Men plötsligt kommer det ett par på samma gång, just nu är t ex rullar som Michael Chaves ”The Curse of La Llorona” samt Kevin Kölschs och Dennis Widmyers remake av ”Pet Sematary” aktuella. Och så har vi så klart den mest hypade av de nya skräckfilmsproduktionerna, Jordan Peeles ”Us”. Den ville man ju inte missa, så i sällskap med den trogne ToB-besökaren Magnus begav jag mig iväg ner till Bergakungen för att själv få uppleva huruvida filmen skulle hålla för de höga förväntningarna. En bioupplevelse kan ju vara himmel eller helvete, denna gång satt det ett par småjobbiga kids i raden bakom, men det var ganska uthärdligt. Peeles Us har ju fått en kanonstart på biograferna världen över med stor publiktillströmning och i stort sett idel positiva recensioner. Men hur pass skulle den egentligen stå sig mot hans debutfilm ”Get Out” från 2017, ett populärkulturellt fenomen med hela fyra Oscarsnomineringar och vinst i kategorin bästa originalmanus. Peele är helt klart den just nu starkast lysande stjärnan på skräckfilmshimlen, men hur pass bra är hans ”Twilight Zone”-doftande nyskapelse då, låt oss kika på det. 

Us inleds med en prolog som utspelas 1986. Vi möter här den unga flickan Adelaide Wilson (Madison Curry) som sitter och kollar på TV där det visas ett reklamklipp från det amerikanska välgörenhetsprojektet ”Hands Across America”, vilket ägde rum 25 maj 1986 och omfattade uppskattningsvis 6,5 miljoner människor som under 15 minuter skulle bilda en mänsklig kedja över den amerikanska kontinenten för att samla in pengar till hemlösa (lägg märke till hur Peele ger blinkningar till tidigare skräckfilmstradition genom de VHS-filmer som står uppställda jämte TV:n – ”C.H.U.D”. ”A Nightmare on Elm Street”). Naturligtvis finns det en symbolik här som kommer att vara betydande för historien. Samtidigt förbereder hennes föräldrar en semesterresa till Santa Cruz och snart är familjen på väg till ett par dagar med sol och bad på stranden. Väl framme vandrar Adelaide runt på stranden och kommer fram till ett slitet tivoli som hon blir nyfiken på. Bland attraktionerna finns ett till synes öde lustiga huset som utlovar att man här kan hitta sig själv. Adelaide kan inte låta bli att gå in men när ljuset plötsligt försvinner finner hon sig vilse i den mörka spegelhallen. Men det är inte mörkret som är det mest skrämmande, flickan kommer hitta något annat som kommer att sätta varaktiga traumatiska avtryck långt efter det att hennes föräldrar hittat henne. Historien tar sedan ett hopp ca 30 år framåt I tiden till idag då den nu vuxna Adelaide (Lupita Nyong'o) lever ett lugnt familjeliv tillsammans med sin man Gabe (Winston Duke) och barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). Gabe har insisterat på att denna semestern ska familjen åka till sitt sommarhus i just Santa Cruz. Att Adelaide inte är så pigg på detta är lätt att förstå, då hon fortfarande lider av de traumatiska minnena från barndomen. Gabe är dock påstridig, han vill så gärna imponera på vännerna Josh (Tim Heidecker) och Kitty Tyler (Elisabeth Moss), som har ett grannhus där. Efter en dag på stranden tillsammans med Kitty och Josh återvänder familjen Wilson till sitt hus när skymningen börjat falla. Adelaide, som lidit av obehagliga flashbacks sedan hon återkommit till Santa Cruz, inser då plötsligt att familjen inte är ensamma. Ute på uppfarten till deras hus står en grupp på fyra personer halvt dolda i mörkret. De är alla klädda i röda overaller och handskar samt bär på glänsande vassa saxar. Härifrån går saker och ting snabbt utför, vem är egentligen dessa människor, var kommer de ifrån och vilka är egentligen deras intentioner? 

Som jag nämnde tidigare känns influenserna från Twilight Zone tydligt av här, precis som i de bästa avsnitten ur denna serie hittar vi i Us både kluriga vändningar och en del sociala kommentarer om samhället vi lever i. Peele var tydlig med att hans andra fullängdsfilm denna gång inte skulle handla om rasfrågan utan i stället vidga perspektivet till att omfatta hela det amerikanska samhället och faran med de samhällsvarelser vi blivit. Precis som i Get Out finns det flera dimensioner att ta del av i Us och inte bara en ren skräckhistoria som mest erbjuder enkla jump-scares eller blodiga effekter. Get Out var en stor överraskning när den kom, ingen hade förväntat sig en sådan film från peele, som tidigare främst gjort sig ett namn som komiker i sin sketchshow ” Key and Peele”. Ingenting av vad han tidigare gjort pekade på att han hade fallenhet för att skap fängslande skräckhistorier. Get Out var en omskakande och mörk historia (no pun intended) men den hade också som mål att få publiken att känna sig politiskt och socialt obekväma genom att ställa frågor om hur vi ser på människovärde, jämlikhet och stereotypa fördomar. Samtidigt kryddades det hela med en god portion svart humor. Med tanke på Peeles bakgrund var det många som tvekade om Get Out verkligen var en skräckfilm, samma osäkerhet lär knappast råda vad gäller Us. Här har vi en mer rak skräckhistoria full av referenser allt från filmer som ”Friday the 13th” och ”Night of the Living Dead” till mer samtida produktioner som ”Black Swan” och “Hereditary”. Vissa scener är lämpligt obehagliga men själva kontexten gör att få likväl kommer att vilja titta bort. Humorn från Get Out finns även den kvar, vilket gör att trots all brutalitet finns det ändå plats för skratt, något som inte är helt lätt att åstadkomma i en film som är seriöst menad.  

Us är dock inte en lika tydlig social metafor som Get Out. Men det finns en liknande premiss även här. Temat är denna gång det utanförskap och rädslan för främlingar som präglar dagens moderna västerländska samhälle. Vem som helst kan vara den där skrämmande inkräktaren som kommer att utgöra ett hot mot den lilla trygga och välkända tillvaro du lever i. Någon kommer snart att slå din värld i spillror med sin närvaro, ta ditt jobb, dina privilegier … ditt liv. Vi står här och pekar finger, titta på dom där… Men kanske ondskan inte är det främmande, kanske är ondskan egentligen det du skådar i spegeln. Us bjuder på en metafor på flera plan, vi och dom, den som har och den som inte har, men bara om man vill se.  Us fungerar ur detta perspektiv väl att se fler gånger, den är kanske inte lika okonventionell som Get Out och saknar en del av den känsla för detaljer som föregångaren uppvisade men lyckas likväl både skrämmas och väcka tankar. 

Peeles film lyfts även av hans skickligt skrivna manus där karaktärerna verkligen ges liv. Som tittare fattar man snabbt sympati för familjen Wilson. De är inte perfekta men känns genuina och trovärdiga. Winston Duke är perfekt I rollen som den töntige pappa Gabe med sina lama pappaskämt ("You don't need the internet. You have the outernet!"), man glömmer snabbt at than är den där snubben från ”Black Panther”. Syskonen Zora och Jason verkar mest bråka, den sura tonåringen och den jobbige snorungen, men det märks att kärleken mellan dem likväl finns. Peele lyckas även skickligt få fram hur de ena stunden framstår som barnsligt oskyldiga för att i nästa förvandlas till handlingskraftiga mördare. Men det är så klart Lupita Nyong'os Adelaide som verkligen står ut. Hon lyckas förmedla varenda känsloyttring på ett trovärdigt vis med uttrycksfull mimik och kroppsspråk. Nyong'os prestation matchar helt klart Toni Collettes i Hereditary och kanske kommer det att ge henne chansen att ta hem en andra Oscar. 

Visuellt är Us en av de snyggaste skräckfilmerna den senaste tiden, framförallt tack vare fotografen Mike Gioulakis, mannen som även låg bakom det effektiva fotot till ”It Follows”. Gioulakiss kamera verkar vara I ständig rörelse där den förföljer huvudkaraktärerna nästan på samma sätt som inkräktarna. Nyttjandet av ljus och skugga är dessutom här lika effektivt som något jump-scare. Soundtracket, komponerat av Michael Abels som även låg bakom musiken till get Out, är passande atmosfäriskt och kusligt. Men visst finns det en del problem också, och då talar vilogiska luckor, vilka inte det visuella intrycket lyckas sminka över. Vissa saker blir oförklarade eller verkar inte gå ihop. Här kunde Peele fixat till en del.  Dessutom tappar filmen fart i slutet trots alla jakter, det blir en aning repetitivt och förutsägbart. Men trots en del skönhetsfläckar kan man ha överseende med detta. 

Sammanfattningsvis kan man säga att Us har cementerat Peele som en av de mest intressanta skräckfilmsregissörerna idag. Filmen når visserligen inte riktigt upp till Get Outs höjder, detta är mer av en rak konventionell skräckis med ett grundläggande upplägg man känner igen. Tankarna går osökt till rullar som ”The Strangers” och It Follows. Peeles hantverkskänsla gör dock att det hela lyfts ett par snäpp över de flesta andra samtida skräckfilmer trots luckorna i manuset. Us ger oss både en underhållande och skrämmande historia samtidigt som den vill få oss att reflektera över oss själva och den tillvaro vi lever i. Har du inte sett Us och gillar smart kvalitetsskräck, då får du inte missa denna film