Bara en sådan sak att jag faktiskt betalar för att gå och se en uppföljare till en ganska ordinär om en väldigt underhållande skräckkomedi som kom för tio år sen säger väl hur mycket jag plötsligt börjat uppskatta detta nöje igen. Originalfilmen jag talar om är Ruben Fleischers ”Zombieland” från 2009 och vem hade trott att det skulle komma en uppföljare till denna. Visst, zombiegenren har överexploaterats under lång tid nu och det kom dessutom en TV- film som skulle fungera som pilotavsnitt till en serie som aldrig blev av (inga av de medverkande från filmen var med här), men likväl känns det lite märkligt att Fleischer och gänget i år är tillbaka med ”Zombieland: Double Tap”. Det är dock lätt att glömma att Zombieland var den femte mest vinstbringande komedin i USA 2009 och fick stor betydelse för den våg av zombiekomedier som skulle följa. Zombieland var dessutom den mest framgångsrika zombiefilm som producerats fram till dess att Marc Forsters ”World War Z” tog över denna titel 2013. Men går det att åter samla ursprungsgänget för en uppföljare lagom till att originalet tioårsjubilerar så blev det väl svårt att motstå frestelsen. Det är ju inte vilka skådisar som helst vi snackar om, vi har här Woody Harrelson som vann en Emmy för ”Cheers” redan 1987, Abigail Breslin som Oscarsnominerades för ”Little Miss Sunshine” 2007 samt Jesse Eisenberg och Emma Stone som även de samlat på sig ett antal Oscarsnomineringar sedan 2009 (Eisenberg för ”The Social Network” 2011 och Stone för ”Birdman” 2015, ”La La Land” 2017 och ”The Favourite” 2019). Och sen dyker ju även en viss person upp som vi väl inte trodde vi skulle få återse. Om man är medveten om att det i mångt och mycket handlar om nostalgi och igenkännandets glädje, ja då är ju Zombieland: Double Tap inte ett så dåligt val, man vet att det inte kommer att bjudas på något nytt fräscht och överraskande utan snarare en stunds trivsam anspråkslös underhållning. Inget fel med det, bara det levereras på ett tillfredsställande sätt. Klara då Ruben Fleischer av att ge oss valuta för pengarna med samma koncept ännu en gång? Med tanke på att han har varit med och regisserat ett par avsnitt av den roliga zombiekomediserien ”Santa Clarita Diet” och trailern för Zombieland: Double Tap gav positiva vibbar så kändes det lovande 

Historien tar vid 10 år efter där den sist slutade. Det är återigen Columbus (Jesse Eisenberg) som står för det övergripande narrativet och ger oss precis som i föregångaren en introduktion till den värld han lever i och de olika typer av zombier som har utvecklats sedan sist, allt från sk ”Homers” till ” T-800:s”. Tillsammans med de övriga i ”familjen”, Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) har Columbus funnit ett hem i Vita Huset där de rensat ut alla zombier, satt upp barrikader och nu lever i lugn och ro bland ibland relikerna från förr. Dock finns det en del spänningar de fyra emellan, Little Rock känner att Tallahassee fortfarande behandlar henne som ett barn medan Wichita oroar sig för att relationen med Columbus kommer att begränsa henne. Efter att Little Rock åter hamnat i dispyt med Tallahassee och Columbus överraskande friat till Wichita får de två tjejerna nog och smiter iväg under en natt för att leva sina egna liv. De två männen blir så klart oroliga och börjar leta lite sporadiskt efter dem. Under en expedition till ett varuhus korsas deras väg av Madison (Zoey Deutch) en stereotyp blond bimbo som överlevt zombieapokalypsen genom att gömma sig i en glassfrys sedan hon var 14. Till Tallahassees missnöje bjuder Columbos in Madison att följa med dem och slå sig ner i Vita Huset. Detta ska visa sig ställa till vissa komplikationer när Wichita plötsligt dyker upp igen och berättar att Little Rock stuckit ifrån henne tillsammans med hippiepacifisten Berkeley (Avan Jogia). Eftersom de nu är oroliga för Little Rocks säkerhet beger sig Tallahassee, Columbus och Wichita ut på jakt efter henne med Madison i släptåg. Det kommer visa sig bli en händelserik resa där de bl a stöter på Elvis-fantasten Nevada (Rosario Dawson) och de kusligt välbekanta Albuquerque (Luke Wilson) och Flagstaff (Thomas Middleditch). 

Historien i Zombieland: Double Tap är som synes tämligen enkel och någon utveckling av karaktärerna och deras historia för vi inte direkt, men det är likväl underhållande att åter få möta dessa typer och den värld de lever i. Visst, nyhetens behag finns inte längre här men Ruben Fleischer samt manusförfattarna Dave Callahan, Rhett Reese och Paul Wernick bjuder oss likväl på en hel del skratt och överdrivet slafsiga effekter och allehanda sätt att slakta zombier på. Det mesta är sig likt i Zombieland men filmskaparna är medvetna om detta och visar upp en god portion självdistans.  Hår får vi en hel drös referenser till den första filmen men det gör definitivt inte att någon som inte sett Zombieland lämnas i sticket. För i ärlighetens namn rör det sig ju i första hand om situationskomik och slapstick snarare än något mer utvecklat drama. Om man vill kan man sammanfatta det hela med att Eisenberg, Harrelson och Stone egentligen gestaltar en konservativ familj ute för att rädda sin tonåriga dotter från majarökande vapenmotståndare till hippie, vilket ju är ett kul upplägg för en zombierulle. Fast mest är ju upplägget en ursäkt för att få ett gäng karaktärer att överge den relativa säkerhet de lever i och därigenom utsätta sig för fara i allehanda miljöer. Att historien kommer lite i andrahand märks också på att det hela blir lite rörigt emellanåt då det hela tiden dyker upp nya sidospår i berättelsen. Det ska hittas nya fordon och kikas på Graceland, ja Columbus avbryter till och med handlingen genom att redogöra för hur man dödar zombier på andra platser i världen. Men i slutändan gör detta inte så mycket eftersom filmen har ett så pass bra tempo och det hela tiden dyker upp nya saker att småle åt. Framför allt är de smått bisarra partierna då filmskaparna leker med sin skapelse riktigt underhållande, som när karaktärerna som mentalt fortfarande befinner sig i 2009 stöter på fenomen och tankegångar från idag och som de helt verkar ha missat. 

Om Zombieland: Double Tap inte handlar så mycket om själva storyn så är karaktärerna desto viktigare, det är de som är själva russinen i kakan. Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock känner vi redan och de funkar nästan lika bra nu som då. Jesse Eisenberg är t ex fortfarande nördig och droppar populärkulturella referenser titt som tätt. Woody Harrelson är åter härligt vresig, kanske alla Twinkies har tagit slut. Emma Stone är verkligen även hon underhållande att skåda, framför allt hennes minspel när hon råkar hamna i jobbiga situationer. Abigail Breslin har ju hunnit blivit vuxen här och det känns som det varit svårast att få till hennes något nya roll här dock. Möjligen kändes överlag även interaktionen de fyra emellan mer glödande i den förra filmen, det har trots allt gått 10 år och de är äldre nu. Huvudpersonerna kompletteras med nya typer som den fredsälskande och smått patetiske Berkeley och den kanske inte så politiskt korrekt gestaltade Madison, sinnebilden av en irriterande ytlig och blåst brud som blir lite jobbig i längden. Bäst av nykomlingarna är dock Rosario Dawson som den tuffa Nevada. Filmteamet har även ansträngt sig för att ge filmen värme och hjärta, visst blir det lite översentimentalt ibland men det får man ta. 

För mig är Zombieland: Double Tap helt klart en värdig uppföljare till föregångaren, om ej inte riktigt lika minnesvärd. Det är en rolig och fartfylld färd man bjuds på dör skrattet aldrig är långt borta och det visuellt ser ännu bättre ut än i den första filmen. Gillade man den Zombieland bör man inte missa denna, även om det kanske inte är en biofilm. Kul att åter se dessa bekanta karaktärer och följa dem på nya äventyr ibland allsköns odöda. Ibland behöver man bara en feel good-film som gör att man lämnar biografen på gott humör. Det räcker långt.