Skräckfilmen behandlar allt som oftast övernaturliga fenomen som vi kan ha en viss distans till, men ibland kan skräcken bli vardaglig och ondskan lättare att anknyta till. I den subgenre som brukar definieras som terror är det människan själv som är monstret och offren kan vara vem som helst som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Obehaget i Terrorskildringarna ligger oftast i beskrivningen av den panik och ångest som föregår den annalkande skräckupplevelsen. Om andra genrer som zombie-, vampyr- varulvs-, monster- och splatterfilm oftast fokuserar på att skrämmas genom visuella effekter arbetar terrorfilmen med att skildra den stegrade känsla av rädsla vi alla kan känna igen när tryggheten sakta raseras och ersätts av hjälplöshet. Den senare trenden med filmer som ”Them”, ”Inside” och ”The Strangers” är t ex typiska exempel på skildringar av den skräck som uppstår när vårt eget trygga hem invaderas av främlingar med onda avsikter. Grundidén för filmer som dessa är densamma, du har ingen säker tillflyktsort längre och ingen hjälp att vänta. Vårt behov av trygghet är ju något grundläggande som följer oss genom livet. Som foster har vi tryggheten i moderns mage, som nyfödda i hennes famn och som barn mellan filtarna i sängen. Så länge det finns en skyddad plats kan vi andas ut och undvika de faror vi fruktar. Som barn tar vi tryggheten för given i övertygelse om att våra nära ska skydda oss. Vi är förvissade om att inget ont kan drabba oss så länge vi är i vuxnas sällskap, särskilt i vår hemmiljö. Som vuxna tvingas vi dock inse att tryggheten har sitt pris och att det krävs hårt arbete för att upprätthålla den. Vi blir medvetna om de fysiska faror som hotar oss utanför vår egen trygga sfär och vilka måste hållas utestängda. Vi låser våra dörrar, reglar våra fönster och installerar larm för att bevara den ro vi eftersträvar inom hemmets fyra väggar. Men ibland hjälper inte lås och reglar, det finns demoner med kraft att bryta sig in trots dessa säkerhetsåtgärder och som kan attackera oss mitt i natten när vi är som svagast. Det finns skuggfigurer som rör sig i nattens mörker, i ensliga gränder eller utanför avsides belägna bostäder. De inväntar rätt tidpunkt för att slå till och då räcker inte våra sängtäcken till som skydd längre.

Främlingen vid dörren

Skräcken för det främmande yttre hotet är ju egentligen ett klassiskt tema inom olika kulturtraditioner. Redan som barn har nog de flesta nog stiftat be-kantskap med sagor som de tre små grisarna. Denna folksaga härstammar från 1700-talet och handlar om hur den elaka vargen hotar de små grisarna. Efter att ha rivit ner två av grisarnas hus äter han i vissa versioner upp dem. Den sista grisen klarar sig pga att hans hus är byggt av sten och vargen förgörs när den hoppar ner i skorstenen men landar i en gryta med kokande vatten. Sagan lär ha publicerats första gången i James Halliwell-Phillipps Nursery Rhymes and Nursery Tales omkr. 1843. Ett liknande tema möter vi i bröderna Grimms saga Vargen och de sju killingarna, nedtecknad någon gång i mitten av 1800-talet. Om vi flyttar perspektivet från sagans värld till skräcklitteraturen kan man se att terrortemat går igen. Den amerikanske författaren Edgar Alan Poe behandlar det t ex i sin novell ”The Masque of the Red Death” från 1842. Berättelsen handlar om Prins Prospero, som med ett följe av rika aristokrater söker skydd i ett kloster för att undvika den pest som härjar i landet. Under en maskeradbal smyger dock plötsligt en främling runt bland gästerna med undergång och död som följd. ”And now was acknowledged the presence of the Red Death. He had come like a thief in the night. And one by one dropped the revellers in the blood-bedewed halls of their revel, and died each in the despairing posture of his fall... And Darkness and Decay and the Red Death held illimitable dominion over all." En terrorskildring i mer modern stil finner vi i den amerikanske författaren Joseph Hayes ”The Desperate Hours” från 1954 (filmatiserad av William Wyler 1955 och Michael Cimino 1990). Romanen handlar om ett gäng förrymda fångar som tar sig in i en förortsvilla och tar familjen som gisslan. Kampen för överlevnad i det egna hemmet skildras också av den skotske författaren Gordon Williams i romanen ”The Siege of Trencher's Farm” från 1971. Boken kom att utgöra underlag för Sam Peckinpahs klassiska fil ”Straw dogs” från 1969.  Även den brittiske författaren Anthony Burgess roman ”A Clockwork Orange” från 1962 (sedermera filmatiserad av Stanley Kubrick 1972) tar upp det oprovocerade våldets natur.. Romanen beskriver den meningslösa terror som huvudpersonen, den intelligente Alex, och hans gäng ägnar sig åt. Höga på narkotikapreparerad mjölk misshandlar, våldtar och mördar de oskyldiga människor som råkar komma i deras väg. I bokens sista kapitel väcks ett litet hopp om förbättring, något som saknas i filmversionen. Terrorskildringarna belyser ofta den sista striden, det står helt klart att om offret inte kan överleva på egen hand är hans eller hemmes öde beseglat. Det dyker oftast upp ett hopp, en möjlighet att ta sig ut den farofyllda situationen, men när flyktvägen ligger öppen återstår frågan, vart leder den? Således behövs det inte alltid spektakulära blodsprutande effekter för att få adrenalinet att flöda i våra ådror. När vi väl insett att monstret står på farstubron eller bakom närmsta träd, ja då infinner sig rädslan för att det onda slutligen ska nästla sig in och sluta sin kalla hand runt offrets hals. Vi har återigen fått stifta bekantskap med den isande känsla som uppfyllde oss som barn, när vi darrande gömde oss unde r täcket i sängen.

Den starkes rätt ... och orätt

Terror bygger oftast inte på ”hoppa-till-situationer”, snarare vet vi redan att händelseförloppet kommer att leda oss fram mot ett ödesdigert klimax. Ja, vi vet vad som kommer att drabba offret inom en snar framtid, men vetskapen om personens förutbestämda öde skapar sin egen spänning. När det slutligen smäller är åskådaren oftast så pass skärrad att effekten blir lika stark som om upplösningen varit helt oväntad. En del tycker säkert att den här typen av skräck är mindre intressant eftersom det inte finns någon egentlig förklaring till de onda handlingar som gärningsmännen utför. Men denna typ av skildringar är inte i första hand berättelser som bygger på en invecklad historia, just det meningslösa i våldshandlingarna är det skrämmande. Det är ju detta som vi kan känna igen från den värld vi själva lever i. I Bryan Bertinos film ”The Strangers” från 2008 sammanfattar en av de maskerade gärningsmännen anledningen till sitt handlande gentemot det drabbade paret med orden "Because you were home". Antagonistens handling ligger i det sadistiska nöjet att tillintetgöra offren, någon annan drivkraft behövs inte. Det finns ingen motivering, inget rättfärdigande och ingen ånger, och just detta faktum gör det hela så skrämmande. Det övernaturliga kan vi bortse från som fantasier, men de hemskheter vi själva kan stå för är desto mer verklighetsnära. På det viset är filmer som Fred Waltons “When a stranger calls” 1978 eller Alexandre Bustillos ”À l'intérieur / Inside” 2007 mer skrämmande än The Exorcist eller Ths Shining. Terrorfilmens ursprung sträcker sig tillbaka till 1930-talet och en film som Archie Mayos ” The Petrified Forest” 1936. Dramat utspelas på en enslig belägen restaurang i Arizona där ett sällskap tas som gisslan av ett gäng gangsters på flykt undan lagen. Liknande teman hade John Hustons “Key Largo” 1948 samt Wylers “The Desperate Hours”. Terrorfilmerna har en del likheter både med slashers som ”Halloween ”och ”Black Christmas” samt med thrillers som ”Vacancy” och ”The dark hours”. Men medan de sistnämnda genrerna oftast fokuserar på att ge en förklaring till mördarens handlingar, ibland med en överraskande tvist på slutet, saknas motiv i stort sett inom terrorgenren. Det var under början av 1970-talet som terrorfilmen fick sitt första stora uppsving, då genom ett antal filmer med det gemensamma temat rape-revenge. Dessa filmer har ett typiskt upplägg som består av ett par givna inslag: en eller flera unga kvinnor utsätts för övergrepp, förvararna drabbas av en blodig hämnd. Ibland är det anhöriga som hämnas offret som i Wes Cravens stilbildande ”The Last house on the left” 1972 och Gaspar Noés mycket obehagliga ”Irréversible” 2002, i andra fall hämnas offret själv som i Bo Arne Vibenius kultstämplade ”Thriller - En Grym Film” 1974 eller Meir Zarchis kontroversiella ”I Spit on Your Grave” 1978. Även om rape-revenge-filmerna bygger på en moraluppfattning att förövarna förtjänar det straff de får har genren ändå fått utstå mycket kritik. Många menar att filmskaparna utnyttjar den sensmoral som finns i berättelserna för att rättfärdiga de mycket grafiska våldtäkts- och våldscenerna. Denna typ av filmer har därför inte bara räknats in i terrorgenren utan också som exploitationfilm. Inom skräckfilmen står exploitation för lågbudgetproduktioner som kännetecknas av den rika förekomsten av spektakulära skildringar av sex, våld, nakenscener, blod, droger, förödelse och mänskliga avskum. Subkategorier som här kan nämnas är sexploitation (t ex Russ Meyers Motorpsycho, Faster, Pussycat! Kill! Kill!), Wimen in prison / W.I.P (t ex Don Edmonds Ilsa, She Wolf of the SS, Jonathan Demmes Caged Heat), Nunsploitation (t ex Giulio Berrutis Killer Nun, Joe D'Amatos Images in a Convent),  Nazi exploitation (t ex Luigi Batzellas La Bestia in Calore / SS Hell Camp, Rob Zombies Werewolf Women of the SS) samt asiatiska cat III-filmer (t ex Danny Lees/Herman Yaus The Untold Story, Herman Yaus Ebola Syndrome) och violent pinkfilmer (t ex Kazuo Komizus Entrails of a Beautiful Woman, Entrails of a Virgin).

Rape and revenge

Cravens Last House on the left satte standarden för terrorfilmen under en lång period. Men hans koncept var ingalunda nytt, redan Ingmar Bergman hade skildrat samma tema i sin film ”Jungfrukällan” 1960. Bergman hade i sin tur hämtat inspiration från den medeltida balladen ”Per Tyrssons döttrar”. Craven introducerar emellertid de typiska skurkarna, David Hess porträtterar t ex den känslokalle Krug Stillo, en rollkaraktär han sedan återkom till ett par gånger i liknande filmer. Medbrottslingarna utgörs av Weasel som även han är av det mindre charmiga slaget och har Bostonstryparen som förebild, Junior som är Krugs son och heroinmissbrukare samt Krugs flickvän, den psykiskt instabila Sadie. Det som tar ner den obehagliga stämningen något är dock de buskisinslag som återkommer då och då. Under 1970-talet skulle en mängd efterföljare dyka upp som Aldo Lados "L´Ultimo  treno  della  notte /  Night train murderers" 1975, William Fruets ”Death Weekend” 1976 , Zarchis I Spit on Your Grave / Day of the Woman 1978 (vilken det osannolikt nog gjordes en remake på av Steven R. Monroe 2010), Franco Prosperis “La Settima donna / The last house on the beach” 1979, Ferdinando Baldis "La Ragazza del vagone letto  / Terror  express" 1979 , Fernando DiLeos “Vacanze per un massacro / Madness” 1980, Ruggero Deodatos “La casa sperduta nel parco/ The House on the Edge of the Park" 1980 samt Takashi Ishiis “Freeze Me“ 2000.

Ute på vägarna

Men 1970-talets terrorfilm  handlade  inte  bara  om  rape-revenge.  Ett annat återkommande tema inom genren är en slags roadmovie-terror, där psy-kopater kidnappar eller förföljer oskyldiga offer. Ett exempel är Mario Bavas mästerliga ”Cani arrabbiati” /Kidnapped” 1974 som handlar om tre rånare på flykt vilka tar ett par och deras sjuka barn som gisslan och tvingar dem att hjälpa till vid flykten. Rånarna förnedrar sina offer både fysiskt och psykiskt och filmen är klaustrofobisk och bitvis rå med ett intressant slut. En annan mörk kidnappningsfilm av liknande art är Pasquale Festa Campaniles film ”Hitch-Hike” från 1977. Filmen handlar om den osympatiske journalisten Walter och hans fru som är på väg genom USA i sin husbil när de av en till-fällighet plockar upp en liftare. Denne spelas av David Hess, som här upprepar sin Krug-roll från Last house on the left. Det dröjer inte länge förrän liftaren börjar visa störande tendenser och Walter försöker dumpa honom men det bara eskalerar det hela till en våldsam konfrontation, snart har liftaren tagit kontrollen över paret och börjar leka en sjuk psykologisk lek med dem. Filmen har en mörk ton och slutet är ett slående exempel på saker man inte längre ser i dagens filmer. En annan psykotisk liftare möter vi i Robert Harmons klassiker ”The Hitcher” 1986 (även gjord som menlös remake av Dave Meyers 2007). En ung man på väg med bil tvärs över USA ser chansen till att få lite sällskap genom att plocka upp en liftare (en osedvanligt bra Rutger Hauer). Denne visar sig dock vara en galning och mördare utan några som helst moraliska skrupler. En av de mer bisarra filmerna i roadmovie-genren är Álex de la Iglesias “Perdita Durango / Dance with the devil” 1997. Handlingen utspelar sig i USA, Mexico och dess skumma gränsstäder. Det är ockul-tism blandat med passionerad sex, knarkaffärer, kidnappning och smuggling av människofoster. Fotot har surrealistiska drag och manuset innehåller en del kul och kritiska samhällspolitiska poänger, dock inte sagt att detta är någon djupare historia med intellektuella ambitioner. En annan film där huvudpersonerna karaktäriseras av total avsaknad av mänskliga känslor är Rob Zombies ”The devil´s rejects ” 2005. Filmen är en lång, skoningslös skildring av några riktigt skrämmande mänskliga varelser och den effekt de har på sin omgivning.  Berättelsen är en uppföljare på den mindre lyckade ”House of 1000 corpses” från 2003.och handlar om den mordiska psykopatfamiljen Firefly som efter en polisrazzia mot deras tillhåll ger sig i väg på ett mördartåg genom USA.

Home invasion

Den nu vanligast förekommande typen av terrorfilm är den som brukar gå under benämningen home invasion. Temat är ganska enkelt, oskyldiga offer terroriseras av känslokalla psykopater i sitt eget hem och tvingas att kämpa för sin överlevnad. En av de första filmerna i denna kategori är Sam Peckinpahs klassiska ”Straw dogs” 1973. I filmen spelar Dustin Hoffman en tillbakadragen matematiker som tillsammans med sin fru flyttar till en liten by i England. Där hamnar han snart i bråk med ett par lokala ligister som trakasserar de båda nykomlingarna. När dessa våldtar hans fru och attackerar hans hem inser han att den enda lösningen är att slå tillbaka. Det gjordes faktiskt en hyfsad remake på Straw Dogs 2011 i regi av Rod Lurie. En ganska okänd film som fått kultstatus är Gerald Kargls ”Angst” 1983. Den var länge totalförbjuden i många länder. Berättelsen är enkel och handlar om en man som släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för mordet på en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter att ha tagit sig till en avlägsen stuga ute i skogen börjar han terrorisera familjen som bor där. Filmen ger ett starkt och realistiskt porträtt av en psykotisk mördare. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak. En av de mest typiska filmer för terrorgenren är Michael Hanekes ”Funny Games” 1997 (en amerikansk remake gjord av samme regissör kom 10 år se-nare). Funny Games handlar om två unga män, vilka snart visar sig vara fullständiga sociopater. De tar en familj bestående av mor, far och son som gisslan i deras semesterhus och utsätter dem för allehanda plågor. Funny Games väcker obehag just genom sin realism. De två gärningsmännen i är otroligt cy-niska och vid ett specifikt tillfälle i filmen går stämningen från tryckt till nära på olidlig. Det är filmskapande på högsta nivå, då Haneke visar upp den mörkaste sidan av människan - då empati ersatts av likgiltighet. En annorlunda film i genren är David Slades ”Hard Candy” från 2005. Slade vänder upp och ner på våra förväntningar på hur en historia ska berättas. Den suddiga linjen mellan gott och ont provocerar, men tillför också filmen en spänning och nerv som ligger i luften från första till sista bildrutan. Handlingen utspelar sig i fotografen Jeffs hem. Dit har han lockat med sig den unga Hailey med planer på att utnyttja henne sexuellt. Men Hailey har en hemlig plan. Hon är trött på sådana som Jeff, och hon ska få honom att betala för sina tidigare snedsteg. Innan filmens överraskande slut kommer hennes dolda avsikter upp till ytan och hans mörka hemligheter avslöjas. Offret blir förövaren, förövaren blir offret. Vems sida man i slutändan ska stå på är långt ifrån självklart. Hard Candy skapar frågor som inte bara är svåra att hitta svaren på - uppgiften blir rentav obehaglig. Både Hailey och Jeff lyckas väcka såväl sympati som avsky. Under de senare åren har en rad home invasion-filmer sett dagens ljus. Här kan nämnas de franska ”Haute tension / Switchblade romance” 2003 av Alexandre Aja,  ”Ils / Them” 2006 av David Moreau och Xavier Palud, och ”À l'intérieur / Inside” 2007 av Alexandre Bustillo samt de amerikanska ”The Strangers av Bryan Bertino 2008 och ”Eden Lake” 2008 av James Watkins. Framför allt Ajas Haute tension, Moreau s / Paluds Ils, Bustillos À l'intérieur och Watkins Eden Lake är några av de bästa filmerna i genren. Andra filmer med liknande tema är Peter S traynors Death Game 1977, Fred Waltons ”When a stranger calls” 1979 (remake av Simon West 2006), Matthew Pat-ricks “Hider in the House” 1989, Leon Ichasos ”The Fear Inside” 1992 samt James Foleys ”Fear “ (1996),  När får vi se filmen om Jehovas vittnen på krigsstigen i ett kvarter nära dig?