Detta är en film i den inte helt vanliga westernskräck-genren. En något udda kombination, själv kommer jag bara på rak arm på ett par andra liknande filmer som Antonia Birds Ravenous (1999), PJ Pesces From Dusk Till Dawn 3: The Hangmans Daughter (2000) och Grant Harveys Ginger Snaps Back: The Beginning (2004).

The Burrowers utspelar sig på den amerikanska prärien i Dakotaterritorierna 1879. Historien börjar med att en ung och fåordig rancharbetare vid namn Fergus Coffey (Karl Geary) är på väg för att fria till sin älskade Maryanne (Jocelin Donahue). Men innan han hinner fram utsätts flickans hem för en indianattack. Kvinnorna och barnen gömmer sig i en tillbommad lada medan männen försöker att avvärja attacken. Men det är något annorlunda med just det här överfallet, vad får vi inte se. När Coffey väl når fram till den ensligt belägna gården finner han männen döda men inget spår av kvinnorna och barnen. Coffey inleder en jakt på de indianer han antar har kidnappat dessa i ett desperat hopp om att hans fästmö fortfarande är i livet. Snart får han möjlighet att ansluta sig till ett större uppbåd lett av den brutale och hänsynslöse kavalleriofficeren Henry Victor (Doug Hutchinson) och där även de erfarna indianjägarna Will Parcher (William Mapother) och John Clay (Clancy Brown) ingår. Uppbådet har i uppdrag att i en straffexpedition slå tillbaka mot de fientliga indianerna, om det sen är fiender eller oskyldiga som drabbas spelar ingen större roll. Snart börjar emellertid mystiska saker hända. Underliga ljud hörs om natten runt uppbådets läger och flera deltagare börjar mystiskt försvinna. Senare hittas flera kroppar halvt begravda i sanden i grunda gravar. Märkligt nog verkar offren fortfarande uppvisa någon form av livstecken även om de är i stort sett förlamade. Genom en tillfångatagen indian, som utsätts för tortyr, får tolken Parcher reda på att den fientliga stam som kan tänkas härja i området går under namnet The Burrowers. Vad han dock inte får klart för sig är att The Burrowers kanske inte riktigt är de fiender man kan förvänta sig.

En del har jämfört The Burrowers med 1987 års monsterfilm Tremors, men J. T. Pettys film skiljer sig väldigt mycket från denna komedi. The Burrowers är en mer allvarsam och skrämmande produktion. Tankarna går snarare till Lovecraft, med den ödsliga och vidsträckta prärien som scen, där människor vandrar kring isolerade från omvärlden och utsatta för hot civilisationen inte kan föreställa sig. Ett hot skapat av indiansk folklore i kombination med en dos miljöpolitik. Det utmärkta fotot ger hela konceptet en extra dimension. Här snackar vi inte glassig western med snygga hjältar och coola shoot-outs precis. Det är en karg och socialrealistisk värld vi presenteras för. En stor del av filmen fokuserar på sökandet efter de bortförda offren och scenerna där uppbådet rider genom det långa präriegräset med de taggiga bergsmassiven i bakgrunden är väldigt stämningsfulla. Tillsammans med det suggestiva soundtracket får filmen en lätt drömsk stämning. The Burrowers själva framställs dessutom på ett riktigt bra sätt och ges faktiskt en hel del scentid. Petty ger oss även ett par starka rollporträtt, både goda och onda. Hjältarna lyser egentligen med sin frånvaro, i stället får vi fördomsfulla korkade soldater och elaka indianer. Både Clancy Browns Clay och Doug Hutchisons frånstötande Victor gör starka insatser och hade förtjänat mer scentid.

Den intressanta historien till trots finns det en del att anmärka på. En del recensioner gör gällande att upplägget med att visa upp så mycket som man gör är en tillgång. Men det kan också bli så att själva skrämselelementet förtas en del. Här slipper vi visserligen fula CGI-effekter, men fortfarande tycker jag nog att devisen ”less is more” bör gälla. Det är således väldigt få saker som förblir subtila mer än i ett par sekunder i den här filmen. Ett annat problem är att mycket av handlingen utspelar sig nattetid. I mörkret är det emellanåt nästan omöjligt att se vad som egentligen sker. Vilken karaktär som gör vad, eller vad de egentligen gör kan många gånger vara svårt att avgöra. Sen kan vissa klaga på tempot, men det är helt OK med tanke på det dramaturgiska upplägget.

Slutligen, måste man ju kommentera den politiska dimensionen av filmen som många antingen bortser från eller spyr galla över. Hur ställer du dig till The Burrowers? Om någon bara vill leva av vad naturen ger och följa den livscykel som existerat sen urminnes tider, är det då fel att reagera mot något som hotar den egna tillvaron? Den vite mannen utrotade i stort sett de stora buffeljordarna och satte den indianska ursprungsbefolkningen i reservat. Ska vi vara stolta över detta och hysa sympatier för dem som drabbas av naturens hämnd? Själv applåderar jag det som många säger är övertydlighet och politisk korrekthet! Vi förtjänar våra Borrowers, framför allt alla feta McDonalds-äckel. May you be the next prey!! Se The Borrowers, en helt OK film.