Men fortfarande dröjer sig värmen kvar och visst kan det då vara skönt att slinka in i biografmörkret för en stunds svalka, framkallad av kalla kårar eller ej.  Det som lockade lite extra denna gång var Jordan Peeles senaste och tredje film ”Nope” 2022.  Få nya regissörer har blivit så uppskrivna som Peele, vilket är extra anmärkningsvärt eftersom han verkar inom skräckgenren. ”Get Out” 2017 var helt klart en imponerande debut som också tog hem en Oscar 2018 för bästa manus samt nomineringar för bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelare (Daniel Kaluuya). ”Us” från 2019 var också riktigt bra och visade på att Peele var här för att stanna. När recensionerna för Nope började droppa in såg det ut som Peele fått in ännu en fullträff, filmen höjdes oftast till skyarna och detta trots att denna produktion verkade skilja sig ganska radikalt vad gäller ton och innehåll från hans föregående filmer. De trailers vi kunde ta del av var väldigt kryptiska och gav egentligen inte så mycket information om vad detta skulle handla om förutom att det verkade finnas en del sci fi-inslag. Eftersom jag gillade de två tidigare Peele-filmerna skarpt var jag ju så klart bara tvungen att kolla in även denna, men hur pass bra var den egentligen då? Får vi åter en satir över det amerikanska samhället och den amerikanska drömmen eller en intensiv stundtals brutal thriller … eller kanske något helt annat. 
 

I centrum för handlingen i Nope står syskonen Haywood och deras försök att lösa sina ekonomiska problem. Och idag vet ju alla vad 15 minuter i strålkastarljuset kan göra, du kan plötsligt ha en egen kanal på sociala medier och dra in en jäkla massa cash. För syskonen Haywood ska en möjlighet till kändisskap faktiskt uppenbara sig på ett högst oväntat sätt, och drömmen att få vara med hos Oprah rentav. Men till vilket pris? Otis Jr, “OJ” Haywood (Daniel Kaluuya) och hans syster Emerald “Em” Haywood (Keke Palmer) har efter deras fars Otis Sr. (Keith David) våldsamma och märkliga död ärvt dennes ranch utanför Los Angeles i den ganska isolerade Santa Clarita-dalen där han specialtränat hästar för filminspelningar (bl a till ”The Scorpion King” tydligen). OJ försöker fortsätta faderns verksamhet medan Em istället söker lyckan som skådis i Hollywood, hon har ju ändå en kändis i släkten tydligen i och med att den okände jockeyn som förekommer i Eadweard Muybridges "Plate 626" från dennes Animal Locomotion-serie av rörliga bilder från 1878 tydligen var en av syskonens förfäder. Tyvärr går OJ:s karriär som hästtränare inte speciellt bra och han tvingas därför börja sälja av hästar till Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeun) som driver en turistattraktion i form av den lilla westernsparken Jupiter's Claim.  Jupe är en tidigare barnstjärna, känd från kioskvältaren ”Kid Sheriff” och den kortlivade sitcomen ”Gordy's Home” från 1990-talet. Trots att han är en föredetting och karriären fick ett högst traumatiskt slut försöker Jupe likväl slå mynt av sin tidigare stjärnstatus och är beredd att göra allt för att locka publik till sin park. När Jupe visar intresse för att köpa syskonen Haywoods ranch är den plikttrogne OJ ytterst tveksam men så plötsligt öppnar sig en annan möjlighet som ska få konsekvenser för alla inblandade parter. En dag börjar en av ranchens hästar, Ghost, bete sig väldigt underligt och detta följs av fler oförklarliga händelser runt ranchen och i skyn ovanför. Kan det röra sig om konstiga naturfenomen … eller ent av utomjordiska aktiviteter! Fram med kamerorna, nu ska bilder tas som ska ge syskonen en möjlighet att bli KÄNDA och få vara med hos Oprah. Att dokumentera dessa fenomen visar sig dock svårare än vad syskonen trott pga en hel del tekniska problem. Slutligen lyckas OJ och Em få med sig Angel Torres (Brandon Perea), en lokal tekniker från Fry's Electronics och filmfotografen Antler Holst (Michael Wincott), som de träffat under en tidigare reklaminspelning, på tåget. Denna kvartett är beredda att nu ge allt för att fånga de mystiska fenomenne på bild medan Jupe å sin sida vill göra show av det hela inför publik, härifrån börjar saker och ting gå ... tja, inte som tänkt.
 

Det är alltid något speciellt med att slå sig ner framför en Jordan Peele-film, det är få regissörer som rör sig så naturligt mellan olika genrer inom ramen för samma filmproduktion. Således är det någonting uppfriskande med på vilket sätt Nope hoppar mellan genretyper. Filmen är t ex emellanåt väldet rolig men likväl ingen komedi. Här finns även tydliga inslag av skräckelement men likväl är det heller ingen renodlad skräckfilm. Just när vi tror oss ha fått grepp om vad det är vi ser på växlar Peele in på ett annat spår. Titeln Nope är således väldigt passande, ordet dyker upp filmen igenom, delvis som mantra delvis som skämt för att på ett träffsäkert sätt summera de känslor som karaktärerna (och vi som tittare) upplever när den ena överraskande och oförklarliga konstigheten efter den andra inträffar. Just när vi tror att vi greppat vad som pågår ger ss Peele en ny anledning att skaka på huvudet. Nope!  Visst, Peeles film kan ibland tappa fart och flyt men det råder ingen tvekan att här har vi en produktion fylld med originella fascinerande idéer och visioner.  Det är inte den traditionella sci fi-rullen som serveras här, som tur är. Nope är istället en nyanserad och realistisk skildring av två syskon som tar upp kampen mot en fiende de i stort sett inte vet någonting om. Det är just detta upplägg med ett hot som tar sig helt ny form som gör att Nope inte blir en valig traditionell sci fi-historia utan går sin egen väg.  Det är långt ifrån “Independence Day”, “Mars Attacks” eller “War of the Worlds” och liknande produktioner. Likväl finns här ett flertal blinkningar till klassisk sci fi-skräck som H.P. Lovecraft, ja även till bibliska myter, vilket inte varit främmande för Peele även i hans tidigare filmer. Nope visar åter på hur otroligt lite vi vet om rymden och vilka hot som kan döljas där. Men Nope hade inte varit en Peele-film om det inte även funnits ett underliggande budskap i form av sociala kommentarer om vår samtid. I Get Out och Us var det mer synen på färgade och klassamhället i dagens USA som genomsyrade historierna. Nope är på ytan en rakt berättad sci fi-historia med inslag av humor och skräckelement. Men det f4ramkommer även tydligt att Peele även vill undersöka de mörkare sidorna av dagens mediesamhälle och dem som utnyttjas. Att göra sig ett namn i sociala medier är idag den största önskan för många och hur långt är vi beredda att gå för att uppnå detta mål.   
 

Förutom att Peele bjuder oss på en riktigt bra historia så imponerar Nope även rent visuellt. Nu såg jag inte filmen på IMAX men så här i efterhand förstår jag varför filmen visas i detta format. Fotografen Hoyte Van Hoytema (som bl a jobbat med Christopher Nolan i filmer som ”Dunkirk”, ”Interstellar” och ”Tenet”) lyckas verkligen sätta de storslagna naturscenarierna vilket verkligen är en stor del av den atmosfär som genomsyrar filmen. Har ni chansen att se Nope i IMAX-format skulle jag varmt rekommendera det, här får vi det mest imponerande kameraarbete vi sett i en Peele-film hittills, och då har det även varit imponerande i hans tidigare filmer. Soundtracket av Michael Abels (som även samarbetade med Peele i Get Out och Us) bidrar också med en utomordentlig ljusersättning som stämningshöjare. Här finns inslag som helt klart för tankarna till en rymdinvasionsfilm från 1950-talet. De olycksbådande ljuden som ofta ackompanjerar Van Hoytema western-vyer är något som inte går av för hackor. Är man observant finns det även en hel del kul detaljer i kostymer och rekvisita. Kolla t ex in Jupes cowboy-kostym eller andra små 1990-tals popkulturella detaljer.  
 

Skådespelarinsatserna är som vanligt utmärkta i Peeles filmer. Men när har inte Daniel Kaluuya levererat en fantastisk insats? Här är han så klart på topp i rollen som den sammanbitne och målmedvetne OJ och den som bär upp filmen. Han blir den naturliga motvikten till Keke Palmers mer utåtagerande och komiska gestaltning av systern Em. Dessa karaktärer känns genuina i sin framtoning och vilket gör att man enklare kan acceptera alla konstigheter de ställs inför Steven Yeuns Ricky ”Jupe” Park är, som det visar sig, en tämligen komplex person vars betydelse för historien från början inte är direkt glasklar. Från början verkar Jupe vara en trevlig välmenande familjeman som bara önskar att det ska gå bra för sitt företag, men det är något mörkare som döljer sig bakom den vänliga ytan. Liksom syskonen Haywood bär han på ett trauma, men för honom kommer det att ta sig mer ödesdigra uttryck. Brandon Pereas Angel Torres bidrar med en dos välkommen humor medan Michael Wincotts kärve Antler Holst levererar passande tyngd. 
 

Sammanfattningsvis är det inte svårt att förstå hypen kring Nope eller att den anses som en av årets bästa filmer. Möjligen uppskattade jag get Out mer men Nope är helt klart en väldigt sevärd film för alla som uppskattar kvalitativ sci fi eller skräck med både hjärta och hjärna. Här finns så klart så mycket av det som blivit kännetecknande för en Jordan Peele-film, förutom en fascinerande historia även kommentarer kring etnicitet, natur, humanism och trauma. Och så en massa små detaljer som kommer att göra Nope till en film man säkert komma vilja se om framöver. Så vill du se en film med en historia som är omöjlig att förutse, kryddad med fyndig humor, nerviga spänningsinslag, undersköna vyer och ett par minnesvärda karaktärer, ja då är det bara att ge sig hän och kolla in Nope. Ordet du definitivt inte ska säga i detta sammanhang.