Boken som sådan, byggd på en anonym FN-kommissionärs efterlämnade intervjumaterial från en rundresa i zombieapokalypsens sargade värld, är ju ofilmbar i sig. Med tanke på alla de problem inspelningarna dessutom fått med förseningar pga trassel med vapeninförsel och statister mm, skenande ekonomiska utgifter och ett slut som helt fick göras om så blev ju inte förväntningarna direkt större. Världens dyraste film skulle nog bli en dunderflopp. Men när en del positiva recensioner ändå började dyka upp väcktes åter intresset. Vad har de egentligen lyckats göra med Brooks historia? Romanen i sig är ju som sagt inte någon actiondriven skräckberättelse precis utan snarare en fragmentarisk redogörelse för en närmast postapokalyptisk tid där mänskligheten trots allt överlevt genom olika desperata åtgärder. Man lockas inte direkt till sträckläsning här utan plockar upp boken lite då och då. Det som framför allt präglar texten är således inte spänningsmoment utan snarare en slags politisk satir som lyfter fram de mest mörka aspekterna av mänskligheten. I kampen för överlevnad är det inte de mer filantropiska och goda krafterna som gemensamt försöker bekämpa hotet, snarare präglas människans agerande av politisk extremism, egoism, hänsynslöshet och inkompetens. Brooks ger oss t ex nidbilder av flera länder runt om i världen och deras sätt att finna en lösning på zombiekrisen. Vi har den israeliska självkarantänen med sin utgallring och sina omlokaliseringsprogram, vilket ironiskt nog för tankarna till Nazityskland. I USA tillämpades den hemligstämplade sk Warmbrunn-Knight planen, där elittrupper i hemlighet har till uppdrag att isolera drabbade områden och utan urskiljning eliminera alla där. I öst har det Heliga Ryska Imperiet, som återuppväckt Stalintidens ordning, med hjälp av Sptetznaskommandon systematiskt avrättat kritiska röster utan urskiljning. Spöken från förr dyker även upp i Sydafrika, där den sk Redekerplanen, med rötter i apartheidsystemet, tillämpas. Denna plan går krasst ut på att skydda en mindre ”betydelsefull” del av befolkningen i vissa säkerhetszoner medan resten av folket tvångsförflyttas till isolerade zoner som mänskligt bete i kampen mot zombierna. Till råga på allt elände bryter också ett kärnvapenkrig ut mellan Iran och Pakistan pga att halsstarriga politiker inte kan enas om hur man ska lösa frågan om de stora flyktingströmmarna. Den osminkade kapitalismen får sig också en känga som i fallet med den skrupelfria läkemedelsindustrin som tjänar miljoner på det verkningslösa vaccinet Phalanx. Vi ges även bilder av hur man som rik företagare kan skapa sig en egen skyddad tillflyktsort dit bara kändisar och deras följen släpps in. Detta endast för att tillfredsställa det egna egot. Vistelsen i lyxbyggnaden sänds även direkt över världen som en sjuk reality serie, medan folkets kamp för överlevnad utanför murarna blir till underhållning för gästerna där innanför. Slutligen kan även nämnas alla de tragiska konsekvenser som skövlingen av naturen får. Det är ett högt pris som betalas för människans kamp för överlevnad med bl a utrotningen av valarna som en direkt följdverkning. Naturligtvis går det inte att göra en publikfriande film om allt detta, den politiska kontexten får därför stryka på foten för ett renodlat actiondrama utan några större pretentioner, mer än att underhålla. Levererar då regissör Marc Forster detta i denna storproduktion från 2013 som kostat hela 200 millioner dollar? Forster är ju mest känd för sina dramer “Finding Neverland” och “Monster's Ball” men förvisso också den inte lika upphetsande James Bond-installationen ”Quantum of Solace” Just den sistnämnda filmen går till viss del igen i World War Z, vilket är ganska symptomatiskt.

Historien i World War Z är tämligen enkel och rakt berättad. Forster har helt enkelt tagit själva grundscenariot i Brooks bok och därefter valt ut ett mindre antal infallsvinklar som han sedan bakat ihop i form av Brad Pitts rollfigur. Filmen öppnar väldigt intensivt och fängslande. I stället för att, som brukligt vad gäller zombiefilm, inleda berättelsen i en postapokalyptisk värld där zombierna redan tagit över stora delar av världen, får vi här vara med om själva utbrottet. Den pensionerade FN-tjänstemannen Gerry Lane (Pitt) befinner sig i en bilkö mitt i Philadelphia tillsammans med hustrun Karen (Mireille Enos, känd från TV) och deras två döttrar. Plötsligt bryter kaoset ut när en mystisk global smitta just då når staden och snabbt förvandlar merparten av invånarna till blodtörstiga zombier. Efter en panikartad flykt undan de odöda räddas Lanes familj till slut av det militärkommando som upprättat en bas på ett stort hangarfartyg i och med att USA:s regering brutit samman. Befälhavaren ombord är lämpligt nog Lanes gamle boss Captain Speke, (James Badge Dale från Iron Man 3, The Lone Ranger och diverse TV-serier), som snabb lyckas övertala en något motvillig Lane att bege sig ut på jakt i världen efter zombiesmittans ursprung och möjligheten att hitta ett botemedel. Som motprestation lovar kaptenen att erbjuda Lanes familj beskydd ombord på fartyget. Varför just Lane valts ut som världens mest lämpade zombiefixare framgår inte riktigt, kanske för att han tydligen har erfarenhet av terroristbekämpning i Tjetjenien och Afrika. Helt klart är det dock rätt val, den långhårige och skäggige hemmamannen Lane ska visa sig vara smartare än vetenskapsmännen, handlingskraftigare än militären och självklart snyggare än … tja alla. Bond … , jag menar Lane, drar således ut på en världsomspännande resa tillsammans med ett litet handplockat gäng för att söka gåtans lösning. På vägen kommer han att besöka allt från Sydkorea och Israel till Wales. Lyckligtvis har civilisationens kollaps inte lyckats hejda passagerarflygtrafiken och den har heller inte försvårat för Lane att snabbt spåra upp de ledande zombieexperterna i varje land han besöker. Men ska han ro iland med det hela och inte bara rädda sig och sin familj utan hela mänskligheten?

OK, som konstaterats är denna historia något helt annat än Brooks romanförlaga. Varför Pitt och kompani ens beslutade sig för att köpa loss rättigheterna är märkligt, när de i stort sett bara använt titeln och några mindre referenser? Så om du gillade boken med sina socialpolitiska kommentarer och förväntar dig en produktion med mer substans och eftertanke kommer du att bli besviken. Pitt har själv påpekat att Brooks text inte direkt är kompatibel med en storbudgetfilm som förväntas dra in storkovan. Bara en sådan sak som att zombiesmittan i romanen bröt ut i Kina inte nämns i filmen är ett typexempel på krasst ekonomiskt tänkande. Man förutsatte väl att det var bäst att utelämna den kinesiska smittan om filmen överhuvudtaget skulle ha en chans att lanseras därborta. Men att det överhuvudtaget blev en faktiskt riktigt bra sammanhållen slutprodukt ska filmteamet ändå ha cred för. Redan 2007 började manusförfattaren J Michael Straczynski arbeta på att adaptera Brooks material till ett hållbart filmkoncept. Det visade sig dock inte duga och 2009 anlitades därför Matthew Michael Carnahan för att skriva om manuset. Det höll inte heller hela vägen och filmteamet tvingades så sent som 2012 återvända till Budapest, där man tidigare spelat in en del scener, för att ta om tredje och sista akten. Detta skulle ske under övervakning av Damon Lindelof, men när han inte hade tid att färdigställa manuset fick det hela slutföras av Drew Goddard. Utifrån detta faktum var ju risken stor att det skulle bli pannkaka av alltihopa, men så blev inte fallet. World War Z är i många stycken en imponerande upplevelse, framför allt visuellt. Visserligen dräller det av CGI-effekter, men det är ingen som stör nämnvärt i detta sammanhang. Öppningsscenariot, där de odöda tar över hela Philadelphia är fängslande och riktigt snyggt gjort. Det finns ytterligare sådana segment i filmen, framför allt när en flodvåg av zombies sveper fram över en befäst stad i israel och en sen i ett passagerarflygplan. Klart det är sämre att åka business class. Ibland kan klippningen kanske upplevas som något för frenetisk, närmast som en musikvideo, men det som framför allt slår en är att filmens styrka just ligger i de stora masscenerna, där katastrofens magnitud visas i all sin destruktiva uppenbarelse. Synd att dessa scener inte fick mer utrymme, antingen av kostnadsskäl eller pga att produktionsteamet ville ha mer fokus på Pitt. Filmen heter ju dock ändå World War Z, men ge oss det då! Det hela rör ju sig i grunden ändå om en actiondriven katastroffilm, där horderna av zombies skulle kunna bytas ut mot djur eller insekter som löper amok eller lössläppta naturkrafter. En jämförelse med Guillermo del Toros ”Pacific Rim” kanske kan vara passande, där är det ju heller inte monstren i sig som är det väsentliga, utan kampen för överlevnad.

Vad som kanske framför allt saknas i detta visuella spektakel är kopplingarna till människorna, dessa förblir bara statister. Det är väl bara Brad Pitts Lane som tillåts ta plats och han vandrar tillsynes med ett stoiskt lugn genom förödelsen utan att visa prov på några större känslor. Familjedramat som löper som en slags sekundär tråd i berättelsen utvecklas aldrig riktigt, det är inte mycket vi får se av Mireille Enos som inte har så mycket att göra av sin karaktär. Här saknas helt enkelt ett märkbart överhängande hot. Detsamma gäller överlag alla de situationer som utspelas framför oss. Vi känner ingen koppling till personerna vi möter, de är alldeles för profillösa och ytligt uppskissade, och därmed saknas någon större oroskänsla för hur det ska gå för dessa. Forster har dessutom så bråttom att skynda på sin historia så vi knappt ens hinner uppleva att Lane själv är i fara förrän han räddas för att i nästa stund kastas in i en ny farofylld situation. Det finns heller ingen tid att skildra människornas upplevelser av vad som händer eller ta del av deras tankar om en händelse som knappast är speciellt vardaglig. Ingen verkar överraskad eller tänka, vad i helvete, världen har tagits över av blodtörstiga kannibaler! Nej alla bara springer omkring och skriker. Det är ibland rent av svårt att skilja människor och zombier åt. Endast under de första 20 minuterna finns det drag av ett mer mänskligt perspektiv över en film som annars mest är effekter. Framför allt är det en kort sekvens då Lanes familj söker skydd hemma hos en invandrarfamilj. Just här finns för första och enda gången ett inslag av fokus på den rent humanistiska aspekten av katastrofen. Vi förstår lite av den drivkraft Lane har för att försöka rädda mänskligheten.

Kanske problemet med att ta till sig människornas skräck är att filmen inte är direkt skrämmande i sig. Zombierna är ju inte precis de zombies man förväntar sig, vandrande lik. De hasande, stönande odöda från Brooks bok har bytts ut mot snabbspringande, hoppande zuperzombies a la Danny Boyles ”28 Days Later” eller Zack Snyders remake av ”Dawn of the Dead”. Vi får visserligen massvis av CGI-genererade zombies, alla löpandes lika snabbt som en dopad Justin Gatlin, men det för ibland tankarna mer till ett dataspel än till en zombiefilm. Dessutom låter de snarast som arga papegojor än som zombies. Traditionella zombier är helt klart mer skrämmande, kan vi slå fast detta nu? Antagligen har regissör Forster valt detta upplägg för att få fart på sin historia. Tänk hur lång tid smittspridningen skulle ta med traditionella zombier. Som det är nu har miljontals amerikaner smittats redan de första 24 timmarna. Sen är det ju även enklare att skapa de visuella flodvågorna av zombier om de raskar på lite extra. Jaja, vi har ju bara 116 minuter på oss att ta oss igenom denna historia. Sen har vi ju även problemet med zombiefilm och PG-13 rating. Detta ska vara en stor blockbuster-film för mainstreampubliken och då får man offra blod och gore. Således inga närbilder på zombieslakt eller mumsande zombier. Detta förtar väldigt mycket av filmens stämning, det hela känns än mer kliniskt och distanserat. Vi får helt enkelt inte se de riktiga konsekvenserna av vad epidemin kan få för brutala följdverkningar, lamt!  

Så i slutändan har vi en bombastisk storproduktion som faktiskt är riktigt underhållande för stunden om man tar det för vad den är, en katastroffilm av mainstreamkaraktär. World War Z är inte skrämmande eller särskilt nervpåfrestande på något sätt, men den har klart sina dramatiska stunder och levererar en snyggt filmad historia i ett intensivt tempo utan (no pun intended) dödtid. Det är ingen upplevelse du dock bär med dig. Gillade du Max Brooks romanförlaga, se filmen som helt fristående, har du inte läst boken, ja då gör det absolut ingenting. World War Z tillför ingenting till zombiegenren, det är rätt och slätt en ren popcorn-rulle, i 3D om man vill. Den är högljudd, spektakulär, dramatisk men i slutändan som en ganska tomt skramlande tunna. Men ibland är det gott nog. Nu väntar vi bara på den uppföljare som kan komma. För som den gode Pitten sa i slutet, kriget är långt ifrån över.