Detta skulle röra sig om en mörk och obehaglig thriller på temat tragiska konsekvenser av okontrollerat våld och hämndbegär. En bild av samhällets baksida, där civilisationens tunna fernissa spricker och blottar det mörker som döljer sig strax under en vardaglig yta. Men i ca 40 minuter satt jag och funderade varför denna film egentligen låg inlagd i ToB:s filmarkiv. Visst det var ett intressant drama som till slut började ta form, men skräck var det ju inte. Sen tog det hela en vändning åt det värre och jag var glad att jag fortfarande satt kvar. Plötsligt var det en riktigt mörk och tung film jag betraktade, en film som växt från en OK rulle till att bli riktigt bra. Tänk så det kan gå. Mitt tips är att se denna utan några förväntningar eller vetskap om vad det hela handlar om. Den blir så mycket bättre då.

En kort beskrivning av handlingen kan ändå vara på sin plats, men jag kommer inte att gå närmare in på några detaljer. Det hela startar som någon slags road movie, Erica (Amanda Fuller, känd från ett gäng TV-serier) är en rotlös ung kvinna på drift längs de amerikanska vägarna. Nätterna tillbringar hon på diverse barer och klubbar där hon raggar upp okända män för natten. Morgonen efter lämnar hon det senaste ragget bakom sig för att söka nya jaktmarker. Ericas resa tar henne slutligen till Austin i Texas där hon får jobb på ett byggvaruhus. Här träffar hon Nate (Noah Taylor, även han mest känd från TV), en veteran från Irakkriget med förhör av fiendesoldater som specialitet. Nate är även han en udda existens i samhället, alienerad från sina medmänniskor. Snart uppstår en bräcklig vänskap mellan de två, särskilt efter det att Nate plötsligt öppnat sig och berättat om sin barndom då han brukade  tortera och döda mindre djur (ovanligt sätt att skaffa sig vänner på). Trots vetskapen om Ericas promiskuösa liv, där hon knullar runt med stans manliga befolkning, består Nates platoniska vänskap med henne. En relation som successivt fördjupas, vilket gör att  livet plötsligt verkar se något ljusare ut. Då dyker plötsligt den unge punkrockaren Franki (Marc Senter, som mest varit med i b-skräckisar som ”The Lost”,  ”I Know Who Killed Me” och  ”Cabin Fever 2: Spring Fever” samt TV-serier), en av Ericas alla erövringar, upp på scenen. Franki är även han fylld av ångest och ilska, hans mor är sjuk i cancer, hans far har lämnat familjen i sticket och hans flickvän har varit otrogen. Kommer inte genombrottet för honom och hans band snart ser framtiden mörk ut. Dock verkar Franki överlag vara en sympatisk person som donerar blod till moderns behandlingar. Det visar sig emellertid att saker snabbt kan ändras då Frankis liv plötsligt tar en oväntad vändning pga en chockerande nyhet, en nyhet som även kommer att påverka Erika och Nate. Processer sätts nu oundvikligen i rörelse vilket kommer att dra ner alla inblandade i en våldsspiral som hotar att helt uppsluka dem. Varför det sen går som det går kommer slutligen att få sin förklaring, för dem som orkar hänga med och har varit uppmärksamma. Mer säger jag inte om det. 

Regissör Rumley fick en del uppmärksamhet 2006 med sin något bisarra ”The Living and the Dead”, en film som fått bra kritik men som jag ännu inte sett. Med uppföljaren Red, White & Blue har han skapat en omskakande och kraftfull film som på samma gång ger en skrämmande bild av mänsklig brutalitet och psykologiska sammanbrott. Som thriller är Red, White & Blue som sagt en film som tar tid på sig att komma igång. Vi ges aldrig något sammanhang eller tidsram utan kastas rakt in i en historia av närmast dokumentärkaraktär där vi får följa en tämligen osympatisk Erica som röker, svär, skäller och sätter på män i en rasande takt. Det är nästan lite dogmastuk på denna första del med osminkade, oattraktiva människor i slitna vardagliga miljöer. Här är det nog lätt att tappa fokus, själva klippningen ger oss nämligen korta sekvensen som avlöser varandra, vilket gör berättelsen ryckig och svår att få grepp om. Detta förändras dock när Nate börjar interagera med Erica och en mer sammanhållen berättelse tar då form. Här börjar man fundera på om Nate är en seriemördare och Erica hans nästa offer, men Rumley tar historien åt ett helt annat håll. Det är så här i efterhand denna uppbyggnad som gör filmen så lyckad. Red, White & Blue lyckas hela tiden överraska oss, inte genom någon märklig twist utan helt enkelt ge oss mer information som förklarar varför personerna agerar om de gör. Just mina funderingar i början av filmen om huruvida det var rätt film jag såg gjorde att det som följde blev så pass mer effektivt. Att Rumley lägger så mycket tid på att fördjupa personporträtten är förståeligt, vi som publik måste knyta an till dem på något sätt för att berättelsen ska bli verkligt slagkraftig. Vi hinner ändra vår uppfattning om de tre huvudpersonerna ett antal gånger innan filmen är slut och just sättet på hur Rumley lyckas driva sin historia framåt genom att använda dessa som katalysatorer visar på hans skicklighet som regissör. Det finns säkert personer som vill klassa Red, White & Blue som en slags exploitation-rulle i ”torture porn”-skolan. Så är dock inte fallet, visst finns det en del sexscener och våld, men dessa är tämligen återhållsamma och filmen blir aldrig så grafisk i jämförelse med andra filmer i samma anda. Här finns dessutom ett slags poetiskt anslag som gör att våldet och obehaget upplevs på ett helt annat sätt än i rena spekulationer som t ex Robert Liebermans ”The Tortured” från samma år. Rumley låter motiven och känslorna bakom det som sker stå i centrum och inte handlingarna i sig. Men visst finns det scener som kan upplevas jobbiga för folk som inte brukar se film som drar åt terror-hållet. Produktionen är annars överlag ganska typisk för en independentfilm, alltså ett lågbudgetprojekt med något skakiga kamera och avsaknad av ordentlig ljussättning i vissa scener. Det hela ser dock överlag bra ut och scenografin matchar stämningen i filmen med en atmosfär av grådaskig diskbänksrealism.  

Ett viktigt inslag i Red, White & Blue som verkligen lyfter filmen är skådespelarinsatserna. Här snackar vi inte sedvanliga skräckfilmsstereotyper utan utmejslade gestalter vars handlande kan te sig ytterst oförutsägbart men som blir förståeligt för oss ju mer vi lär känna dem. Samtliga tre huvudrollsinnehavare gör bra ifrån sig. Amanda Fuller har en tuff roll att spela både fysiskt och känslomässigt och det hela kunde lätt ha blivit parodiskt. Men hon går verkligen in i rollen som den avtrubbade Erika och lyckas väl förmedla den successiva upptining som sker i mötet med Nate och att det under den promiskuösa ytan och avvisande attityden finns en trasig människa som bär på mörka minnen.  Att Erica dessutom framställs så oglamoröst, långt ifrån Hollywoods vackra kvinnoideal är också uppfriskande. Noah Taylor (”Almost Famous”, ”Vanilla Sky”, ”Charlie and the Chocolate Factory”) gör den tyste och tillbakadragne Nate både öm och hotfull på samma gång. Förmågan att visualisera sociopaten inom honom som ständigt balanserar mellan normalitet och galenskap är beundransvärd. Taylor utstrålar ett ständigt underliggande hot och förblir länge en person det är svårt att få grepp om. Marc Senter slutligen är nog den svagaste av de tre ledande skådisarna. Emellertid ska sägas att han lyckas gjuta liv i sin white trash-snubbe och gör Franki inte bara till en typisk nidbild utan ger honom även substans och till viss del en sympatisk ådra. Vi får bilden av en känslomänniska vars spontanitet ibland är av omtänksam art, ibland destruktiv, och alltid känns äkta

Till sist kan jag inte låta bli att slänga in en liten reflektion rörande filmens titel och vad den eventuellt kan tå för. Hmm, så här tänker jag. Red, White & Blue handlar ju i grunden om vedergällning. Om vi själva utsätts för en oförrätt dyker ju oftast tankarna på hämnd upp som ett brev på posten. Rumley vill hela tiden utmana oss som tittare i vår förhållning till hämnden som vedergällning. För visst är det så att vi tycker det är i sin ordning att ge igen med smma mynt, ibland med ränta. Men om denna anda präglar det samhälle vi lever i, vart tar det oss då i förlängningen? Kanske är vedergällningstanken särdeles stark i just USA med den syn på exempelvis dödsstraff vi finner där. I filmen ser vi ständigt den amerikanska flaggan, utanför husen, påsydd på kläder, i bilar, som tatueringar. Och de röda, vita och blå färgerna syns också i filmens titel. Så, är det OK att skjuta en tjuv på flykt? Är det OK att ha ihjäl någon som gör intrång på din egendom?  Är det OK att döda någon som flyr från fängelset eller som vägrar stanna när polisen skriker stopp i lagens namn?  I många demokratier är dessa scenarion otänkbara, så inte i USA där innehav av vapen är en medborgerlig rättighet och av större vikt än skyddet för mänskligt liv. Så möjligtvis kan Red, White & Blue ses som en kommentar till de inneboende våldstendenser som finns i det amerikanska samhället, eller kanske färgerna symboliserar något annat mer abstrakt. Det får du själv reflektera över om du ser filmen.  

Red White & Blue är inte en film för alla. Den kan säkert upplevas upprörande och obehaglig, men på samma gång rörande. Det Simon Rumley ger oss är ett välskrivet karaktärsdrivet drama med mycket svärta på temat vedergällning och dess konsekvenser. Filmen är inte perfekt, den tar sin tid och känns emellanåt en aning osammanhängande där rena tillfälligheter får ett något för stort utrymme. Om du söker efter ett actionladdat actiondrama fyllt av blodiga effekter eller ett socialrealistiskt samhällsdrama med fokus på vardagliga umbäranden är detta kanske en film du kan hoppa. Men gillar du mörka, intelligenta och utmanande thrillerdraman med en hel del obehagliga inslag i stil med ”Funny Games” ja då bör du ge denna rulle en chans.