Filmen mitt intresse fastnade för denna gång var Kim Chapirons ”Sheitan” (även känd som Satan på engelska) från 2006. Filmen skulle vara en spänningsladdad resa där blodiga effekter skulle blandas med svart humor. Dessutom fanns ingredienser som satanism och galna lantisar, vad mer kan man begära?

Handlingen börjar lovande, även om tankarna går till filmer som Hostel. Det är julafton och ett gäng drägg är ute och partajar på Styxx Club i Paris. Halvligisten Bart (Olivier Bartélémy) och hans osympatiska polare Thaï (Nicolas Le Phat Tan) och Ladj (Ladj Ly)är ute för att supa skallen av sig och ragga brudar. De lyckas flirta in sig hos bartendern Yasmine (Leïla Bekhti) och en av besökarna Eve (Roxane Mesquida), men innan de hinner komma någonvart med dessa hamnar Bart i ett slagsmål och de blir utkastade. Eve bjuder då plötsligt in grabbarna och Yasmine till sitt föräldrahem ute på landet. De drar alltså iväg dit men på vägen gör de ett uppehåll för att schasa iväg ett par getter som hindrar framkomsten. Då dyker plötsligt den mycket skruvade herden Joseph (Vincent Cassel) upp. Han är även föreståndare för det hus som Eves föräldrar äger och bor där tillsammans med sin höggravida fru. Väl framme vid det halvt fallfärdiga gamla huset upptäcker ungdomarna snart att det råder en konstig stämning i området. Folk beter sig underligt. De kanske inte är lika markant inavlade som banjospelarna i Deliverance, men något fel är det på människorna i bygden, som alla verkar vara släkt med varandra. Bart och gänget försöker bortse från detta, underhålla sig med nakenbad i en varm källa och försöka få till det med tjejerna. Men relationen till byborna och den utflippade Jpseph blir allt mer spänd. Och vad är egentligen grejen med Josephs monstruösa fru Maries underliga besatthet av dockor? När sen den excentriske husföreståndaren vid middagsbordet berättar historien om en bonde i trakten som blev besatt av satan och i detta tillstånd tvingad att göra sin egen syster gravid, ja då borde varningsklockorna ha ringt högt. Tolvslaget närmar sig snabbt och Marie är redo att föda sitt barn.

Det hela är således upplagt för en dramatisk upplevelse, men Sheitan tar en något oväntad väg. Visst finns det förväntade inslaget av desperat flykt undan mordiska galningar, men det upptar en ganska liten del av filmen. Filmen drar kanske lite mer åt en extremvariant av Rosemarys baby än The Hills have eyes om man säger så. Om vi ser till det positiva så ger oss Chapiron en hel del humor som lättar upp berättelsen. Framför allt står naturligtvis Vincent Cassel som Joseph för detta inslag. Med ett varggrin a la Jack Nicholson lunkar han runt och stöter bl a på matchograbben Bart till dennes vänners förnöjelse. ”Joseph has a thing for you," påpekar Thai. "you should seal the deal". Cassel är utan tvekan filmens stora behållning. Vi har tidigare kunnat se honom i en film som Irreversible, så erfarenhet av att spela en totalt hämningslös person har han ju. Övriga skådisar gör ett ok jobb, med ett litet plus för Olivier Bartélémy som den nervige och lättstötte Bart. En krypande obehagsstämning infinner sig också emellanåt och miljön skapar en bra atmosfär.

Tyvärr går luften ur denna film efter ett tag och man tappar så smått intresset. Efter en bra inledning händer just ingenting. Det verkar som regissör Chapiron och hans vänner har velat visa upp hur alternativa och konstnärliga de är. Det verkar emellertid som om de inte har en aning om vilken väg filmen ska ta, det viktigaste är ytan och en eventuell kultstämpel. Själva slutet är t ex typiskt för denna inställning och känns ytterst konstlat just för att det strävar efter att vara så apart som möjligt. Nej man sitter och skruvar på sig och hoppas att det ska hända något intressant men det gör det inte. När sen saker och ting börjar ta fart de sista 15 minuterna har man redan gett upp. Således kan man sammanfatta det hela att detta är en film som tyvärr bekräftar en del fördomar om fransk film, att den är pretentiös och konstnärlig i så hög grad att själva grundhistorien försvinner. Om målet med filmen är att chocka publiken lär den misslyckas, det finns heller inte något budskap eller tänkvärt man kan ta med sig från Sheitan. Enda anledningen att se filmen är Cassels galna närvaro, men det räcker tyvärr inte. En stor besvikelse. Se t ex Calvaire istället.