Det känns inte så längesedan jag spanade in David Gordon Greens version av ”Halloween” från (2018 och blev pisitivt överraskad. Och nu var det således dags för ännu en på förhand tveksam nyinspelning, Kevin Kölschs och Dennis Widmyers remake av ” Pet Sematary” 2019. Jag är så pass gammal att jag faktiskt såg Mary Lambert original från 1989 och vill minnas att jag uppskattade den. Stephen Kings romanförlaga är även en av mina favoriter när det kommer till denne författares omfångsrika produktion så frågan var väl egentligen om vi verkligen behövde en ny tagning av denna story. Men eftersom recensionerna överlag varit positiva och filmskaparna tydligen vågat ta ut svängarna ordentligt i förhållande till originalhistorien fanns så klart ett intresse. Sagt och gjort, en tidig onsdgskväll knallade jag ner till Bergakungen och möttes till min förtjusning av en tämligen öde salong som jag bara delade med en handfull andra besökare. Det var tyst och lugnt föreställningen igenom och faktum är att vid tillfällen som dessa kan film faktiskt vara bäst på bio. Bra ljud och bild rakt igenom så det enda att klaga på är att det var lite kallt.

Nåväl, nu undrar ni såklart hur remaken står sig i förhållande till originalet? Låt oss kika på det då. Tonen sätts direkt då filmen öppnar med en scen på en övergiven bil med synliga blodiga handavtryck. Vi får sedan se att bilen står parkerad utanför ett hus där mer spår efter blod kan ses. Något otäckt har tydligen utspelats här, men vad? Härifrån hoppar vi tillbaka i tiden och nu börjar en för de flesta välbekant historia spelas upp. Ni känner nog redan igen huvudkaraktären Louis Creed (denna gång gestaltad av Jason Clarke). Louis är en hårt arbetande läkare som tröttnat på det hektiska livet i Boston och därför beslutat sig för att flytta till en lugnare plats med sin familj, hustrun Rachel (Amy Seimetz) , de två unga barnen Ellie (Jeté Laurence) och Gage (Hugo/Lucas Lavoie) samt Ellies katt Church. Valet på ny bostadsort faller på den lilla staden Ludlow ute på landsbygden i Maine. Här har ett pittoreskt litet hus beläget i utkanten av en stor skog införskaffats, en perfekt utgångspunkt för en ny start i livet. Men lugnet i denna idyll är bara en chimär ska det via sig. Lite obehagliga vibbar uppstår snart när familjen blir på det klara med att det ligger en djurkyrkogård närmast som en del av deras bakgård. Traktens barn har tydligen som vana att under rituella former begrava sina husdjur där. Döden manifesteras dessutom snart i ett annat sammanhang. Louis, som arbetar som läkare på den lokala vårdmottagningen, får snart ta sig an ett akutfall då en ung collegekille vid namn Victor Pascow (Obssa Ahmed) blivit påkörd av en bil och bokstavligen fått skallen halvt mosad. Trots Louis ansträngningar står Victors liv inte att rädda. För Rachel är döden även ständigt närvarande i tankarna efter en traumatisk barndom innefattande hennes handikappade syster Zelda (Alyssa Brooke Levine). Vem minns inte Andrew Hubatseks Zelda-gestaltning från originalfilmen? Som tur är vägs de mörka sidorna av den nya tillvaron upp av att de har en trevlig granne i den vänlige äldre mannen Jud Crandall (John Lithgow) som ger familjen information om traktens historia. Jud och Ellie utvecklar snart ett vänskapsband som dock kommer att få en del olyckliga konsekvenser. Den utlösande faktorn inbegriper Ellies älskade Church, en mysig fluffboll som efter en viss händelse kanske inte är lika gosig längre. Härifrån går det från värre till värst och källan till allt är en plats ute i den mörka skogen som möjligen bär på en kuslig hemlighet vars rötter går århundraden bak i tiden. Ja mer om handlingen behöver väl inte sägas.

Det ska med en gång påpekas att regissörsparet Kevin Kölsch och Dennis Widmyer redan från början effektivt lyckas etablera en kuslig stämning som håller i sig filmen igenom. Att de kan sitt skräckfilmshantverk vet alla som sett dera finfina ”Starry Eyes” (2014). Hemmets trygga härd känns aldrig så tryggt med den hotfulla mörka skogen in på knutarna och även om man inte är bekant med grundhistorien vet man att här vill man inte direkt trava runt och plocka svamp. Lägg därtill de stora lastbilar, vilka likt enorma metallmonster dundrar fram på en väg inte långt från hustomten och tillvaron känns mest som ett minfält. Filmskaparna trappar succesivt upp obehagskänslorna allt eftersom saker och ting börjar spåra ur allt mer och med vissa justeringar blir även vi som varit med tidigare överraskade (om man undvikit trailern). Fokus på död, sorg och saknad ur ett filosofiskt perspektiv tillåts också ta mer plats i denna remake än i föregångaren vilket ger en extra dimension till historien. Likt Dr Frankenstein får Louis på ett mer komplext sätt ta ställning till sin roll som Gud med makt att ge liv och den ångest som medföljer denna makt. Det är inte många komiska situationer inlagda här för att lätta upp stämningen, Kölsch och Widmyer vågar satsa på en seriös och allvarsam stämning där budskapet att du inte kan lura döden får stå ut i all sin dysterhet. Tempot är med avsikt nedvarvat och anrättningen är inte överkryddad med enkla jump-scares. Skönt med en film som vågar ta sig på allvar och inte bara ägnar sig åt publikfrieri, ”Tänk på döden” skrattar man inte bort hur som helst. Lustifikationerna härrör kanske främst från blinkningarna till originalfilmen i vissa scener, det var kul. Ska man anmärka på något är det väl att filmen tappar lite tempo i mittsegmentet. Lite av anspänningen försvinner, men det är egentligen en mindre anmärkning i det stora hela. När saker och ting tar fart och skruvas till igen så dras man med direkt. 

För att ro iland denna remake krävs såklart att huvudkaraktärerna är trovärdiga och välspelade, det blir oundvikligt att här jämföra med originalet. Som tur är gör alla inblandade riktigt bra ifrån sig. Jason Clarke är passande nedtonad I rollen som den lågade Louis, en gestalt som annars lätt kunnat överspelas. Clarke lyckas på ett nyanserat sätt uttrycka det lidande en förälder som drabbas av sin värsta mardröm går igenom. Hans framåtskridande sammanbrott känns således trovärdigt, en vetenskapsman som bara tror på vetenskapliga fakta och inte övernaturliga föreställningar vilkens världsbild har slagits sönder. Trots de beslut Louis fattar förlorar han inte tittarens sympati helt. Amy Seimetz tar heller inte ut svängarna I sin roll som Rachel, en kvinna som plågas av sina egna demoner efter händelserna i barndomen. Seimetz får inte så stort utrymme I historien men hennes insats är likväl stabil och i slutändan viktig för handlingens utgång. Ett stort plus måste också gå till den unga Jeté Laurence som Ellie Creed, mycket av hur den stämning som byggts upp under filmens gång ska hållas uppe och inte balla ur vilar på henne och Laurence klara av det hela med bravur. Miko Hughes Gage från originalet är väl svår att överträffa i det här sammanhanget men tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie funkar bra som bikaraktär här. John Lithgows Jud är kanske inte nedtonad som Fred Gwynnes version i originalet men å andra sidan är den modernare Jud mer mångfacetterad som person. Det blir här tydligare varför Jud väljer att leda in Louis på den väg som i slutändan leder till undergång. Lithgow excellerar I att uppvisa både mörka och ljusa personlighetsdrag hos sin karaktär. Och visst är det lite kul att Lithgow har spelat Winston Churchill och här får ta sig an en katt som uppkallats efter just den brittiske premiärministern. På tal om Church så har han en mer framträdande roll i denna remake, vad man tycker om det är väl en smaksak, det fnkar för min del. 

Så sammanfattningsvis får jag nog säga att denna remake av Pet Sematary var överraskande effektiv och underhållande. Det kunde lätt blivit en lam kopia eller utflippad soppa av det hela men regissörerna undviker att trampa snett här. Nu får vi en produktion som känns tyngre och mörkare än originalet med en atmosfär fylld av tungsinne och desperation. Det är lätt att fångas av familjen Creeds öde och de känns även mer äkta i denna moderniserade historia. Även om man är välbekant med berättelsen finns här även tillräckligt med fräscha inslag för att hålla intresset vid liv. Visst, puritaner kommer säkert att klaga på ändringarna i historien, men ser man det som en parallell så borde det inte störa. Vilken av de två filmerna jag själv föredrar är svårt att säga, båda har sina för- och nackdelar. Men gissningsvis kommer jag nog av nostalgiska skäl att återse originalet innan jag slänger på denna igen.