Inom skräckgenren handlar det tyvärr mest och krass ekonomisk spekulation när man i jaken på snabba cash prånglar ut uppföljare där den rent filmiska kvalitén lätt hamnar på undantag. Att därför recensera just uppföljare när det finns så mycket annat att kommentera kan därför te sig något märkligt, men själv tycker jag det är intressant att emellanåt skärskåda filmer av detta slag, vad är det som fungerar och vad är det som suger? För ett par dagar sen såg jag om Jon Harris ”The Descent: Part 2" från 2009. Detta är ju en uppföljare till Neil Marshalls fina ”The Descent” från 2005 som ju överlag fick ett fint mottagande av såväl kritiker som publik när den kom. Det var många vänner och bekanta som talade sig varma för Marshalls klaustrofobiska och kusliga ”Instängd” som den hette i Sverige. Brittisk skräck har varit inne i en mycket bra period under 2000-talet och eftersom Harris inte bara varit med och klippt den första  The Descent-filmen utan är även känd som klippningsansvarig för ett par andra framgångsrika filmer som ”Snatch”, ”Eden Lake” och ”Kick-Ass”, fanns en hel del förhoppningar knutna till uppföljaren. Problemet var väl bara att jag inte riktigt kunde förlika mig med det amerikanska slutet av The Descent, vilket utgör utgångspremissen för tvåan. Marshalls film har som bekant två olika slut, ett originalslut för den europeiska publiken och ett alternativt slut för amerikanerna. Men, visst med ett bra manus skulle det ändå kanske funka, hur blev det då?

OK, så då släpper vi originalslutet, vilket skulle göra denna uppföljare tämligen omöjlig. Så vad har vi för upplägg här då? Jo, ute på en enslig landsväg uppe i  Alpapacherna i North Carolina stöter den lokale invånaren Ed Oswald (Michael J. Reynolds) under en biltur plötsligt ihop med en blodig kvinna som kommer ut ur skogen. Hon förs till den lokala stadens sjukhus där det uppdagas att det rör sig om Sarah Carter (Shauna Macdonald), en turist som ingått i en grupp kvinnor som försvunnit under en grottexpedition ett par dagar tidigare. Eftersom Sarah inte kan förklara vad som hänt henne och kamraterna pga minnesförlust och då hon dessutom är nedstänkt av blod från Juno Kaplan (Natalie Mendoza), en av expeditionsmedlemmarna, är det inte helt märkligt att hon betraktas som misstänkt av stadens polismyndighet. Naturligtvis måste alltså en spaningsgrupp skickas ut för att bringa klarhet i vad som egentligen inträffat och med sig tar man Sarah som guide. Att hon överhuvudtaget går med på det är ju lite av ett mysterium, men hon hade ju i och för sig tappat minnet och vet inte vad som väntar. Med hjälp av Ed, som känner till trakten och en alternativ gruvingång till det grottsystem tjejerna försvann i, tar sig den nya gruppen ner i underjorden. Förutom Sarah har vi den misstänksamme sheriffen Vaines (Gavan O'Herlihy) och polisen Ellen Rios (Krysten Cummings) samt ett räddingsteam bestående av Greg (Josh Dallas), Cath (Anna Skellern) och Dan (Douglas Hodge). Men det visar sig snart att det inte bara är den oländiga miljön om utgör en fara för den lilla gruppen, i mörkret lurar även andra hot. Succesivt börjar Sarahs minne återvända, men kanske är det för sent? Kommer gruppen att kunna ta sig ut från dessa mörka labyrinter igen och vilket öde drabbade egentligen de som blev kvar i mörkret förra gången? Ja, det är något som man kan få svar på om man kollar in The Descent: Part 2. 

Det största problemet The Descent 2 lider av är inte oväntat den ofrånkomliga jämförelsen med föregångaren, något som ju gäller de flest uppföljare. Marshalls film är som sagt riktigt bra, snyggt filmad, utmärkt skådespeleri, intensiv spänning och klaustrofobisk stämning gör den till ett nöje att se. Uppföljaren försöker leverera mer av detta, men i en grövre tillyxad amerikaniserad version som är mindre subtil och betydligt blodigare. Detta behöver per automatik inte vara negativt om historien levererar, och det gör den till viss del. Manusets upplägg låter faktiskt lockande, ännu mer mörka grottor och en oviss kamp för överlevnad. Men skärskådar man det hela så känns det lite väl enkelt. Inte så konstigt kanske. The Descent: Part 2 är Jon Harris regidebut och att han skulle lyckas matcha Marshalls film var väl för mycket att hoppas på (Marshall står med som exekutiv producent, men det är nog mest för att ge mer cred till filmen). Harris produktion kommer helt klart inte i närheten av Marshalls, orutinen lyser igenom och den atmosfär som utgjorde essensen i The Descent (Instängd var en bra beskrivning) infinner sig inte i tvåan. I del ett är ju grottsystemet under hela den första delen av filmen i sig det stora hotet. Marshall skapar en effektiv känsla av klaustrofobi där mörkret och de trånga utrymmena verkligen tränger sig på publiken. Något våld och blod behövs inte för att hålla oss fängslade, bildligt talat. Men när Harris beger sig ner i samma grottor lyckas han inte alls uppnå samma effekt utan förlitar sig snabbt på grafiska effekter. Konsekvensen blir att tvåan är en blodigare film, men mindre slagkraftig. När Marshall använde de blodiga våldsscenerna som extra krydda öser Harris på med allt han har, mest för sakens skull. Det känns som betoningen denna gång mer ligger på effekter än stämning. Några av actionscenerna är förvisso riktigt underhållande i all sin brutalitet med en självdistans som är nödvändig i och med en medvetenhet om att det inte kommer att gå att matcha atmosfären från originalet. CGI-effekterna känns också snyggare än i originalet och förhöjer värdet en del. Men trots att Harris försöker sätta sin egen prägel på sin film blir det svårt i längden. Många scener är väldigt liknande de i den första filmen, ja vissa är rena kopior, vilket gör att The Descent 2 emellanåt känns något repetitiv i överkant. Själva historien i sig har dessutom en mängd krystade inslag. Sarahs minnesförlust kommer ju t ex väldigt lämpligt, vilket gör att hon kan släpas ner för ännu en runda i underjorden trots sitt tveksamma fysiska och psykiska tillstånd. Till detta kommer en del märkliga beteenden från övriga medlemmar i expeditionen (varför håller inte folk käft i kritiska situationer, varför fattar folk helt absurda beslut). Men det värsta av allt är slutet, som får mig att dra ner slutomdömet avsevärt, helt ologiskt och ytterst korkat. Mer säger jag inte om det.

En annan detalj som drar ner obehagskänslan är att vi denna gång har att göra med en grupp individer som vi inte alls ges samma möjlighet att knyta an till som i den första filmen. Marshall ägnade en del av tiden i The Descent till att ge oss en backstory som förklarade de olika kvinnornas inbördes relationer och som fick oss att bry oss om deras kommande öden. Något liknande saknas här. Persongalleriet förblir tämligen ytligt skisserat och motsvarar inte det i originalfilmen. Visst skådisarna gör vad dom ska utifrån det utrymme som ges men Shauna Macdonald t ex, som gjorde ett så starkt intryck i den första filmen, borde fått visa betydligt mer av vad hon går för. Här var det ju upplagt för att ge en djupare skildring av hur Sarah ges en chans att konfrontera sin rädsla, men tyvärr misslyckas manuset att utveckla en sådan personlig resa. Nej detta är ingen film där vi får uppleva någon karaktärsutveckling, personerna känns snarare som hämtade från någon slasherrulle med en huvuduppgift, ja ni kan nog gissa vad. Jag kommer inte direkt ihåg mer en ytliga drag av dessa karaktärer, och vissa av dem flyter ihop. Kanske inte så konstigt då att dialogen är något man nog kunde ha jobbat lite mer med, då hade vi kanske sluppit klichéartade replikskiften som.”What are those things?” ”Death.” Jasså minsann.

Det ironiska är att om The Descent: Part 2 inte hade varit en uppföljare och därmed stått i skuggan av en så pass bra film som föregångaren hade jag nog uppskattat den mer. Historien i sig är underhållande med en enkel och snabbt framåtskridande handling, en hel del action och blodiga effekter som överlag funkar bra. Men nu finns kopplingen mellan filmerna och det gynnar ju inte uppföljaren på något vis. I ett dylikt perspektiv är The Descent: Part 2 klart sämre än sin föregångare. Den är betydligt mindre skrämmande, befolkas av typiskt stereotypa och ganska endimensionella karaktärer, känns mer spekulativ sett till de blodiga effekterna samt lider emellanåt av en mer än lovligt tafflig dialog. Men jag ska inte förneka att jag trots allt hade kul när jag såg denna film, om man skruvar ner förväntningarna så kan man se fram emot 95 minuters trivsam skräckunderhållning utan några egentliga pretentioner. Ibland duger det gott.