Många är vi som älskar den boken och ännu fler har säkert minnen från Tommy Lee Wallaces amerikanskkanadensiska miniserie för TV från 1990 med Tim Curry i fin form som clownen Pennywise. TV-serien uppskattas nog mest av nostalgiska skäl för ärligt talat var den väl inte så bra bortsett från Tim Curry. Förlagan förtjänade helt klart något mer mörkare, skitigare och otäckare och kanske fanns nu chansen att få dessa önskningar uppfyllda med en barnförbjuden bioversion. Som ansvarig regissör för nyinspelningen av ”IT” 2017 står Andy Muschietti och det verkade ju också lovande med tanke på att han tidigare visat prov på gott skräckfilmshandlag med ”Mama” 2013. Men vi vet ju att det inte alltid blir så bra med King-adaptioner på film, det finns betydligt fler undermåliga skräpfilmer än sevärda rullar av anständig kvalitet om man säger så, vi behöver bara backa tillbaka till Nikolaj Arcels haveri ”The Dark Tower” för att bli brutalt påminda om detta. Så visst fanns en oro när man slog sig ner i biofåtöljen, vad skulle detta bli, bra eller anus? Att berättelsen skulle sträcka sig över två filmer var dock något som kändes helt rätt med tanke på romanens omfång och att den uppbrutna kronologin i boken frångicks i och med att vi i första filmen endast får ta del av den del av historien som utspelas under huvudpersonernas barndom var nog också ett bra val. Så låt oss då se vad det blev av det hela.

Historien är väl tämligen bekant för de flesta vid det här laget. I den lilla staden Derry i Maine händer det ett och annat kan man väl lugnt säga. Bland annat verkar det som staden vart 27:e år drabbas av en slags återkommande våg av illdåd där ett antal barn helt enkelt försvinner spårlöst under en tiomånadersperiod. I romanförlagan utspelas den första akten i dramat under perioden 1957–1958 men i Muschiettis version har denna del flyttats fram till 1989 (alltså exakt för 27 år sedan), något som inte stör alls utan snarare ger oss lite schysst 80-talskänsla. I Derry har barn alltså åter börjat försvinna men att det skulle röra sig om ett slags märkligt återkommande fenomen är något som vuxenvärlden verkar blunda för, de lever i någon slags förnekelse. För Bill Denbrough (Jaeden Lieberher) blir emellertid denna hemsökelse smärtsamt påtaglig när hans bror Georgie (Jackson Robert Scott) plötsligt sällar sig till skaran av de försvunna barnen (hur han försvinner vet ni säkert redan). Bill lämnas mer eller mindre åt sitt öde när hans traumatiserade föräldrar inte klarar av att hantera förlusten och hans fasta punkt i tillvaron blir de nära vännerna, den storkäftade Richie Tozier (Finn Wolfhard), den hälsosvage Eddie Kaspbrak (Jack Dylan Grazer) och den tillbakadragne Stanley Uris (Wyatt Oleff). Sommarlovet står för dörren och livet ska trots allt levas. Genom olika omständigheter kommer de fyra polarna i kontakt med ytterligare ett par ungdomar som inte har det så lätt, den överviktige nyinflyttade Ben Hanscom (Jeremy Ray Taylor) som lite skamset gillar New Kids on the Block, den sturska Beverly Marsh (Sophia Lillis) och den färgade lantisgrabben Mike Hanlon (Chosen Jacobs). Detta är inte stans populäraste kids och de har alla erfarenhet av att plågas av en grupp äldre ligister bestående av den sadistiske översittaren Henry Bowers (Nicholas Hamilton) och hans IQ-befriade kumpaner Victor "Vic" Criss (Logan Thompson) och Reginald "Belch" Huggins (Jake Sim).  Men de mänskliga monstren är inte de enda att tampas med. The Loosers Club, som de sju kallar sig, börjar nu också plötsligt plågas av skrämmande mardrömsvisioner som verkar hämta sin näring från deras främsta rädslor eller fobier. Kan dessa ha något att göra med de pågående mystiska försvinnandena som är hela sex gånger högre än det nationella genomsnittet, ett faktum som de vuxna inte verkar uppmärksamma? När så en ytterst skrämmande clown vid namn Pennywise (Bill Skarsgård) börjar uppenbara sig lite här och där samt verkar vara en gemensam nämnare för den ondska som drabbat Derry beslutar sig The Loosers Club för att ta upp kampen med den demoniske gestalten och göra slut på dennes skräckvälde en gång för alla. Har man läst romanen vet man så klart i stort vad som komma skall men Muschietti ger oss faktiskt ett par oväntade vändningar som skiljer sig från förlagan. Att regissören tillåtit sig en del friheter gentemot romanen känns bara bra och det hela blir inte blott en välkänd återberättelse. 

Alla som sett Muschiettis Mama vet att vi har att göra med en filmskapare som är bra på att etablera kusliga stämningar och mardrömslika bilder i mörka miljöer. Men där Mama tyvärr spårade ur efter hand med spänningsdödande CGI-effekter lyckas Muschietti bra mycket bättre här. Vi får flera spänningsladdade och dramatiska ögonblick som inte känns allt för klichéartade. Flera interiörer och miljöer är riktigt skickligt återgivna, inte minst the Neibolt House som verkligen blir ett riktigt skräckhus i filmens slutskede. Flera scener är riktigt vackra i all sin obehaglighet. En snygg yta kan dock inte dölja att IT har sina skönhetsfläckar vad gäller dramaturgi och uppbyggnad. Flera scener känns tämligen likartade när alla ska konfronteras med just sina rädslor. Manuset borde här ha stramats upp och en del hoppa till-effekter kunde med fördel ha strukits. Men det är säkert en smaksak. Varken regissör eller manusförfattaren Gary Dauberman drar sig dock för att slänga in en del visuellt obehagliga scener, vilket vi blir varse redan I filmens inledning. Emellertid är IT ingen överdrivet våldsam och blodig skräckfilm men det snålas inte på kladdiga scener när det passar. Särskilt skrämmande blir det väl dock aldrig, underhållande ja men rädd blir man ju inte. Fast i det här fallet gör det inte så mycket med tanke på att det bjuds på andra saker som igenkänningsglädje, humor och värme vilket väger upp en hel del. 

Mycket av det som gör IT så sevärd är helt klart insatserna från de unga huvudrollsinnehavarna som verkligen i mångt och mycket bär upp berättelsen. I spetsen har vi blivande stjärnskott som Jaeden Lieberher (“Midnight Special”, “The Book of Henry”) och Finn Wolfhard (“Stranger Things”) vilka får sällskap av mindre kända namn som Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Wyatt Oleff, och Chosen Jacobs vilka passar väl in i sina respektive roller. Kemin mellan dessa unga skådisar är påtaglig och man kan inte annat än skratta åt deras munhuggande och interna jargong. Muschietti ger oss tid att knyta an till dessa karaktärer och i synnerhet Lieberhers och Lillis Bill och Beverly ges ett oväntat djup. Tyvärr gör tidsbristen att några kommer I skymundan och inte får det utrymme de förtjänar, I första hand Jacobs Mike Hanlon som hamnar lite på undantag. Som en skildring i hur det är att växa upp skäms inte IT för sig i jämförelse med produktioner som ”The Goonies”, ”Stand By Me” och just Stranger Things. Och Pennywise då undrar ni säkert, lever Bill Skarsgård upp till förväntningarna? Kan han matcha Currys enastående insats från den tidigare adaptionen?  Svaret är att jodå, Bill levererar allt även om han så klart är oigenkännbar under sminket. I Currys version tilläts Pennywise få en del komiska drag när han inte framhävdes i sin mer monstruösa form, Skarsgårds Pennywise däremot känns helt igenom omänsklig, frånkopplad från denna värld och mänskliga särdrag. Det är inte så mycket mördarclown egentligen över den nye Pennywise utan mer ett maskerat mordiskt alienmonster. Pennywises design känns även den väldigt lyckad och kredd ska här helt klart gå till filmteamet och Studio ADI som har fått till en närmast tidlös uppenbarelse som känns helt i linje med Kings roman. Färgkombinationen kritvitt, rött orange i sminkningen tillsammans med den ålderdomliga clownkostymen är väldigt effektiv och de tillagda CGI-effekterna smälter väl in. 

IT är som sagt en tvådelad historia och som sådan kan ju del ett lätt kännas ofullständig. Muschietti lyckas dock skapa en film som står stadigt på egna ben och helt klart kan ses som en enhetlig och självständig produktion. Dörren står även på ett naturligt sätt öppen för en fortsättning i och med valet att satsa på att dela upp romanens historia strikt kronologiskt. IT når förvisso inte upp till toppskiktet vad gäller King-filmatiseringar därvi hittar sådana pärlor som ”The Shining”, ”The Shawshank Redemption” och Stand By Me men den tillhör helt klart en av de bättre filmatiseringar som gjorts. Muschietti lyckas förmedla källmaterialets själ på ett fint sätt som klart överglänser den tidigare TV-serien. Och detta är bara del ett, förhoppningsvis kan vi se fram emot en fortsättning som är minst lika sevärd. Klart man är peppad!