Men sedan dess har Andy Muschiettis adaption av den första delen av Stephen Kings tegelstensroman ”IT” blivit den skräckfilm som dragit in mest pengar på biograferna genom tiderna. Inte illa, Min recension av denna rulle kan med fördel läsas här. Självklart ville jag ju uppleva hur han skulle knyta ihop denna säck. Kunde del två komma upp i samma klass som ettan fast barndomsskildringen är bokens starkaste element medan denna uppföljare skulle fokusera på de vuxna karaktärernas återupptagna kamp mot det onda väsen som vi bäst känner som clownen Pennywise. Jag älskar ju boken och medan TV-serien från 1990 inte var någon höjdare direkt (med undantag för Tim Curry förstås) var Muschiettis första del riktigt bra. Förhandssnacket hade inför del två hade dock till stor del vittnat om att denna film inte tillnärmelsevis skulle vara lika bra så mina förväntningar var något dämpade då jag gled in i biosalongens mörker denna septemberafton. Hur står sig då ”ITChapter Two” egentligen, ja det ska jag berätta. 

Som alla vet är historien fokuserad på sju personer som under sin uppväxt i Derry höll ihop i sitt så kallade förlorargäng. De var mobbade eller utstötta av olika anledningar och det föll sig naturligt att de då tydde sig till varandra. Men deras mänskliga plågoandar var inte det enda bekymret, Derry led nämligen även av en hemsökelse som drabbade staden vart 27:e år. En slags utomjordisk ond kraft vaknade då nämligen upp ur sin slummer för att under en period livnära sig på stadens barn. Denna onda kraft har förmågan att manifestera sig i olika former baserade på offrets rädslor men den vanligaste gestaltningen är alltså clownen Pennywise. Varför då undrar ni, ingen aning, men svaret kanske ges i en eventuell tredje del som i så fall kommer att vara en slags prequel. Senast vi hörde av förlorargänget var året 1989 och de var på väg att skiljas åt efter att ha besegrat IT. När berättelse återupptas ska året alltså vara 2016 om jag räknat rätt och våra vänner har växt upp och fått det oväntat bra på sätt och vis. Den forne ledaren för förlorargänget Bill Denbrough (James McAvoy/Jaeden Martell) är en framgångsrik skräckförfattare, Richie Tozier (Bill Hader/Finn Wolfhard) har en karriär som stand up-komiker, Eddie Kaspbrak (James Ransone/Jack Dylan Grazer) är riskanalytiker inom försäkringsbranschen, Beverly Marsh (Jessica Chastain/Sophia Lillis) är modedesigner, Ben Hanscom (Jay Ryan/Jeremy Ray Taylor) har blivit arkitekt och Stanley Uris (Andy Bean/Wyatt Oleff) revisor. Den ende som inte gjort någon direkt karriär och valt att stanna kvar i Derry som en slags väktare är Mike Hanlon (Isaiah Mustafa/Chosen Jacobs) som nu jobbar som stadens bibliotekarie samt ägnar sig historieforskning på fritiden. Mike är den ende som minns barndomens traumatiska händelser och den som har till uppgift att se till att resten av gänget uppfyller det löfte de gav som barn att återkomma till Derry om de skulle behövas. Och naturligtvis kommer det att behövas. 27 år har som sagt gått sen sist och IT är hungrigt igen. Pennywise (Bill Skarsgård) dyker som sagt åter upp I Derry under stadens årliga karneval och blir här delaktig i ett brutalt hatbrott. När han väl fått "blodad tand" börjar åter barn i staden märkligt försvinna. Mike fattar snart vad det handlar om och har inget annat att göra än att ringa sina gamla polare för att kräva att de infriar den ed de en gång svor. Man kan väl säga att de inte är särskilt glada när de blir varse vad det handlar om och gammal vänskap sätts på hårda prov. Ska förlorargänget lyckas hålla samman även som cyniska vuxna och åter lyckas besegra IT, denna gång för gott? Ja, det får ni allt ta reda på själva. 

Vad man kan konstatera är att Muschiettis uppföljare verkligen är mer av allt, på gott … och ont. Det är en episkt storslagen berättelse på alla sätt, speltiden är uppåt tre timmar och under denna tid serveras vi en mängd spektakulära scener fyllda av fantasifulla effekter innefattande diverse monstruösa uppenbarelser i form av allt från dräglande clowner till groteska spindelliknande varelser. Här finns till och med en scen som för tankarna till John Carpenters klassiker ”The Thing”. Ja produktionen är fylld till bristningsgränsen så det känns som det hela nästan riskerar att spricka likt en alltför uppblåst röd ballong. Men det första anslaget är dock riktigt lovande. Den nostalgi som ofta genomsyrar Stephen Kings berättelser fångas väl upp i återträffsscenen på en restaurang i Derry. Här finns flera av de klassiska teman som King är så bra på att gjuta liv i. Den distans som kan växa mellan forna barndomsvänner och hur vänskap måste återvinnas, gamla sår och hjärtesorger som åter blottas samt återfunnen glädje och hopp. Få författare är så bra som King på att skildra barndomens plågor och glädjeämnen samt den krassa verklighet och förlorade magi som vuxenlivet medför och det är när Muschietti lyckas förmedla dessa känslor som IT Chapter Two är som bäst. Vi ser det i filmen fina inledande del när vattendroppar symboliskt förvandlas till blod, röda ballonger färdas över tid och rum, vuxna står axel mot axel med sina unga jag och scener från edn första filmen kopplas samman med nutid. Men detta är ju i första hand en skräckfilm så hur står den sig som sådan då? Skapligt bra skulle jag vilja säga, även om den inte är direkt skrämmande av vissa anledningar. Det är när Muschietti fokuserar på mänsklig ondska som IT Chapter Two blir riktigt obehaglig. För handen på hjärtat, vem blir skrämd av Pennywise och alla dennes manifestationer? Inte ens de blodiga mord som förekommer är egentligen något man hajar till över. Men personer som Henry Bower och hans mobbargäng, i synnerhet Patrick Hockstetter, Beverlys obehaglige pappa Alvin och hennes svin till man Tom Rogan eller de homofobiska ligisterna som misshandlar bögen Adrian Mellon (Xavier Dolan) i filmens inledning är de verkliga monstren här. Denna mörkare ton hade gärna fått ta större utrymme, men denna film är framför allt tänkt som en popcorn-rulle för en mainstreampublik så det var nog aldrig aktuellt. När det gäller de scener som faktiskt ska skrämmas så känns de således tyvärr som ganska standadiserade jump scares, vilka oftast förlorar sin effekt genom att kryddas med humor. IT Chapter Two blir således främst en slags skräckkomedi med actioninslag, som en blandning mellan ”Poltergeist” och ”Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark”, och det var inte riktigt det jag ville ha. Självklart finns det även självmedvetna referenser till skräckgenren i stort, vi har blinkningar till allt från ”Psycho” till ”The Shining” och vi får också se små snabba inhopp av såväl Stephen King själv som Brandon Crane, vilken spelade unge Ben Hanscom i miniserien från 1990. Men Maturin då undrar säkert alla ni King-nördar. Nja, denne är inte med mer än möjligen som en symbolisk pappersvikt. 

IT Chapter Twos största problem är väl inte skräckelementen och dessas utformning i sig utan själva det dramaturgiska upplägget som gör att historien känns en aning spretig och rörig. Vissa delar känns genomhastade medan andra känns utdragna eller malplacerade i sammanhanget. Under filmens första timme verkar Muschietti och manusförfattaren Gary Dauberman ha haft väldigt bråttom, trots filmens längd. Allting går undan vilket gör saker och ting lite osammanhängande och styltigt. Förlorargänget ska återförenas i all hast på ett sätt som känns väldigt konstruerat, den kemi som fanns mellan deras yngre jag infinner sig aldrig riktigt när de vuxna på ett forcerat vis ska pressas in i sina gamla roller. När gänget väl återetablerats ökar filmen takten än mer, men här känns det mer naturligt. Vi möter en drös skruvade uppenbarelser och besöker ett flertal skumma platser under resans gång mot en final som skiljer sig en del från boken och inte riktigt föll mig i smaken. Filmens andra hälft har helt klart sina stunder men det blir också ganska fragmenterat när alla huvudkaraktärer ska ha sina gena möten med IT och som kopplas till olika flashbacks. Tyvärr ger detta inte större djup till karaktärerna vilket nog var tänkt utan blir i stället ett halvdussin egna skräckscenarion, som små filmer i filmen. Vissa är dock briljanta, som det ” Rosemary’s Baby”-doftande inslaget där Beverly besöker sitt barndomshem eller när Bill fastnar i en spegellabyrint på ett nöjesfält.

När vi ändå är inne på rollkaraktärerna så måste det ju sägas något om skådespelarinsatserna, dessa är ju avgörande eftersom huvudtemat är förlorargängets resa. Stephen King är ju inte bara en fantastisk berättare som har levereat massvis med minnesvärd skräck, han är dessutom en utmärkt personskildrare som verkligen älskar sina karaktärer. Det är lätt att känna med dessa när man läser hans böcker och IT:s första del gav oss även fina gestaltningar av de unga medlemmarna i förlorargänget med härliga”Stranger Things”-vibbar. Det har rests en del kritik mot de vuxna versionerna, men jag tycker de gör en bra insats. Vi vill verkligen veta huruvida Bill någonsin ska komma över skuldkänslorna kring sin döde bror, om Eddie ska övervinna sin hypokondri och skuggan av sin överbeskyddande mamma, om Beverly ska lösgöra sig från de destruktiva relationer som präglat hennes liv, kommer Ben någonsin att komma över sin olyckliga kärlek till Bev? Och, kommer förlorargängets vänskap att bestå? Av de nya vuxna skådisarna står helt klart Jay Ryan som Ben, Isaiah Mustafa som Mike och Bill Hader som Richie ut. De lyckas verkligen förmedla essensen av det deras unga motsvarigheter stod för i den första filmen i kombination med den vuxna versionens genomlevda prövningar. Mustafa får betydligt mer utrymme som Mike än sin yngre motsvarighet och levererar ett trovärdigt porträtt. Jay Ryan ger Ben en hel del charm vilket gör att man verkligen känner sympati med honom. Men den verklige stjärnan är så klart Bill Haders Richie, den person som känns mest levande. Han är även den karaktär med intressantast backstory med sina mörka hemligheter och känslomässiga problem vilka sakta kryper fram. I övrigt är James Ransone hela tiden underhållande som den nervöse Eddie medan de mest namnkunniga skådisarna Jessica Chastain och James McAvoy tyvärr inte riktigt kommer till sin fulla rätt utan får jobba betydligt hårdare med gestaltningarna av Beverly och Bill. Dessa kunde getts något mer fördjupade karaktärsskildringar. Chastain, som är en av dagens mest begåvade skådespelare, får nu mest ägna sig åt att skrika eller spela förvirrad och McAvoy känns emellanåt något frånvarande i sitt uttryck. Bill Skarsgård upprepar sin insats som Pennywise från förra filmen och får dra lite fler skämt här. Han är väl som sagt inte direkt skrämmande men klart underhållande. 

Summa summarum, IT Chapter Two är som bäst när vi kommer förlorargänget in på livet och ta del av deras skräck och glädje. Som King själv skrev “Maybe there aren’t any such things as good friends or bad friends. Maybe there are just friends, people who stand by you when you’re hurt and who help you feel not so lonely…people who build their houses in your heart.” Det är också scenerna med vingliga cykelfärder med vinden i håret, hopp från klippor för en simtur i sjön eller barnsliga mamma-skämt som känns mest. Jag kunde själv känna igen mig i dessa personer när jag lästo romanen i tonåren. Som mobbad och ganska ensam blev de en slags vänner på riktigt, det kan låta löjligt men må så vara. Även inslagen av svärta från vardagens mänskliga ondska ger filmen en nerv som övertrumfar alla förväntade hoppa till-effekter i CGI. På det stora taget är filmen annars något för lång och fragmentarisk för sitt eget bästa. Slutet är inte perfekt men romanförlagans utflippade variant hade inte gått att filma på ett bra sätt. Trots den något klumpiga dramaturgin, utdragna tid och brist på verkligen skrämmande inslag gillar jag ändå denna rulle. Historien om vänskap berör och Muschietti lyckas fånga de stämningar King ofta är så bra på att förmedla i sina verk. Filmen är sämre än del ett och lever inte upp till hypen men är likväl värd att se. Och, vill man ha mer av IT så kommer Andy Muschiettis directors cut-versioner också att släppas på digitala medier vad det lider Sammanlagt kommer de båda filmerna då att klocka in på en bit över sex timmar. Inte illa.