderna skräcklitteraturen. Troligtvis är det mer skrämmande med mer dolda fasor en spektakulära monster. Det finns emellertid ett par författare som på ett lyckat sätt lyckats blanda det spektakulära med just monstret med klassisk smygande skräck. Främst kanske man tänker på några av vår tids mest kända skräckförfattare. Stephen King (1947 - ). Hans mest kända monster är nog den gestaltförändrande IT i romanen från samma namn från 1986, vilken även gjordes till TV-film 1990 i regi av Tommy Lee Wallace. Annars har monstruösa varelser mest dykt upp i Kings noveller, mest minnesvärd är monstret i ”N” från samlingen ”Just after Sunset” 2008, men vi har ju även den klassiska ”The Boggeyman” och Han som vandrar i majsen från ”Children of the corn” vilka vi hittar i ”Night shift” 1978. En annan av våra stora skräckförfattare idag är Clive Barker (1952- ) som har visat på en enastående förmåga att skapa egna mytologier med skräckinjagande uppenbarelser. Detta märks i romaner som ”Weaveworld” 1987, ”Cabal” 1988, “The Great and Secret Show” 1989, samt i novellsamlingarna “The books of blood” 1984 - 1985. Dan Simmons är en annan samtida författare som har någon form av monstertema i ett par av sina romaner, t ex den IT-inspirerade ”Summer of Night” 1986 samt ”The Terror” 2007, som använder sig av gammal eskimåmytologi. I F. Paul Wilsons (1946 - ) “The Adversary Cycle” stöter vi på en urtida form av monstruös kraft. Sex romaner blev det ”The Keep” 1981, ”The Tomb” 1984, ”The Touch” 1986, ”Reborn” 1990, ”Reprisal” 1991 samt  ”Nightworld”  1992. The Keep har även filmatiserats i regi av Michael Mann 1983, en klart sevärd nazi vs monster-rulle. Filmatiserats har även Lincoln Childs / Douglas J. Prestons “Relic“ 1995 gjort. Romanen om en halvt mänsklig halvt reptillik varelse som hade ihjäl ett par människor på ett naturhistoriska museet i Chicago blev väl en halvbra film i regi av Peter Hyams 1997. Child / Preston skrev faktiskt en uppföljare, ”Reliquary” 1998. Som synes skapades ett ganska brett utbud av monsterorienterad skräcklitteratur under framför allt 80- och 90-talet, och filmindustrin har tackat och tagit emot.

Tro´t om ni vill

Monsterfilmen är en av de mest klassiska och vittförgrenade filmbeteckningarna.  Men egentligen är det inte en genre i sig, eftersom filmer med denna klassificering oftast kan räknas in i en mer typisk filmgenre som fantasy, science fiction, djurskräck etc. Att således kategorisera skräckfilmer under en så kallad monstergenre kan således vara svårt, gränsdragningen gentemot andra skräckfilmer blir ju ytterst flytande och subjektiv. Så om man ändå vill ge sig på ett försök att skapa en specifik monstergenre får man vara ganska konsekvent i sitt urval och se till att sortera bort de filmer som passar in i närbesläktade kategorier. Vilka kriterier kan man då gå efter? Ett bärande inslag är i alla fall kampen mellan människor och ett eller ett antal monstruösa varelser. Själva monstren kan också i detta fall ha ett ursprung i sagor, myter och rena fantasier, snarare än som resultat av en naturlig evolutionsprocess. Här får vi då en gränsdragning gentemot exempelvis eco-horror-genren, vilken mer fokuserar på naturens hämnd där förvuxna djur går bärsärk. Begreppet ”creature feature” passar t ex nog snarare bättre in som ett epitet för Eco-horror än för renodlad monsterfilm, även om begreppet ofta klistras på bägge genrer. Gränsdragningen gentemot sci fi-horror är något klurigare. Båda subgenrer innehåller ju ofta monster som människan måste bekämpa. En skillnad kan emellertid vara att inom science fiction kommer monstren antingen utifrån rymden eller så är de skapade av människan själv genom experiment som gått fel. Inom den rena monsterfilmen är varelserna som sagt av mer mytologisk eller fantasifull karaktär och var de kommer ifrån egentligen är inte så viktigt. Ett mellanting är de japanska filmmonstren, ”Kaiju”. Varelser som Godzilla (en blandning av olika dinosauriearter), Rodan (pterosaur) och Gamera (flygande jättesköldpadda) har sina rötter i japansk folklore, men oftast är det människans jakt på vetenskapliga och teknologiska framsteg (ofta inom kärnfysiken) som väckt dem till liv. Se mer om denna typ av filmer under sci fi-skräck.

Redan under 1920-talet hade man börjat experimentera med specialeffekter inom filmproduktionen. Framför allt var det Stop motion-tekniken som var under utveckling. Det hela gick ut på att man arbetade med rörliga dockor som fotograferades framför målade bakgrunder i långa bildserier. Stop motion-tekniken skapade revolutionerande effekter för sin tid och kom att fortsätta att användas inom filmproduktion ända fram till dess datortekniken tog över. En av de mer kända föregångarna inom detta område var effektanimatören Willis O'Brien som 1925 var med och arbetade med Harry Hoyts fantasyfilm ”The Lost World”, baserad på en roman av Arthur Conan Doyle från 1912. Temat för både bok och film är en expeditionsresa till Amazonas, där deltagarna träffar på en värld där utdöda djur som dinosaurier och andra förhistoriska varelser fortfarande lever. Just olika varianter av dinosaurier har sedan dess fått stå modell för en rad monster som senare kom att dyka upp på vita duken. The Lost world skulle bli en uppvärmning för O'Brien inför vad som komma skulle. 1933 var han nämligen med och skapade den monsterfilm som skulle bli det första historiska landmärket för hela genren – ja även en milstolpe inom filmhistorien, nämligen Merian C. Coopers / Ernest B. Schoedsacks ”King Kong”. Ingen har väl missat historien om filmteamet som beger sig till den isolerade ön Skull Island för en filminspelning, men där stöter på jättegorillan Kong och en massa andra urtidsdjur. Efter en del strapatser lyckas man få med sig apan hem till new York där den presenteras som världens åttonde underverk. Men Kong vill inte stanna i fångenskap. Framgångarna med King Kong gjorde att den väldiga gorillan fick en status som ett klassiskt filmmonster och han kom att dyka upp i en rad varianter under kommande årtionden. Redan samma år som King Kong hade premiär var uppföljaren klar, Schoedsacks ”The Son of Kong”. Filmen fick inget varmare mottagande, men intresset var för den skull inte dött vad gäller jätteapor.

Apkonster

I Japan skulle man komma att spela in egna versioner av King Kong, vilka kom att bli de första kaiju-filmerna, långt före det att Godzilla dök upp. Samma år som den amerikanska King Kong gick upp på biograferna hade Torajiro Saitos ”Wasei Kingu Kongu / Japanese King Kong” premiär i japan. Några är senare,1938, lanserades  Soya Kumagais ” Edo ni Arawareta Kingu Kongu / King Kong Appears in Edo”, en film där King Kong attackerar det medeltida Tokyo (Edo). Filmen gavs emellertid ut utan tillåtelse från det amerikanska filmbolaget RKO Radio Pictures, som ägde rättigheterna till King Kong-monstret. Båda dessa tidiga japanska King Kong-filmer har idag dock gått förlorade. Schoedsack hade emellertid inte fått nog av apor och 1849 hade han åter anlitat Willis O'Brien för att överse specialeffekterna i sin nya film ”Mighty Joe Young”. Denna gång är det en jättelik apa från Afrika som fraktas till Hollywood för att underhålla gästerna på nattklubben The Golden Safari. Det hela slutar så klart i kaos och förödelse. Sen dess har en ström av King Kong-remakes eller rip offs följt. Främst tänker man väl på de två amerikanska remake-filmerna, som båda håller en skaplig standard. John Guillermin var först ut 1876 där vi bl a får se Jeff Bridges och Jessica Lange i huvudrollerna. Filmen känns dock ganska lam i jämförelse med originalet. Den gode John Guillermin gav oss dessutom en absurt tafflig uppföljare 1986, ”King Kong Lives”. Filmen är skrattretande usel men faktiskt ganska underhållande i all sin enfald. Peter Jacksons ”King Kong, från 2005 är en riktig mastodontfilm som tar ut svängarna rejält när det gäller att fläska på med cgi-effekter. Tyvärr känns filmen ibland lite långdragen och saknar riktig nerv, men snygg att se på i många stycken är den förvisso. Resten av alla filmer med tema King Kong är det inte så mycket att orda om. De är oftast väldigt kassa, som exempelvis Sam Newfields ”White Pongo” 1945 och Paul Leders ”Ape” 1976. Sen har vi ju ett par asiatiska versioner som är något annorlunda om man säger så. Här kan nämnas Ishirô Hondas japanska ”Kingu Kongu tai Gojira / King Kong vs. Godzilla" 1962 och ”King Kong Escapes” 1967 samt Meng Hua Hos Hong kong-rulle ”Goliathon” 1977.

Naturligtvis fick vi även ta del av mer mänskliga monster, fast som vanligt finns även frågan med i dessa sammanhang – vem är det egentliga monstret). Tod Browning regisserade den annorlunda och gotiskt insipirerade “Freaks” 1932. Han använde sig här av riktiga ”freaks” från dåtidens karnevaler. Filmen handlar om hur en grupp utsatta missbildade individer på en cirkus tar en gruvlig hämnd på en osympatisk trapetsartist. Denna kultstämplade film upplevdes emellertid så provocerande på denna tid att folk höll sig borta från biograferna. I England var Freak dessutom totalförbjuden under 30 år och Brownings karriär kom aldrig att hämta sig. Minnesvärda monsterfilmer skulle i stort sett lysa med sin frånvaro under 30- och 40-talet. Ett märkbart undantag var Jacques Tourneurs klassiker ”Cat People” 1942”, kanske den första monsterfilmen som aldrig visar sina monster I bild (en av anledningarna var att budgeten inte tillät några spektakulära effekter) . Filmens huvudperson Irena, (Simone Simon), lider av föreställningen om att en gammal serbisk förbannelse kommer att förvandla henne till en dödlig panter om hon blir sexuellt upphetsad av en man utanför den egna släkten. Hennes äktenskap blir lidande av detta och när hennes make faller för en annan kvinna väcks Irenas svartsjuka. Cat People fick en uppföljare 1944, ”The Curse of the Cat People”, i regi av Gunther von Fritsch / Robert Wise vilken inte har så mycket att göra med originalet men likväl är sevärd. Lika bra är inte Paul Schraders remake från 1982 med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell i huvudrollerna. Men vill man ha en mer erotiskt laddad film ska man välja denna.

At the drive in - Remember the 50:s

Guldåldern för jättelika monster på vita duken var onekligen 1950-talet. Man kan se den våg av filmer innehållande allehanda muterade bestar som ett uttryck för den kärnvapenskräck som rådde i skuggan av kalla kriget. Oftast var det atomkraft av något slag som väckte liv i gamla urtidsdjur eller skapade storväxta mutationer, exempel på detta är ju ”The Beast from 20,000 Fathoms” 1953, ”Them!” 1954, ”It Came from Beneath the Sea” 1955, ”Tarantula” 1955 och ”20 Million Miles to Earth” 1957. Förutom den skugga som kärnvapenhotet kastade över dåtidens filmproduktioner kan man även se hur monstren blev allt mer våldsamma och illasinnade, kanske man kan se detta som ett utslag av McCarthy-erans kommunistskräck i USA. Monstren fick symbolisera ett yttre främmande och skrämmande hot. Om 50-talets science fiction-skräckisar bör klassas som rena monsterfilmer eller science fiction-film kan väl diskuteras, men här väljer vi att kategorisera dem i det senare facket och går på mer renodlad monsterskräck. En film som står ut i det fallet under 50-talet och får ses som den nästa stora monsterfilmen efter King Kong är Jack Arnolds ”The Creature From the Black Lagoon” 1954. Berättelsen handlar om en djungelexpedition som under sin färd längs en flod plötsligt når fram till en lagun där en märklig korsning mellan människa och fisk har sitt tillhåll. Konceptet låter naturligtvis ganska b-filmsaktigt, men Arnolds produktion visade sig vara en ganska spännande resa som dessutom gav publiken några fantastiska undervattensscener och en del sexuellt laddad symbolik. Lite oväntat blev således The Creature From the Black Lagoon något av en skräckfilmsklassiker, och monstret fick en ikonstatus jämförbar med andra Universal Studio-skapelser som Frankensteins monster och Dracula. Filmen kom också att sätta standarden för efterkommande produktioner inom monsterfilmsgenren. Att använda sig av gummidräkter skulle t ex visa sig fungera väldigt bra i dessa sammanhang och många fantasifulla monster skapades på detta sätt innan CGI-effekterna tog över under 1990-talet. Naturligtvis ville Arnold surfa vidare på den popularitetsvåg som monsterfilmen plötsligt fått och kunde inte låta bli att regissera en uppföljare, ”Revenge of the Creature” 1955. Detta är tyvärr en ganska trött historia, där monstret, som kändes både spännande och fräscht i föregångaren, har tappat allt vad nyhetens behag heter. För eftervärlden är denna rulle nog mest känd som Clint Eastwoods filmdebut, där han skymtar förbi i rollen som en laboratorieassistent. Skulle man s allt vara än mer sugen på att spana in vår gälbeprydde vän finns faktiskt en tredje och sista del regisserad av John Sherwood, ”The Creature Walks Among Us” 1956. Naturligtvis följde också ett par andra filmer med liknande koncept, som t ex Irvin Berwicks ”The Monster of Piedras Blancas” 1959.

Förutom sci fi-filmerna producerades inte så många alternativa monsterfilmer under 50-talet. Honda släppte för ett tag sina Godzilla-produktioner och gav oss istället ”Jujin Yuki Otoko / Half Human” 1955, en film om upptäckten av en förhistorisk snöman uppe i de japanska bergen. Filmen har lite King Kong-känsla över sig men det mest intressanta med denna produktion är att den redan från början blev indragen av den japanska staten pga av den något nedvärderande skildringen av en lokal stam som förde tankarna till det japanska ursprungsfolket Aino. Istället har bara en amerikansk remake funnits tillgänglig, regisserad av Kenneth G. Crane 1958 med John Carradine i huvudrollen.

Under 60- och 70-talet var monstertemat inte det mest framträdande inom skräckfilmsgenren. De monster som förekom var oftast eftersläntrare till 50-talets sci fi-produktioner, vanligtvis skapade genom galna vetenskapliga experiment. Men Hammer släppte i alla fall ett par monsterrullar. Terence Fisher är väl mest känd för sina Dracula- och Frankenstein-filmer men han ligger även bakom ”The Gorgon” 1964, en film med det klassiska radarparet Christopher Lee och Peter Cushing i huvudrollen och titelns antika monster som huvudtema. 1967 utkom David Greenes ”Blood Island”, en historia löst baserad på en Lovecraft-novell. Berättelsen om det äkta paret från stan som återvänder till kvinnans gamla övergivna barndomshem på landsbygden för att där göra en hemsk upptäckt är väl inte unik, men filmen har sina stunder.  70-talet var inte heller någon höjdpunkt vad gäller monsterfilm, men början av årtiondet gav oss ett par produktioner som förtjänar att nämnas. Gery Shermans “Raw meat” 1972 om degenererade och kannibalistiska varelser som lever i tunnelbanetunnlarna under London är en klart sevärd film med en otäck stämning och en Donald Pleasence i god form. John Newlands TV-skräckis ”Don't Be Afraid of the Dark” 1973 och Larry Cohens “It's Alive” 1974 om en mordisk monsterunge kan också rekommenderas. Hoppa dock över Josef Rusnaks usla remake av It's Alive från 2008. Filmer man också kan undvara från denna tid är sådana som innehåller våldsamma varelser som ska föreställa någon slags felande länk i människans utveckling, skrattretande dåliga produktioner som Freddie Francis ”Trog” 1970 och Michael Findlays ”Shriek of the Mutilated” 1974.

Moderna ikoner och tveksamma kultfigurer

Om det varit sisådär med intresset för monster fram till 80-talet skulle det nu bli en ändring på detta. Plötsligt fick genren nytt liv. Varför kan man undra, kanske för att tekniken blivit bättre, kanske för att Ridley Scotts ”Alien” 1979 fått så stort genomslag. Överlag fick vi under 80-talet se prov på de sista klassiska exemplen vad gäller traditionellt specialeffektmakeri, snart skulle nämligen datorgenrerade cgi-effekter i stort sett vara allenarådande. Den sista genartionen SFX-experter skapade under denna period en rad imponerande och realistiska varelser, även om vissa av filmerna i sig lämnade en del i övrigt att önska. Men Rick Bakers Bigfoot i komedin “Harry and the Hendersons” och Australopithecus robustus (?) i det märkliga förhistoriska dramat ”Missing Link” 1988 samt Stan Winstons monster i filmer som ”The Thing” 1982, ”Ghoulies” 1985, ”Aliens” 1986, ”The Monster Squad” 1987 och ”Leviathan” 1989 är exempel på hur en konstnärlig förmåga kan skapa underverk även före datorernas intåg. Första halvan av 80-talet gav således oss en rad monsterfilmer av skiftande kvalitet. En tydlig trend var att flera filmer allt mer lutade åt skräckkomedihållet. Filmbolaget Troma var ett typexempel på detta med sina B-filmer om bl a "The Toxic Avenger". Se mer om detta i artikeln om skräckkomedi. Ett exempel på skräckfilm som mer ville skrämmas under denna tid är James L. Conway halvhyfsade lågbudgetfilm ”The Boogens” 1981 med ett gäng sköldpaddslika monstren i centrum. Larry Cohens ”Q – The Winged Serpent” 1982 är ett annat tidigt exempel på en hyfsad monsterrulle av mer komisk karaktär. Vad sägs om en handling där den gamla aztekguden Quetzalcoatl, den bevingade ormen, har blivit återuppväckt av en modern New York-kult och nu flyger runt bland skyskraporna och har ihjäl människor? En slags King Kong på speed. Till denna kategori av filmer kan naturligtvis även Frank Henenlotters ”Basket case” 1982 räknas. Basket case handlar om en snubbe som bär omkring sin lille deformerade siamesiske tvilling i en korg. Problemet är att den lille rackaren är en mordisk jävel. Uppföljarna, ”Basket Case 2” 1990 och ”Basket Case 3: The Progeny” 1992 är än mer utflippade. Tvåan går väl att se med viss behållning. Gillar man Henenlotter ska man inte heller missa ”Brain Damage” 1988 som ger oss mer i samma stil. Vill man ha en lite mer skräckfylld upplevelse kan man kolla in den smått absurda ”The Pit” regisserad av Lew Lehman 1981, Philippe Moras ”The Beast Within” 1982 som har vissa likheter med Larry Cohens 70-talsfilm It's Alive, Michael Manns atmosfäriska ”The Keep” 1983 – byggd på F. Paul Wilsons romanförlaga – samt Joe Chappelles ”Phantoms” 1998 vilken är en hyfsad filmatisering av en av Dean Koontz bättre böcker. Tyvärr var väl de sevärda filmerna i minoritet när det gäller denna tids monsterfilm. Det mesta som gavs ut var skrattretande dåligt. Richard Jefferies ”Bloodtide” 1982 handlar t ex om ett havsmonster som kräver att utfodras med jungfrur. Bättre blir det inte i Claudio Fragassos ”Monster Dog” (med Alice Cooper) som handlar om just en en jättelik monsterhund eller i Joseph Mangines ”Neon Maniacs” 1986, en berättelse om mordiska monster med vattenfobi som lever under Golden Gate-bron i San Fransisco. Ja, det finns en hel massa skräp, Robert Kirks ”Destroyer” 1988 och Jean-Paul Ouellettes ”The Unnamable” för att nämna några fler.

Med 90-talets digitala möjligheter öppnades en ny värld för filmskapare världen över och man kunde nu uppnå en realism i skapandet av påhittade varelser som man tidigare bara kunnat drömma om. Filmer som ”Terminator 2 – Judgement day” 1991 och ”Jurasic Park” 1993 skulle bli stilbildande. Den nya tekniken kom emellertid inte bara att medföra positiva följder. Visserligen blev det nu plötsligt ganska enkelt att producera spektakulära produktioner med hissnande effekter av allehanda slag. Men detta kunde dock ibland medföra att själva grundhistorien blev sekundär. Det blev effekterna som bar filmen snarare än berättelsen. En del av de datoranimerade varelserna såg ibland också allt för stylade ut i jämförelse med de mer levande motsvarigheterna från förr. Och här har vi problemet när det gäller just monsterfilm som ska skrämmas. Det är ju oftast vår egen fantasi som skapar den mest otäcka stämningen. Ingen specialeffekt kan konkurrera med våra egna föreställningar. Många av de filmer som nu producerades visade i sin iver att använda den nya tekniken allt för mycket. Och när vi såg själva monstren i all sin glans blev vi helt enkelt inte skrämda längre. Ta en av de mer kända monsterfilmerna från 90-talet, Tommy Lee Wallaces TV-film ”IT” 1990 baserad på Stephen King-romanen. Monstret var aldrig skrämmande när vi fick se det, däremot kunde dess uppenbarelse som clownen Pennywise vara mer kittlande. Kanske för att clowner generellt sett är mer skrämmande än just monster.  Då lyckas Stuart Gordon bättre med sin Lovecrafts-inspirerade “Castle Freak” 1995, en gotisk berättelse av mer traditionell karaktär, en tragisk grundhistoria kryddat med brutalt våld. En intressant grundhistoria har vi också i Clive Barkers ”Nightbreed” 1990, en film som bygger på hans egen roman Cabal. I övrigt var 90-talet inte mycket att hurra för när det gäller monstergenren, andra genrer stod högre i kurs. Att använda Lovecraft som inspirationskälla hjälpte inte alltid vilket C. Courtney Joyners “Lurking Fear” 1994 och Peter Svateks ”Bleeders” 1997 visar. Andra misslyckade filmer var bl a Mick Garris ”Sleepwalkers” 1992 byggd på ett manus av Stephen King och David DeCoteaus ”Shrieker” 1998.

Teknikens under

Runt millenniumskiftet fick vi emellertid faktiskt åter se ett litet uppsving för monstergenren. Kanske man nu upptäckt att det krävdes en bra grundhistoria i första hand. Dock kvarstod problemet med att visa för mycket. Ett typexempel är en av de första monsterfilmerna från 00-talet, Victor Salvas ”Jeepers Creepers” 2001. Den första halvan bygger upp en genuin spänning men när vi väl får se monstret tappar filmen väldigt mycket. Ändå får man nog säga att trots att vi oftast får se för mycket lyckas många av de sentida monsterfilmerna ändå ganska bra, detta genom att själva miljöerna i sig är så väl utformade. Vi har t ex de öde öken- och prärielandskapen i Jason Wulfsohns ”The Bone Snatcher” 2003 och J.T. Pettys ”The Burrowers” 2008 samt grottorna i Neil Marshalls ”The Descent” 2005, Jon Harris uppföljare ”The Descent: Part 2” 2009, Bruce Hunts ”The cave” 2005 och de ganska menlösa ”The Cavern” i regi av Olatunde Osunsanmis 2005 och Randy Daudlins ”Bottom Feeder” 2006. Ett annat klassiskt tema som ofta fungerar förvånansvärt bra är den utsatta gruppen, som strandsatta på en isolerad plats måste kämpa mot ett omänskligt hot. Vi serveras detta i ett par utmärkta filmer som Dave Paynes ”Reeker” 2005 och den kanske inte fullt så lyckade uppföljaren ”No Man's Land: The Rise of Reeker” 2008, John Gulagers humoristiska ”Feast” 2005 som dock dras med två tveksamma uppföljare, Frank Darabonts Stepen King-adaption av ”The Mist” 2007 och Toby Wilkins överraskande bra ”Splinter” 2008. Tyvärr är det ju ganska lätt att misslyckas med detta koncept om man saknar talang och en intressant story, vilket Steven R. Monroes löjliga ”It Waits” 2005, Matthew Leutwylers trötta ”Unearthed” 2007 och Sean Dillons menlösa ”The Craving” 2008 visar på. Tunnelbanor ska ej heller föraktas som monstermiljöer, vilket kan ses i Christopher Smiths ”Creep” 2004 och på sätt och vis i Ryûhei Kitamuras ”The Midnight Meat Train” 2008. Är då tiden för jättelika monster som går bärsärk ute i samhället förbi? Ja till stor del är det nog så, möjlighet med undantag i japan. Ett par filmer av detta slag har vi emellertid fått se. En av de sentida monsterfilmer som fått mest uppmärksamhet är väl Matt Reeves ”Cloverfield” 2008, en film som beskriver en liten grupp människors upplevelser när New York plötsligt attackeras av ett gigantiskt monster. Filmen har av vissa setts som en metafor för terrorattackerna 9/11 2001. Om Cloverfield är helt OK så finns det inte så mycket att höja på ögonbrynen för om man ser till det övriga utbudet av filmer som denna. Vi har en bevingad best som terroriserar Bangkock i thailändaren Monthon Arayangkoons föga nyskapande  ”Garuda” 2004 och det väldiga havsmonstret i Gary Yates ”Eye of the Beast” 2007. I övrigt finns det väl inte så mycket mer.

Monsterfilm fortsätter således att dyka upp lite titt som tätt även i vår tid, men monstren fungerar mer och mer som seriemördare. De är ofta till för att decimera en grupp individer strandsatta på en utsatt plats. Och detta är väl inte helt fel, för det där monstret under sängen eller i garderoben, det är ju ändå som mest skrämmande när det härjar runt som vårt egna lilla hjärnspöke.