Eftersom jag på senare tid har blivit klart underhållen av filmer som ”Doghouse”, ” Lesbian Vampire Killers” och framför allt ”Zombieland” tänkte jag därför ge Gregg Bishops ganska så positivt bemötta rulle ”Dance of the dead” från 2008 en chans. Om regissör Bishop vet jag ingenting, däremot ska Dance of the dead vara en indipendentfilm med låg budget och en story byggd på en mix av ”Night of the living dead”, ”Breakfast Club” och ”Carrie”, spetsad med överdrivet Tom & Jerry-våld. Kan detta egentligen gå fel? Tja, en gång i tiden stod filmer med ” …of the dead” i titeln för något positivt. Idag är detta emellertid inte längre ett varumärke för en Romerofilm utan kan innebära vilken dynga som helst, inkluderande Romero själv tyvärr. Dance of the dead har naturligtvis ingenting med Romeros filmer att göra, dock kan man se en klar koppling till en annan living dead-film inom skräckkomedigenren, Dan O'Bannons utmärkta ”The Return of the Living Dead” från 1985. Når Bishop i närheten av dessa höjder, då är det bra.

Upplägget för Dance of the dead har vi sett en massa gånger förr, vill man ha en originell historia bör man helt klart välja en annan film. Det är inte för själva handlingen i sig man ser en film som denna. Historien utspelar sig ihur som helst i en liten stad i USA där man uppfört ett stort kärnkraftverk som spyr ut avgaser över kringliggande områden, inte minst den angränsande kyrkogården (naturligtvis). Detta får konsekvenser, något som den lakoniske kyrkogårdsarbetaren (James Jarrett, från bl a The Other side) lärt sig leva med. Ni som har sett Michele Soavis ”Cementary man” kan nog se likheter mellan Jarretts karaktär och den Rupert Everett spelade då. Klart underhållande, allt han gör är ju att försöka sköta sitt jobb. Nåväl efter denna inledning presenteras vi för det obligatoriska loosergänget. Jajamän, vi har slackern, hejaklacksledaren, översittaren, rockstjärne-wannabee-gänget, den fina flickan och inte minst nördarna i Sci-Fi klubben. Av olika anledningar råkar alla dessa personer missa den stora skolbal som ska hållas kommande kväll. Slackern Jimmy Dunn (Jared Kusnitz: från Otis) har råkat ut för kvarsittning efter ett upptåg på biologilektionen, där träffar han bl a skolans översittare Kyle Grubbin (Justin Wellborn från The Other side, The Signal), en snubbe som nog kört i för många ämnen för många gånger. Samtidigt försöker Steven (Chandler Darby) från sci fi-gänget få till en date inför balen med hejaklacksledaren Gwen (Carissa Capobianco), vilket går sådär. Gwen vill nämligen helst gå med punkrockaren Nash Rambler (Blair Redford från The Signal) som dock inte alls är intresserad, förutom kanske att sätta på henne. En som också tappat intresset för allt vad skolbaler heter är Jimmy, som vägrar att hänga med flickvännen, den ambitiösa Lindsey (Greyson Chadwick). Sålunda blir det ingen bal för flera av skolans studenter, Jimmy kör ut pizza, sci fi-gänget Jules, Stephen, Rod and George bestämmer sig för att göra en utflykt till kyrkogården istället. Dit åker även Lindsey med sin nya date Mitch eftersom han har en del snuskiga planer. Nash och hans polare i det Blink 182-doftande punkbandet hänger i ett garage eftersom de inte fick uppträda på balen och Kyle är ute och kör med sin lastbil. På olika sätt kommer de snart att inse att vad är väl en bal på skolan. Av någon anledning har nämligen de döda plötsligt blivit rastlösa i sina gravar och väl uppe på fötter igen börjar de känna sig lite småsugna. Och vad kan då vara bättre än det mänskliga smörgåsbord som är uppdukat på skolbalen. Ska våra anti-hjältar lyckas rädda dagen och sätta stopp för de vandrande kadavren att smaska i sig stadens invånare? För här snackar vi inte om likstela hösäckar till zombies, inte ens springande döingar som i The Return of the living dead. Nej de är snabba som sjutton och hugger som kobror! Det finns faktiskt bara en sak som hejdar zombierna ska det visa sig, en kul blinkning åt Romeros klassiker ”Dawn of the dead” från 1978.

Om man är på humör och medveten om vad Dance of the dead är för typ av film är detta en riktigt kul och ultra-splattig film. Fylld av klichéer, visst och med en föga organell historia utan större mening. Men i detta sammanhang är det OK så länge man har roligt. Både Bishop och manusförfattaren Joe Ballarini harv tydligen påtalat att de varit inspirerade av 80-talsfilmer som ‘Monster Squad” och “The Return of the Living Dead” och detta lyser igenom i varje bildruta. Men det gör också deras kärlek till denna typ av filmer och uppenbarligen har de gjort en produktion de själva skulle vilja se utan att ha några större ekonomiska vinsttankar i bakhuvudet. Det ska de ha cred för. Filmen är rolig men blir aldrig jobbigt löjlig, trots en del slapstick-situationer. Det har visat sig vara svår att göra en rätt avvägning vad gäller skämt i skräckkomedier, men här funkar det överlag väl. Dessutom är zombierna klart godkända, något som ju är A och O i filmer som dessa. Make-upen är finfin, agerandet utan anmärkning och hungern tillfredsställande. Kampscenerna mellan våra hjältar och zombierna är riktigt snyggt utförda med precis rätt blandning av action och humor. Dessutom så ska Bishop ha beröm för hur coolt han har fixat hur zombierna reser sig ur sina gravar. Eller reser sig, snarare ploppar de upp ur marken som skjutna ur kanoner. Här snackar vi inte heller taffliga CGI-effekter, Bishop föredrar att arbeta med riktiga stunts och det gör han rätt i. Skådespeleriet är vad man kan förvänta sig av ensemble av unga föga kända skådisar. Dock var de faktiskt bättre än vad jag förväntat mig av folk som medverkar i sammanhang som dessa. Framför allt slipper vi se skådisar runt 30 låtsas spela tonåringar. Nej här är de som porträtterar sina roller verkligen runt 18-19 år! Genom att huvudkaraktärerna dessutom framställs på ett sympatiskt sätt har man lättare att överse med de klassiska stereotyperna. Dessutom verkar alla inblandade ha kul, inte minst Justin Welborn i rollen som översittaren Kyle. Visserligen är det ett antal att hålla reda på, men genom att Bishop ger alla tillräckligt med scentid så hinner publiken etablera en relation med dem.

Vad man kan anmärka på är att filmen hade vunnit på om Bishop vågat bryta det traditionella mönstret något mer. Visst är det underhållande att se hur nördarna från Sci-fi-klubben nu får axla hjälterollerna men deras handlande visar sig snart inte sklija sig från andra grupper av överlevare i liknande filmer, synd. Dessutom är persongalleriet de stöter på det vanliga, missförstådda rebeller, baldrottningar och självutnämnda lagväktare. Istället öser han på med splattereffekter vilken är kul. Det hela är lika överdrivet som det ska, emellertid gjorde Peter Jackson detta bättre redan bätter i ”Braindead” 1992, så något nytt är det ju egentligen inte direkt. Sen finns det en del onödiga skönhetsfläckar om man ska vara petig. En miss är t ex att personer som nyligen blivit zombier ser lika förruttnade ut som de vilka legat begravda en tid. Lite slarvigt kan tyckas. En annan miss har att göra med hur zombierna kan hejdas, vad som utspelar sig på balen stämmer inte riktigt logiskt, vilket var lite irriterande.

Trots sina brister är Gregg Bishops ”Dance of the dead” en trevlig bekantskap och dessutom bra mycket mer sevärd än Romeros senaste verk. Om man gillar filmer som Shaun of the Dead, The Night of the living dead eller varför inte Thom Eberhardts Night of the Comet bör man nog ge Dance of the dead en chans. Filmen levererar sin historia med gott humör, stabila skådespelarinsatser, underhållande humorinslag och bra effekter. Vill du ha en stunds anspråkslös underhållning så se den!