The Mist var en film jag såg fram emot med stor förväntan, novellen från antologin "Skeleton Crew" ("Den förskräckliga apan”) är en klar favorit bland allt det King skrivit. Det som oroade var väl att vi under årens lopp givits en mängs usla filmadaptioner av Kingberättelser, risken kändes således överhängande att vi skulle få ännu en ”The Lawnmover man” eller ”The mangler”. När det stod klart att det var Frank Darabont som skulle regissera kändes det emellertid genast bättre. Darabont har redan sen det novellen publicerades 1980 velat filmatisera den och med vetskapen om det lysande resultat han uppnådde med sin King-filmatisering av ”The Shawshank Redemption" och den godkända "The Green Mile" fanns en stor förhoppning om att detta kunde bli riktigt bra.

Hur har då Darabont lyckats med att återskapa denna skrämmande monsterhistoria på vita duken? Ja om man utgår från novellen tycker jag han lyckats fånga stämningen av skräck, klaustrofobi och galenskap på ett mycket bra sätt. Filmens huvudperson är David Drayton (Thomas Jane), en konstnär som livnär sig på att skapa filmaffischer (en del av dessa känner ni säkert igen). Han lever ett stilla liv med sin fru och son i en lugn amerikansk småstad, det enda problemet är bråken med grannen Brent Norton (Andre Braugher) - en känd advokat som bor där på fritiden. En natt drar en häftig storm in över samhället och leder till strömavbrott samt att ett fallande trän krossar ett av familjen Draytons fönster. David beslutar sig för att åka in till den lokala stormarknaden för att bunkra upp med lite förnödenheter. Med tar han sig sonen Billy men även grannen Brent får hänga på. Innan de hinner handla klart sveper dock en mystisk dimma in över affären och en blodig man kommer inspringandes och uppmanar dem att stänga dörrarna. Det finns nämligen något där ute i dimman. Allt eftersom desperationen sprider sig bland de instängda människorna bildas grupperingar med olika syn på hur man ska agera. Faran lurar snart inte bara utanför de barrikaderade skyltfönstren utan även ibland de instängda människorna själva. Katalysatorn för den stegrade rädslan blir den religiösa fanatikern Mrs Camody (Marcia Gay Harden).

Upplägget är typiskt för en Stephen King-historia. Här finns en mix av olika monster, både omänskliga och i mänsklig form, som drabbar samman på en begränsad yta. Skådespelarna gör en helt godkänd insats, vilken förstärks av ett skickligt kameraarbete som ger filmen en dokumentärliknande prägel med sitt insensiva bildspråk. Det som tyvärr drar ner filmen är några av de taffliga CGI-effekterna. Framför allt en scen i filmens första del är riktigt dålig och gör att man för en stund förlorar känslan av den spänning som byggts upp. Däremot ser flera av de monster man får se ganska bra ut. Tyvärr smälter de inte alltid så bra in i omgivningen. Möjligen kan man även tycka att skildringen av den religiösa fanatism som växer fram under Mrs Camodys ledning saknar trovärdighet, men betänk att det handlar om en liten håla i USA. Hur många dokumentärer har ni inte sett som beskriver amerikanernas förhållande till den kristna religionen? Larry Charles Religulous (2008) kanske kan vara något?

En av de bästa bitarna i filmen är slutet. Lustigt nog är detta Darabonts enda egentliga tillägg till Kings historia. Originalnovellen hade inget definitivt slut, vilket har varit en av anledningarna till att det dröjt att göra filmen, men Darabont har hittat på något som inte liknar någonting annat. Här snackar vi inte Hollywood-standard precis.

The Mist är en klassisk skräckfilm på många sätt. Det tar långt tid innan vi ser exakt vad det är som rör sig där ute och det är mer paranoian och otryggheten som driver filmen framåt än själva monstren i sig. I stort sett hela filmen utspelar sig inne i köpcentrumet och Darabont använder effektivt miljön för att höja pulsen på dem som tittar på filmen. Känslan av att vara totalt utlämnad till människor som drabbas av masshysteri beskrivs på ett enormt påträngande sätt. Det är här det största obehaget i The Mist finns.

Skådespelarna är också bättre än förväntat, vilket gör filmen mer engagerande. Stabilt skådespel av Jane som den plågade David Drayton. Bäst i filmen är dock Marcia Gay Harden som Mrs. Carmody - den religiösa galningen som sakta men säkert vinner över folk till sin sida. Harden, som har vunnit en Oscar för sin roll i Pollock och även blev nominerad för Mystic River är verkligen bra och hennes karaktär väcker helt klart olustkänslor. Toby Jones som spelar Ollie Weeks förtjänar också ett omnämnande. Hans karaktär växer filmen igenom. Trots en del anmärkningar vad gäller det tekniska utförandet är The Mist i det stora hela en mycket bra skräckfilm.

Med undantag för den där första specialeffekten är det en proffsigt genomförd och fotad produktion. Den obehagliga stämningen, både i och utanför snabbköpet, byggs skickligt upp successivt med ljud, ljus och musik allteftersom tiden går för de instängda småstadsborna. Vidare är inte slutet något man direkt väntar sig av en sådan här film, men det är uteslutande en bra sak. The Mist är en obehaglig och välgjord skräckfilm, vars framgång ligger i insikten att få saker är läskigare än rädda människor under hot. Se den om ni inte gjort det. Och se den svartvita Directors Cut om ni vill se om den.