Tack för en fantastisk kväll!

Att det verkligen gått tio år känns smått overkligt och att dessutom få fira detta tillsammans med så många härliga människor är helt fantastiskt. vem hade kunnat tro att vi skulle få uppleva detta 2008 när ToB tog sina första stapplande steg. Men bevisligen har det funnits ett sug att få gotta sig åt lite populärkulturell skräck i olika former tillsammans med andra likasinnade. Det har varit en ära att få arrangera dessa tillställningar och få göra det tillsammans med Trucken som varit en oas i ett ganska likriktat göteborgskt kulturutbud. Denna kväll visade att vi fortsätter att ägna oss åt det vi tror på trots att det blåser motvind. Gott så!

Så äras de som äras bör denna gång. 

Rob Coffinshaker´s Underground

F.K.Ü 

Truckstop Alaska - Ni är BÄST!

OCH NATURLIGTVIS ALLA NI SOM VAR DÄR OCH HÄNGT PÅ TOB GENOM ÅREN.  KÄRLEK!

Att få chansen att prata om skräck inför en större grupp människor och i ett sammanhang som Vetenskapsfestivalen är något som inte händer var dag precis. Så när ToB tillfrågades av Göteborg & Co om vi kunde tänka oss att medverka under en kväll som skulle gå i zombiernas tecken så kändes det som en given sak att vara med på. Således stod vi, Arif, Carina och Ola, så plötsligt nere i ett tält i Bältesspännarparken en kylslagen onsdagskväll i april. Miljön var ganska långt från den vi är van vid och publiken inte den vanliga, så nu gällde det att visa prov på anpassning. Inför en skara på ca 40 personer inledde Arif det hela med att presentera upplägget för eventet ”Talk of the Dead”, en paneldiskussion om vårt förhållande till skräck som underhållningsfenomen. På grund av sjukdom fick emellertid en hastig och improviserad justering vidtas vad gällde de inbjudna gästerna, vilket innebar att samtalet kanske inte riktigt kom att utveckla sig som planerat. Men alla medverkande tvekade dock inte att glatt ta sig an uppgiften. Arif fick snart sällskap uppe på scenen av Pontus Wasling, neurologläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Emil V. Nilsson, biolog från Uppsala Universitet. Kopplingen till skräck då? Jo, Pontus har skrivit en del om vår fascination för just äckel och skräck och hyser även ett intresse för hallucinationer, Emil är enligt egen utsago sjukt intresserad av parasiter. Så utifrån detta skulle det nog gå att få fram till några intressanta reflektioner kring ämnet. Det är ju de mer oväntade mötena som oftast kan vara de mest spännande. 

Samtalet inleddes med funderingar över vad som påverkat vårt eget förhållande till skräck. Arif relaterade till den egna uppväxten och att nyfikenheten kring det skrämmande nog etableras ganska tidigt hos många. Spökhistorier och läskiga TV-program var något som både lockade och väckte obehag och där någonstans inleddes relationen till skräckkulturen. Men det är väldigt olika hur känslan för detta fenomen yttrar sig. Emil påpekar att han till exempel inte alls gillade skräckfilm när han var liten och erkänner att han väl egentligen fortfarande faktiskt inte gör det men han tittar ändå. Som på TV-serien ”V” från 80-talet, vilken han särskilt minns från sin uppväxt, framförallt kanske för att hans lillebror blev så himla rädd där han satt och smygtittade. Pontus har tidiga minnen från den gamla filmen om triffiderna (”The Day of the Triffids" 1963), vilken fick honom att länge gå och snegla på växter och häckar. Emil drar sig faktiskt också till minnes denna film, som skrämde även honom. Han funderar om det möjligen kan vara en förklaring till att han blev växtekolog. 

Uppenbarligen finns det något i vissa filmer som kan skapa bestående obehagskänslor för vissa saker i tillvaron. Arif tar upp fenomenet med hajskräck efter det att Steven Spielbergs "Jaws" gjorde succé på biodukarna under 70-talet och passar frågan vidare till Pontus om hur denna typ av fiktivt relaterad rädsla egentligen fungerar hos oss. Som exempel på varför vi så lätt kan fås att reagera på vissa skrämmande sinnesintryck refererar Pontus till en av vår tids stora portalfigurer inom skräck, nämligen Stephen King. Enligt en bok King har skrivit om ämnet (”Dance Macabre”) är det ganska lätt att framkalla skräckkänslor genom att utnyttja så kallade fobiska tryckpunkter. Genom att aktivera dessa skapas obehag, dessa fobiska tryckpunkter kan utgöras av allt från ekonomisk och politisk oro i tillvaron till psykologiska trauman eller rent av övernaturliga fenomen. I grunden handlar det naturligtvis om den universellt mänskliga rädslan för döden, vilken kan ta sig många uttryck. Denna rädsla förstärks när exempelvis grunden för vår vardagliga trygghet rubbas, något King kallar ”disestablishment”. Ju fler naturliga inslag i vår tillvaro som vacklar, ju större obehagskänsla. Något annat som kan skapa oro är till exempel vanor som bryts, vilket är en grogrund för osäkerhet. 

För att göra en vidare koppling till vår upplevelse av skräck fortsätter Pontus med att redogöra för rädsla ur ett biologiskt perspektiv. Denna känsla är ju en framträdande instinkt hos alla däggdjur. De flesta djur är rädda av sig och skygga till sin natur. Detta gäller i stor utsträckning även oss människor, speciellt i sociala sammanhang. Vi styrs av sex eller sju grundrädslor, varav tydligen zombieapokalyps inte utgör en av dessa. Nej, våra grundläggande rädslor baseras inte så mycket på skrämmande fantasier, utan snarare situationer som faktiskt kan uppstå i vår vardag. Här refererar Pontus till en kurs i gruppdynamik han en gång deltog i, där olika typer av grundrädslor diskuterades. Det visade sig föga förvånande att dessa rädslor mer handlade om näraliggande realiteter som möten med främlingar än om skräckfantasier. Om någon uppvisar en avvaktande attityd är detta exempelvis ett uttryck för denna typ av rädsla. Vår biologiskt instinktiva rädsla styrs faktiskt inte av samma del av hjärnan som den fiktivt framkallade rädslan, den förstnämnda skapas i det hjärncentra som kallas amygdala (mandelkärnan). En skada på just denna del av hjärnan innebär också att upplevelse av instinktiv rädsla minskar. Arif skjuter här in en fråga om det då är biologiskt betingat hur vi agerar i en farofylld stressituation? Vissa reagerar med handlingskraft medan andra blir passiviserade. Detta är ju något som är ett typiskt inslag även i skräckfilm. Pontus förklarar här att det faktiskt inte är så konstigt att vi ofta ser handlingsförlamade personer i dessa sammanhang. Eftersom vi alltid ständigt upplever olika typer av känslor i mindre doser ackompanjeras detta helt naturligt av kontinuerligt kroppsliga vändningar som att pulsen förändras, hjärtat slår hårdare, andningen blir häftigare, pupillerna vidgas. Just vid rädsla är det vanligt att kroppen faktiskt fryser till, något som är högst verkligt. Detta är något som man kan se hos nästan alla djur, signalerna i kroppen blir paralyserade i denna typ av situationer.  

Således är rädsla något som i grunden upplevs som negativt, konstaterar Arif. Men då kommer man ju osökt in på frågan varför vi då kan attraheras av denna obehagskänsla. Många av oss som är samlade här gillar ju faktiskt skräck som kulturellt fenomen. Frågan går till Emil som hyser dubbla känslor för fenomenet som sådant. Något enkelt svar kan han inte hitta, men resonerar kring om det kan ha att göra något med det bisarra drag vi människor har att om det sker en olycka så är det inte direkt så att vi blundar eller tittar bort, snarare tvärt om. Man vill veta vad som hänt. Kanske är skräckfilmer lite av ett substitut för detta. Samtidigt så är det också så att vi som sitter här tryggt och lugnt i tältet inte direkt behöver oroa oss för att utsättas för äkta skräck, vilket gör det enklare att ta till oss det otäcka i ett underhållningssammanhang, som en slags verklighetsflykt. Ja, känsloupplevelser är ju någonting vi vill ha, fyller Pontus i. Varför äter vi stark mat, för att smärta också kan ge en slags kick. På samma sätt kan ett adrenalinpåslag som framkallas av en skräckfilm ge en liknande kick. Och, påpekar Emil, även om vi inte direkt kommer att hamna i den situation som skildras på film är det lockande att tänka sig in i hur det skulle vara att själv befinna sig i situationen. Det kan vara allt från att hoppa över Helvetesgapet som i ”Ronja Rövardotter” till att befinna sig mitt i en zombieapokalyps som i ”The Walking Dead”. Att faktiskt visa att man vågar kolla på skräck kan också vara en förklaring till att vi kollar på denna typ av filmer, påpekar Pontus. Ja, så var det ju för mig och mina polare en gång i tiden, instämmer Arif. Hur många var det inte som på 80-talet stoltserade med att man fått tag på en flimrig VHS-kassett med ”Motorsågsmassakern”, kopierad i fjärde led typ. I och med detta halkade vi hastigt och lustigt in i en debatt om evolutionsbiologi och hur vår attityd till rädsla och mod eventuellt formats av denna faktor. Pontus funderar kring påståendet att en orädd attityd kan ge en del fördelar i vissa typer av sammanhang, något som skulle gå tillbaka till jägar- och samlarsamhället. Enligt vissa studier har det till exempel framkommit att de som klarat av att visa på hur orädda de är också har givits möjlighet att skaffa fler barn och en högre social ställning, menar han. Detta är dock något som evolutionsbiologen i Emil reagerar mot. Enligt honom har ett antal jägar- och samlarsamhällen studerats idag och slutsatsen om kopplingen mellan mod och status håller generellt inte. Dessutom har vi inga studier över de jägar- och samlarsamhällen som fanns för ca 40 000 år sen som kan bekräfta att en orädd attityd ger vissa fördelar. Så att vi idag visar prov på mod genom att kolla skräck behöver inte ha någon koppling till ett ursprungligt beteende. Och ja, kanske är det att dra för långa växlar på det hela.

Arif fortsätter så resonemanget om vårt förhållningssätt till skräck med funderingar kring hur samhället ofta sett på genren som något suspekt och kanske till och med skadligt. Videovåldsdebatten under 80-talet gick ju ut på att barn och ungdomar tog psykisk skada av skräck vilket i slutändan kunde leda till en snedvriden moraluppfattning och våldsbenäget beteende. Men om då skräck är någonting som ger oss kickar, där den adrenalinfyllda upplevelsen medför en slags tillfredsställelse, borde då inte resultatet snarare vara ett slags förnöjt lugn snarare än en drivkraft till ”antisocialt” beteende? Skräckfilmen som en slags katharsis. I så fall är kritiken mot skräck obefogad ur ett psykologiskt perspektiv, men likväl har skräckgenren under historien bespottats, trots att de negativa konsekvenserna aldrig har kunnat beläggas. Vad kan det bero på att denna attityd då varit så förhärskande? Pontus funderar över om det kan bero på att skräck som kulturfenomen är en relativt ny företeelse. Skräcklitteraturen skapades ju egentligen som genre först under 1800-talet. Traditionens makt är stark vad som betraktas som bra och dåligt. Men längtan efter skrämmande och fasansfulla historier har ju alltid funnits, påpekar Arif. Alltifrån antikens berättelser om olika vidunder till de gamla folksagorna. Så att etablissemanget varit så avogt inställt även i modern tid är lite märkligt. Det är ju också intressant att se att det inte bara är attityden gentemot skräck som återspeglar samtiden, även skräckskildringarnas teman gör det. På detta vis är genren en utmärkt spegling av sin samtid. Så då är naturligtvis följdfrågan, vad ser vi i denna spegel idag? Vad ska man spela på för att framkalla rädsla idag? Emil menar att det nog fortfarande är döden som utgör det mest skrämmande, kanske för att sekulariseringen gjort det lite tabu att tala om den i vardagliga sammanhang. Alla ska dö och det är ett faktum som vi vill förtränga. Kanske fascinationen för just zombier idag är ett utslag av detta, funderar Arif. Zombier ser vi i alla sammanhang idag, nästan som rekvisita som kan kastas in lite här och var. Är detta egentligen inte konstigt, en själlös varelse som egentligen inte har något karaktärsdrag överhuvudtaget, hur kan den stå sig så bra mot den mörkt romantiska vampyren, den driftstyrda varulven eller det missförstådda utstötta monstret? Pontus kommer här in på att zombien fyller en funktion som antagonist vilken vi utan moraliska betänkligheter kan ha ihjäl. Andra varelser har ett medvetande vilket gör dem mer mänskliga och därför inte lika oproblematiska att döda utan moraliska reflektioner. Vi har alltså ett visst inbyggt motstånd mot att ta kål på medvetna varelser, forskningen visar att det händer saker i hjärnan när vi ställs inför det valet. Således är en varelse utan mänskligt medvetande naturligtvis lättare att döda i parti och minut än andra gestalter och därför passar zombier så bra in i exempelvis katastrofscenarion. Det hade inte funkat lika bra om det varit människor som fick kroppsdelar avhuggna eller skallar som krossades. Emil håller med om att detta kan vara en delförklaring men han menar också att det kan vara ett uttryck för anti-religion. För de flesta religioner så tror man ju på att medvetandet lever vidare i någon form efter döden, men för zombien är det tvärt om. Medvetandet dör, men kroppen lever vidare. 

Men vad kan zombien då symbolisera för något idag, om den nu gör det. Tja, eftersom zombien är själlös kan den ju också symbolisera vad som helst, menar Arif, vi kan sätta likhetstecken mellan zombien och allt det vi tycker illa om. Att avhumanisera människor har ju alltid varit det lättaste sättet att ta avstånd från dom. Att meja ner zombies kan således vara en symbolisk allergi över förgörandet av andra människor som vi av någon anledning demoniserat. Möjligtvis kan man kanske till och med dra så långtgående slutsatser som att zombierna står för ett destruktivt inslag i själva samhället och att zombieapokalypsen är en symbol för en värld i gungning. Emil spinner vidare på detta tema och påpekar att det alltid funnits något hot mot mänskligheten. Det är inte bara nu, det har alltid varit överjävligt. Det var ju inte så längesen vi stod inför ett hot om ett globalt kärnvapenkrig och för 70 000 är sen höll hela mänskligheten på att dö ut i ett jättelikt vulkanutbrott, så det har hela tiden funnit sådant som hotat vår överlevnad. Pontus tycker att kopplingen mellan zombier och vad de eventuellt kan symbolisera är en jätteintressant fråga, dock är det kanske allt för lätt att övertolka det hela. Zombier är trots overkliga, till skillnad från exempelvis naturkatastrofer och associationerna häremellan är kanske något krystade. Men kopplingen till smittspridning och pandemier då, undrar Arif, detta är ju något som parasitfantasten Emil borde kunna komma med några kloka ord om. Mycket riktigt så har stora epidemier utgjort en stor skräck för människor under olika perioder. Emil refererar till exempel till spanska sjukan i slutet av första världskriget, då en ohygglig mängd människor dukade under. I vår tid kunde svininfluensan utvecklats till något än värre men nu blev det som tur var ej så. Emellertid är denna typ av farsoter faktiskt inte så passande som verkliga motsvarigheter till fiktiv zombiesmitta. Den vanligaste som händer när ett virus sprider sig bland en större mängd människor är att de faktiskt brukar bli lite snällare. Vi riskerar således inte att se hur aggressiva individer plötsligt börjar sprida en smitta bland överrumplade människor på riktigt. Rabies, som är ett väldigt dödligt virus, faller till exempel på sitt eget grepp eftersom det inte finns något fall där en smittad person bitit någon annan. Om rabies ska spridas från människa till människa och bli pandemiskt måste det evolvera på något sätt och bli luftburet. Utifrån denna verklighet så menar Emil att det som faktiskt kan döda en skräckfilm är när man i amerikanska zombiefilmer vetenskapligt ska förklara hur smittan uppkommit. Då sitter man där och kräks som naturvetare. Hur dum tror dom man är, jag vet ju att zombies inte finns så kan dom inte bara låta dom komma. Nej, någon zombi epidemi behöver vi således inte frukta på riktigt. inte ens risken för verkliga pandemier är särskilt stor, även om det lätt kan piskas upp en hysteri kring detta. Således är det ändå inte så konstigt att smittspridning i någon form är en tacksam ingrediens att slänga in i en skräckfilm.  

Utifrån de senaste resonemangen kan vi kanske alltså slå fast att det som vi själva kan relatera till och känna för är en bra utgångspunkt för en skräckhistoria, summerar Arif. Han fortsätter med att påpeka att ju starkare identifikationen är med de utsatta i berättelsen ju starkare effekt har den också på oss. Sen är det ju andra faktorer som också spelar in för vår relation till vad som faktiskt skrämmer, faktorer som kan vara kulturellt betingade exempelvis. Vi som befinner oss i ett tält på Vetenskapsfestivalen i Göteborg har säkert andra referenser än vad människor i Asien och Afrika har. Är det då inte så att en film som anspelar på specifikt inhemska företeelser är mer skrämmande för dem som har en relation till dessa än de som inte har någon koppling alls och kanske dessutom är helt oförstående? Så kan det nog till viss del vara, men enligt en röst från publiken behöver det inte nödvändigtvis förhålla sig på detta sätt. Åhöraren tog sin utgångspunkt från japansk skräck och menade att han upplevde denna som just otäck för att det man fick ta del av var så oförutsägbart. I exempelvis västerländsk skräck bekräftas nästan alltid våra förväntningar på vad som ska ske, men så är ej fallet i asiatisk film. Filmen ”Ringu” fick mycket uppmärksamhet när den kom på grund av detta. Just den obehagskänsla som infinner sig när vi inte kan förutse slutet och räkna med att det faktiskt löser sig bidrar här mycket till den känslomässiga slagkraften. Inte så konstigt då att vi fått så pass många remakes av asiatiska filmer, de har en stil som fungerar. När du ser en skräckfilm från en främmande kultur så blir den just därför mer skrämmande, summerar åhöraren det hela. Pontus instämmer här vad gäller vikten av det oväntade och oförutsedda för skapandet av en otäck stämning. Han jämför med hur en vanlig deckare fungerar. Här har vi en väldigt etablerad struktur vad gäller berättartekniken, först har vi ett mord, sen följer ett detektivarbete och det hela avrundas med en upplösning. Just vetskapen om vad som ska hända och att allt kommer att knytas ihop kan vara skönt men knappast skrämmande. Men, när utgången däremot är oviss kan allt plötsligt bli mer otäckt. När något faller utanför ramarna är möjligheterna större att resultatet känns mer påfrestande, Pontus nämner här Michael Hanekes ”Funny Games” som exempel, en film han tycker är riktigt hemsk. Filmen bryter verkligen mot våra förväntningar och ger oss verkligen inte det vi vill ha när den driver med standardkonventioner. Arif håller med om att just tryggheten i det förväntade paradoxalt nog kan vara förtjusningen för många vad gäller skräckfilm. Precis som i bergochdalbanan, där man vet när nedförsbacken kommer, kan man förutse när nästa hoppa till-effekt kommer dyka upp i skräckisen. Och många är nöjda och glada med det. Däremot skulle de kanske inte vara lika nöjda med Funny Games. 

På tal om att skapa den bästa skräckstämningen, vilka knep fungerar bäst? Att göra en koppling till vardaglighet och igenkännande har vi ju sett vara ett populärt tillvägagångssätt. En tillvaro som plötsligt spricker och faller samman kan vara väldigt obehagligt. Dock kan jakten på verklighetsnära förklaringar inte falla i god jord, som Emils aversion mot naturvetenskapliga orsakssammanhang till zombieepidemier. Dessa förklaringar är ju lika realistiska som att ett atombombsprov väckte upp Godzilla. Övertydlighet är således kanske inte alltid så lyckat och tar bort en del av mystiken. Här kommer Ola, som befinner sig nere bland publiken, med en reflektion. Han menar att det är ett vanligt misstag att visa för mycket. Vad gäller monsterfilmer är det mer skrämmande att bara ana monstret än att verkligen se det. Fantasin är svår att övertrumfa och när vi verkligen får en bild presenterad för oss av det hemska så blir det ofta ett antiklimax. Emil instämmer och tar ett exempel från litteraturen som han tycker är typiskt för hur man tar död på mystiken. I John Ajvide Lindqvists roman ”Människohamn” byggs en tät atmosfär upp under större delen av boken för att sen effektivt punkteras likt en trasig ballong när det övernaturliga ska visas upp. Så, det enda som väl kan slå vår egen fantasi är väl den realitet som ibland visar sig vara bortom det vi kunde föreställa oss. Men då korsar vi linjen mellan fiktion och verklighet, där gränsen mellan skräckblandad fascination och upprörande äckel är hårfin. Och plötsligt blir det inte less is more som fungerar bäst, utan den raka motsatsen. Det är således inte konstigt att skräck fungerar på olika sätt, den något mer sofistikerade och sublima skrämseltaktiken, och den som är … mer pang på rödbetan om man säger så. För det är väl i jakten på att ständigt tänja på ovan nämnda gräns som skräckfilmen blivit allt mer grafisk när det kommer till blodiga scener. Våldet är mera explicit och filmerna således mer jobbiga att se på, som Ola påpekar nerifrån publiken. Det krävs mer och mer för alla som blivit avtrubbade av allt de sett. Filmer från exempelvis 70-talet kan inte väcka några större känslor längre, eftersom de inte har tillräcklig chockeffekt. Pontus håller med här, han blir inte direkt rädd att titta på gamla skräckfilmer. Dock medger han att det finns undantag när en åhörare ur publiken påpekar att den klassiska duschscenen i ”Psycho” fortfarande är väldigt obehaglig. Idag finns möjligheter att skapa mer spektakulära effekter, men detta innebär inte att de blir mer skrämmande, sammanfattar rösten från publiken det hela. För det är inget problem att göra ett visuellt troll som hoppar fram, men bara för att det är lätt att skapa behöver det inte vara effektivt. Arif håller också med och påpekar att en av de första skräckisar han såg ”The Haunting” från 60-talet, som faktiskt gick på svensk TV, fortfarande är svåröverträffad vad gäller krypande obehagsstämning. 

Nu var i stort sett alla de huvudpunkter vi tänkt avverka avklarade och publiken uppmanades an komma med fler frågor. Detta ledde in oss på ett spår som kanske inte var så skräckorienterat. Den fråga som kom upp återknöt nämligen till rädsla som biologiskt fenomen. Vad frågeställaren undrade över var om människan var den enda varelse som kan tänka sig rädsla eller finns det andra djurarter som har en medvetenhet om sin egen rädsla? En följdfråga på det var också om rädslan har påverkat vår evolution? Pontus påpekar här att människan är unik på det sätt att hon kan föreställa sig framtiden och att rädslan här är den viktigaste faktorn för våra val. Vi är rädda för att begå fel, skämma ut oss eller liknande. Emil tar upp ett exempel på att det finns djur som kan ha ett framtidsbegrepp, i Furuviksparken fanns en    schimpanshanne vid namn Santino som varje morgon samlade stenar som han sen kunde kasta på besökarna. Diskussionen går sen vidare till fältharar och lodjur, för att inte tala om rävar och vargar. Här uppstår nämligen en viss oenighet mellan Pontus och Emil om det var just rävar eller vargar som en rysk forskare gjort avelsexperiment kring och vi hamnar i en historia om hur detta slutade med att en hund hade utvecklats. Sen blev det lite beteendevetenskap och annat smått och gott, men detta var kanske inte så skräckrelaterat. Arif avslutar dock med att konstatera att människan är det värsta monstret av alla, därför är det ju egentligen dom levande som är mest otäcka och inte dom döda – för dom är ju de facto just döda.   

Vi från ToB vill än en gång passa på att tacka Pontus och Emil för att ni ställde upp och förgyllde denna kväll. Vi vill också passa på att tacka kvällen koordinator Oscar Zubelzu.

Som en liten extrabonus lägger vi även till lite bilder från följande dags event, då Arif deltog i vetenskapsrouletten. Detta innebar en timmes färd i Lisebergshjulet, där han satt och pratade skräck med de stackare som slumpen valt att hamna i hans gondol. Tanken var att utgå en från en del som tagits upp under onsdagens paneldiskussion, men det visade sig snabbt bli ganska knepigt. Publiken var nämligen kanske inte den mest lämpade för detta, en mamma med barn på 4 och 8. Ett par där killens flickvän var så svårt höjdrädd att hon mådde psykiskt dåligt och höll på att svimma och sist men inte minst ett glatt tjejgäng i 30-årsåldern som mest var ute för att roa sig. Men det gick runt i alla fall. Och Janne var ju med, så jag var inte den döskallen i sällskapet. Gott nog så.

En dagsfärd längs mörka stigar.

Det är inte alla som tar sig igenom ett helt filmmaraton, men ett par tappra själar hängde med hela vägen under ToB:s senaste skräckfilmsfrossa. Stämningen fanns där trots att solen faktiskt hade valt att titta fram utanför. Men inne i mörkret förflyttades man snabbt till en annan plats, en plats där vad som helst kunde uppenbaras och även gjorde det. Vad publiken bjöds på denna gång var fyra sinsemellan väldigt olika filmupplevelser. Här kommer en kort presentation för alla som av någon anledning inte vågad delta.

Film nummer ett valdes av Carina. Denna film var egentligen tänkt som ett alternativ under filmkvällen med temat ”Stora djur”. Då lottades dock ”Infestation” fram istället. Men nu fick alla ändå chansen att ta del av Stephen Sommers actiondrivna monsterrulle ”Deep Rising” från 1998, tillika dagens modernaste inslag.

Deep rising är en typisk monsterfilm, i grunden en b-film pimpad till storfilms-wannabe med hjälp av en budget på 50 miljoner dollar. Regissören Stephen Sommers är väl mest känd för filmer som ”The Mummy” och ”The Mummy returns”, inte så skrämmande filmer på det sätt man önskar sig kanske men här lyckas han faktiskt leverera. John Finnegan (Treat Williams) är kapten för en liten torpedbåt han hyr ut till vem som helst bara de betalar. Denna gång har hans tjänster köpts av ett hårdfört gäng legosoldater under ledning av den mystiske Hanover (Wes Studi). Snart visar det sig att målet för resan är lyxkryssaren Argonautica, som är ute på sin jungfrufärd. Denna har Hanover och hans gäng tänkt råna. Problemet är bara det att när Finnegans båt väl når fram till sitt mål och gruppen äntrar fartyget visar det sig att de inte är de första som haft intresse av Argonautica och dess besättning. Tillsammans med bl a kryssningsfartygets skrupelfrie ägare Simon Canton (Anthony Heald) och juveltjuven Trillian St. James (Famke Janssen) tvingas nu Finnegan och de övriga kämpa för sin överlevnad mot fiender de inte trodde fanns.

Kvällens andra film valdes av Arif. Här var det framför allt nostalgin som var skälet till just detta filmval. I början av 80-talet hade den stora slashervågen svept in och många filmer gavs ut inspirerade av filmer som ”Halloween” och ”Friday the 13th”. En film som hamnade lite i skymundan men som nådde lite av kultstatus i vissa kretsar var James W. Robersons ”Superstition” från 1982. En blandning av slasher och ockult skräckfilm med några stänk av Argentos ”Suspiria” som krydda på moset. Minnet säger att den var ganska kuslig en gång i tiden.

David Thompson (James Houghton) är en ung präst som precis fått jobb i en församling i en liten amerikansk stad. Oturligt nog anländer han samtidigt som staden drabbats av ett par uppseendeväckande mord vid en gammal öde fastighet ägd av den lokala kyrkan. Den ansvarige för mordutredningen, polisinspektör Sturgess (Albert Salmi), är minst sagt upprörd över händelseutvecklingen och är övertygad om att den stumme Arlen (Joshua Cadman) är den skyldige. David tvivlar dock på detta och tillsammans med sin företrädare, den nu pensionerade fader Henry, börjar han själv nysta i fallet. Han får snart veta att för 90 år sen, 1892, dränktes en kvinna anklagad för häxeri i den damm som ligger i närheten av kyrkan. Innan hon dog hann hon dock lägga en förbannelse över platsen och dess invånare. Kan det verkligen vara häxan som nu går igen? För David inleds nu en kamp med tiden för att förhindra att fler folk faller offer för den mystiske mördaren.

Tredje filmen ut valdes av Simon. Här erbjöds vi en mer psykedelisk upplevelse i en tidstypisk film från 70-talet. Det handlar om det amerikanska vampyrdramat Ganja & Hess, regisserat av Bill Gunn 1973. Idag brukar denna film räknas till den ström av så kallade exploitationfilmer med svarta skådisar som dök upp under 70-talet och följdriktigt fick benämningen blaxploitation. Gunns originalfilm gillades inte av filmbolaget då den ansågs allt för icke-kommersiell. Den klipptes därför ner, men det hjälpte inte. Idag ses Ganja & Hess som en kultfilm av många och visades här i sin ursprungsversion. En annorlunda upplevelse som kanske inte är helt lättsmält men säkerligen intressant för många.

Ganja & Hess handlar om den rike vetenskapsmannen Dr Hess Green (Duane Jones), Hess specialområden är antropologi och geologi och hans huvudintresse är att studera gamla antika kulturer. Under en av sina resor, då Hess ägnar sig åt en gammal afrikansk civilisation kallad Myrthia, attackeras han plötsligt av en främling som tre gånger hugger honom med en förgiftad kniv. Detta får oanade konsekvenser, dels blir Hess beroende av att dricka mänskligt blod, dels blir han odödlig. Efter detta isolerar sig Hess i sitt mörka och ensliga hus en bit utanför New York. Han beger sig bara ut för att besöka kyrkan och pastor Williams (Sam Waymon) samt för att söka föda. Hess själ blod från den lokala blodbanken och letar mänskliga byten på samhällets skuggsida bland horor och knarkare. För att hjälpa Hess tillbaka till ett normalt liv får han tillsänt sig en forskarassistent, George Meda (regissör Bill Gunn själv), som dessvärre visar sig spritt språngande galen. Efter att ha överfallit Hess och dödat honom, tror han, tar George sitt eget liv. Georges fru Ganja (Marlene Clark) börjar efter ett tag söka efter sin försvunne man och kräver att få stanna hos Hess tills George är funnen. Snart utvecklas emellertid en kärleksrelation mellan de båda och Hess avslöjar sin hemlighet. Ganja accepterar att dela Georges liv i evighet, men hur länge kommer deras blodindränkta tillvaro att hålla? 

Kvällens sista film var kanske den mest skruvade och surrealistiska. Kriffe hade nämligen valt Nobuhiko Ôbayashis japanska skräckkomedi Hausu (House) från 1977. Filmen är en utflippad blandning av slasher, fantasy, spökfilm och psykedelisk komedi på speed. Ôbayashi släpper alla hämningar i sina galna scenarion, ofta kombinerade med pålagda grälla animationer och med det kitschiga soundtracket allestädes närvarande. Här bjuds det på människoätande pianon, mysko katter, slumpmässig stopmotion-slapstick, folk som förvandlas till bananer, dansande skelett, vampyrer, spöken mm, allt i en salig blandning. Vad kan man mer säga, Dr Snuggles för vuxna.

Själva handlingen är inte det viktigaste i Hausu, detta är närmast en flamsig mangatidning i filmformat. Det är själva uttrycket som står i fokus. Men kortfattat kan man sammanfatta berättelsen med att sju skolflickor på sommarlov råkar illa ut på de mest märkliga vis. Likt en slasher är alla huvudkaraktärer typiska stereotyper, här dragna till sin spets. Vi får först stifta bekantskap med den utseendefixerade Gorgeous (Kimiko Ikegami) och hennes polare den dagdrömmande Fantasy (Kumiko Ohba) som ska tillbringa sommaren på olika håll. Fantasy ska spendera lovet tillsammans med ett par andra vänner och, lite otippat, sin lärare Togo (Kiyohiko Ozaki) som hon är förälskad i. Gänget ska hålla till på något slags pensionat eller liknande och öva på någonting som inte riktigt framgår. Gorgeous ska vara med sin pappa. Men plötsligt visar det sig att Gorgeous pappa kommer att ha med sig sin nya fru och Togos syster, som äger pensionatet, vill inte ha dit brodern och tjejerna. Vad nu göra? Tja, vad sägs om att allesammans istället drar till Gorgeous invalidiserade mormor (Yoko Minamida) som bor i ett ödsligt beläget hus på landet? Gorgeous och Fantasy gör slag i saken och tillsammans med den atletiska Kung Fu (Miki Jinbo), den blyga (!) Sweetie (Masayo Miyako), den musikaliska Melody (Eriko Tanaka ), den glasögonprydda Prof (Ai Matsubara) samt den matglada Mac (Mieko Satoh) drar de iväg med Togo som eftersläntrare.  Men som alla vet har gamla hus sina hemligheter och när skolflickorna börjar försvinna en efter en verkar mormodern bli allt mer kraftfull. Vad är det som händer egentligen, ja det kan man verkligen fråga sig.

Ja, där slutade filmvisningen. Resten av kvällen fördrevs i glada vänners lag med musik och en del drickbart. Trivsamt var ordet och förhoppningsvis kan vi köra en repris nästa år.

I månadsskiftet januari/februari går oftast Göterbors filmfestival av stapeln och vi i ToB ville naturligtvis dra vårt strå till stacken med en heldag på Galleri Oro, fylld av härlig skräckfilm som motvikt till all finkulturell fernissa. Göteborgs Filmfestivals tema detta år var "Sharing", men vi i Theatre Of Blood körde vidare på samma tema som alltid:

"Taking", som i "Taking Your Life!!

Lördagen 6/2 ägnade vi således en heldag åt detta tema. Hela fyra filmer stod till buds, därefter löste vi upp nervknutarna med en efterföljande fest. Passande nog var månadens genre survival-horror och den råda tråden blev något lustigt kannibalism i diverse former.

Programmet såg ut som följer:

14:00 Simon presenterade: Ravenous - Antonia Bird 1999

Åhh, filmen som får en att överväga att bli vegetarian. En ofrivillig och illa omtyckt hjälte från mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, John Boyd (Guy Pearce), blir förflyttad till en oansenlig utpost mitt i ingenstans. Till utposten kommer en utsvulten präst (Robert Carlyle) med en berättelse om hur han och hans sällskap blivit fast i berget utan förnödenheter. När såväl hästar som oxar gått åt börjar sällskapet helt sonika äta varandra. Föga aptitretande, inte sant? I filmen återberättas en gammal indianmyt om hur en människa som äter en annan människa stjäl dennes själ och ärver styrka och egenskaper från sitt offer. På köpet fylls kannibalen av en hunger som bara kan stillas genom att fortsätta äta människokött. Så i korthet handlar "Ravenous" om människor som äter andra människor. Kan det vara något att göra en film om? Självklart!

16:00 Ola presenterade: The Church (La chiesa) - Michele Soavi 1989

Dags att släppa ut våra demoner i nästa rulle. I det medeltida Italien massakreras en hel by med misstänkta satanister av tempelriddare och begravs i en massgrav. På graven låter man bygga en gotisk katedral, med ett avancerat maskineri, gjort för att stänga katedralens alla ingångar om de begravda byborna någonsin skulle resa sig igen, vilket naturligtvis händer i nutid när förseglingen på kryptan tas bort och demoniska krafter släpps lös. Filmen är från 1989 och är regisserad av Michele Soavi, som även gjort Stagefright och Cemetary Man (Dellamorte Dellamore), Dario Argento har varit med och skrivit manus. Argentos dotter Asia är också med i en av filmens ledande roller. Goblin står för musiken. Många kända namn med andra ord och en riktigt sevärd film.

18:00 Chryffe presenterade:  Lemora, A Child's tale of the supernatural  - Richard Blackburn 1973

Nu är det dags att bege sig in i de mer udda skugglandskap där vi kan hamna när vi minst anar det. Lemora är något av en bortglömd pärla i skräckfilmshögen! Filmen, som är från 73 tar sin början med att en ung flicka, Leila får ett brev som berättar att hennes kriminelle gangster till far är sjuk och vill be henne om förlåtelse innan han dör. Brevet är signerat "Lemora, a fellow christian". Utan att berätta för någon smiter Leila från baptistpastorn som tar hand om henne, en pastor som i en fantastisk inledningsscen predikar om att Leila är "the most innocent creature on God's earth". Leilas sökande efter sin far leder henne till otäcka skogar, vampyrzombies, läskiga barn och såklart till den mystiska Lemora. Filmen har något av en Alice i undelandet-kännsla och berättarstilen är lite drömlik. I många scener kontrasteras Leilas oskuldsfulla uppenbarelse effektfullt mot de obehagliga typerna hon möter på sitt äventyr. Miljöerna är lite lätt sagolika och stämningen är fin. Filmen är kanske inte något för de som måste ha högt tempo och snabba klipp i sina skräckisar, utan mer den publik som gillar stämning och mystik. Regissören Richard Blackburn verkar inte ha åstadkommit någon mer än detta mästerverk, även om han syns listad som skådis i ett antal andra produktioner.

20:00 Arif presenterar Doomsday - Neil Marshall 2008

Vad är inte en nostalgitripp tillbaka till 90-talet värd? Mel Gibson som mad max och Kurt Russel som Snake Plissken, visst minns vi dem? Ja, vad passar bättre som avslutning på en heldag full av skräck än en riktigt härligt slafsig berg- och dalbanetur. Doomsday tar sin början I London 2035. Det brittiska samhället har genomgått drastiska förändringar efter det att hela Skotlands befolkning förmodas ha slagits ut av det dödliga Reaper-viruset som drabbade landet för 27 år sedan. För att skydda England från smittan har den brittiska regeringen låtit uppföra en ca 10 meter hög försvarsmur längs den skotska gränsen. Grannarna i norr har helt enkelt lämnats åt sitt öde att dö av sjukdom eller svält i ett tillstånd av total anarki. Vid ett drogtillslag mitt i centrala London upptäcker en insatsgrupp från The Department of Domestic Security emellertid ett rum fullt av människor som smittats av reaper-viruset. Premiärminister Hatcher (Alexander Siddig) utlyser genast undantagstillstånd i landet och den engelska huvudstaden sätts i karantän. Nu står räddningen till det preparat som den skotske Dr. Kane (Malcolm McDowell) sägs ha arbetat på att utveckla på ett befäst sjukhus i Glasgow innan sammanbrottet. Den brittiska kronan behöver nu någon som kan leda en militär elitstyrka som kan ta sig genom det förödda Skotland för att finna Dr. Kanes botemedel och eventuellt även föra med sig en överlevare tillbaka för vidare studier. Valet faller på den enögda DDS-majoren Eden Sinclair (Rhona Mitra, bl a känd från TV-serien Nip/Tuck), själv skotte som lyckades fly undan smittspridningen i sista minuten. Med på expeditionen följer de två läkarna Sterling (Sean Pertwee) och Talbot (Darren Morfitt), vilka arbetat med forskning kring viruset till dess deras ekonomiska anslag tog slut. Som skydd har denna grupp en mindre militär styrka ledd av sergeant Norton (Adrian Lester). Gruppen utrustas med tunga vapen och stridsvagnar, för utanför den skyddande muren väntar faror, inte bara i form av virussmitta utan även överlevande fyllda av hat och hämndbegär. Kommer den lilla gruppen att överleva denna farofyllda resa och få med sig något botemedel hem?

22:00 – 03:00 – Efterfest

Sen var det dags att släppa loss alla hämningar. Umgås med likasinnade och njuta av musiken som den diaboliske Simon bjöd på. Det blev således bar, dansgolv, dj:s och även ett spännande liveuppträdande, nämligen:

Super!

http://www.myspace.com/superdymaxion

Osis för alla er som missade detta!

31 oktober firade vi Halloween med en riktigt storslagen skräckfest i GFF-Stugan. Det bjöds både på livemusik och olika dj:s. Snacka om ös! Denna tillställning kommer det att pratas om länge. Tog du någon snygg bild denna kväll? Skicka gärna bilden till oss så lägger vi ut den här på sidan.