Det sägs att fullmånen kan skapa irritation och osäkerhet, att den gör det svårare för oss att behärska våra känslor. Starka drifter, önskningar, idéer, fantasier och drömmerier kan vid denna tidpunkt ta överhand och slå ut det rationella tänkandet. Man kan uppleva det som om man drivs av någon yttre kraft. Det sägs att vissa människor vid fullmåne kan reagera explosivt. Man får inte reta dem i onödan. Dessa föreställningar har en lång historisk tradition. Månen har alltid associerats med nattliga ting, såsom älvor och alver. Det ansågs farligt att utföra vissa sysslor, exempelvis spinna och torka tvätt, i ljuset av månsken. Man skulle även akta sig för att sova i månsken; risken fanns att man vaknade upp sinnessjuk. Ett exempel på denna uppfattning är att det engelska ordet lunatic (”förryckt”) kommer av det latinska ordet för måne, luna. Många monsterhistorier, särskilt under vårt eget sekel, har satt likhetstecken mellan fullmåne och ylande varulvar. Den som rätt visste att utnyttja månens magiska kraft kunde emellertid, menade våra förfäder, utnyttja himlakroppen på ett positivt sätt. Ett vanligt botemedel mot vårtor i det gamla bondesamhället var således att tvätta dem i månsken.

Mångalen

Månens eventuella inverkan på vårt sinnestillstånd ligger bakom föreställningarna om den håriga best som står i centrum denna gång. Det sägs ju att månen kan framkalla galenskap och en av de mer ovanliga psykiska sjukdomarna man vidskepligt har kunnat koppla till denna himlakropp är lykantropi. Detta begrepp kan härledas till det grekiska ordet för varg, ”lýkos” och ordet för människa, ”ánthrōpos”. Lykantropi betecknar en förvandling från människa till varg och tillbaka. Ordet har används både i betydelsen att, genom magi, fysiskt förvandlas till en varg och för att beteckna ett psykiskt tillstånd då en person beter sig som, och tror sig vara, en varg. Den som lider av den psykiska sjukdomen lykantropi tror sig således kunna förvandla sig till ett djur och beter sig också som ett djur när inbillningen är som starkast. Lykantropi har dock i folklig tradition främst kommit att kopplas till föreställningen om varulven. Här handlar det om ett sjukdomstillstånd som innebär att den smittade vid varje fullmåne förvandlas till en varulv, en fruktansvärd best som drivs av blodtörst och framför allt hunger efter människokött. Den smittade kan vara vem som helst, även om sjukdomen oftast drabbar män. Förvandlingen inträffar i samma stund som månen går upp. Det spelar ingen roll om varulven ser månen eller inte; förvandlingen går inte att stoppa. När månen går ned igen återtar han sin mänskliga form utan något som helst minne av nattens händelser. Den drabbade kan ha fått sjukdomen antingen genom någon form av förbannelse eller genom att ha smittats genom bett av en annan varulv. Varför det just är en varg man förvandlas till är inte så underligt. Det är ett mytomspunnet djur och har setts som mystiskt och farligt. Vargen sägs vara ett blodtörstigt monster, ständigt på jakt, ylande och med helvetiskt flammande ögon i den svarta natten. Förutom den psykiska sjukdomen lykantropi finns det ännu en åkomma som kan ha hjälpt till att skapa historier om varulvar. Den syns betydligt mer också. Sjukdomen hypertrikos gör att kroppen och framför allt ansiktet täcks med hår. Den är ärftlig, obotlig men mycket sällsynt.

Ulvar i fårakläder

Ordet varulv kommer från det västgermanska språkområdet, närmast från medellågtyska ”warwulf”. Formen ”hvarulf” är känd i svenskan sedan 1700-talet medan engelskans ”werewolf” och tyskans ”werwolf” har hittats i litteratur från 1000-talet. Föreställningen har dock funnits i Norden i betydligt äldre tid, vilket framgår av några av de isländska sagornas berättelser.  Den vanligaste åsikten bland forskarna är att warwulf är en kombination av gamla germanska ord för man, ”wiraz”, och varg, ”wulfaz”. Den första delen kommer ytterst av termen ”wīro-”, det indoeuropeiska ordet för mansperson, som på fornengelska och äldre tyska hette ”wer”, på fornisländska ”verr”, och på fornsvenska ”var. Denna teori styrks bl.a. av att vissa svenska dialekter har använt ordet manulv istället för varulv, och att det i spanskan och italienskan heter man-varg, ”hombre lobos”, respektive varg-man ”lubo mannaro”. En konkurrerande teori härleder varulvsbegreppets ursprung till de germanska orden ”wargaz” och ”wulfaz”, som tillsammans betyder ”dråparvarg”, och har används som beteckning för en varg som dödar många djur i en hjord men bara äter lite av dem.

Historierna om varulvar återfinns i många länder och kulturer. Bland dem Grekland (lycanthropos), Portugal (lobisón, lobisomem), Spanien (hombre lobos), Italien (lubo mannaro), Frankrike (loup-garou), Rumänien (vârcol), Bulgarien (varkolak, vulkodlak), Tjeckien (vlkodlak) Ryssland (óboroten, vurdalak), Ukraina (vovkulak[a], vovkun, pereverten), Polen (wilkolak) Litauen (vilkolakis, vilkatlakis), Estland (libahunt), Irland (faoladh, conriocht), England (werewolf), Tyskland (werwolf) och Danmark/Sverige/Norge (varulf). Indiens liksom Irans mytologi är kanske de enda indoeuropeiska traditionerna som inte innehåller "den äkta" varulvsmyten. Andra slags hamnskiftare förekommer dock i legender över hela världen men det handlar då om personer som också förvandlas till andra djur än vargar, t.ex indiska rakshasas, en slags demon eller ond ande som kan anta olika gestaltningar. Hamnskiftare är mycket gamla gestalter i vår kulturhistoria och fenomenet kan ha sina rötter hos de allra äldsta jägarkulturerna i människans historia. Det verkar som om jägare för flera tusen år sedan kan ha klätt sig i djurskinn och dansat rituella danser innan de gick ut på jakt, för att bättre kunna komma i kontakt med djurens andar och på så sätt få bättre jaktlycka. En av de tidigaste kända berättelserna om en varulv är kanske historien om kung Lycaon i den grekiska mytologin. Lycaon var en av de första människorna som skapades och kungen och hans 50 söner var dessutom alla kannibaler. En gång försökte de lura guden Zeus att äta människokött. Men Zeus lät sig inte luras. Han blev ursinnig och förvandlade genast Lycaon och hans söner till vargar. Kunde de bete sig som vilddjur skulle de också se ut som vilddjur. Det sägs att Lycaon ibland kunde återta sin mänskliga gestalt och att han därför är urfadern till alla varulvar. I den romerska poeten Ovidius väldiga myt- och sagosamling ”Metamorfoser” 8 e kr berättas det också om män i varulvsform som strök omkring i Arkadiens skogar. Petronius verk "Satyricon", från år 61 f Kr innehåller även den flera kortare berättelser om bl a häxor och en varulv. Det tidigaste exemplet på varulvar i den nordiska mytologin hittas i ”Völsungasagan” där hjälten Sigmund och hans son Sinfjötli förvandlas till vargar efter att ha klätt sig i förtrollade vargskinn. Ett senare exempel är den berömde isländske skalden Egil Skallagrimssons farfar som ska ha varit en "kveldulfr" alltså en person vars huge (ung. ”tanke” eller ”själ”) lämnade kroppen på kvällen och antog varghamn. I svensk folktro var den vanligaste uppfattningen att varulven var dömd att "springa tasse" alltså att gå på fyra ben. Inte, som den i dag allmänna uppfattningen gör gällande, att varulven är hälften människa och hälften varg. Denna föreställning har varit vanligare på kontinenten

Under katolicismens häxprocesser avrättades tiotusentals misstänkta varulvar. Detta var särskilt vanligt i Frankrike där omkring 30 000 personer ska ha ställts inför rätta utpekade som varulvar mellan åren 1520 och 1630. I vissa av dessa fall, till exempel med familjen Gandillon, Skräddaren från Chalons och Roulet i Angers, fanns klara bevis för mord och kannibalism men ingen koppling till vargar. I andra fall fanns en koppling till en varg men inga bevis mot den anklagade som i fallet med Gilles Garnier i Dole 1573. Hur det än låg till erkände märkligt nog de anklagade ofta sina brott och gav detaljerade beskrivningar av förvandlingen till varulv, vilket är en av de besynnerligaste omständigheterna vad gäller de medeltida häxprocesserna. Under medeltiden förekom emellertid även historier om goda varulvar som blivit förvandlade genom häxkonst eller olyckliga omständigheter och som i sin vargskepnad agerade hjältar, som till exempel i den franska sagan ”William och varulven” från 1300-talet. Även i vår egen tid har rykten om varulvar spridits, bl a under slutet av 1990-talet då Uttar Pradesh i Indien attackerats av människoätande vargar. Flera moderna fall av lykantropi har också diskuteras bland psykologer.

Dubbelnaturer

De tidigaste litterära varulvarna dök, som sagt, troligtvis upp redan under antiken och har dykt upp lite då och då i olika gestaltningar sen dess. En av de mer kända varianterna möter vi i den franska författarinnan Jeanne-Marie Leprinces "La Belle et la Bête" ("Beauty and the Beast") från 1756, en berättelse i klassisk folksagoform som tolkats åtskilliga gånger. Den första riktigt berömda varulven i bokform härstammar dock från den romantiska eran under 1800-talet. Det rör sig om "Wagner the Were Wolf" av George W. Reynolds. "Wagner" gavs ut som en tidningsföljetong mellan åren 1846-47 och lästes av tusentals människor i England. Berättelsen handlar om bonden Wagner som gör en överenskommelse med djävulen om att bli odödlig. I utbyte måste Wagner leva som en varulv vart sjunde år. I en rad våldsamma äventyr reser han runt i Europa i sällskap av den vackra mörderskan Nisida. Till slut blir han botad genom magi. "Le Meneur de Loups" av Alexandre Dumas, utgiven 1857, handlar om skomakaren Thibault som blir misshandlad av en skogvaktare. En jättelik varg som går på bakbenen dyker sedan upp och erbjuder Thibault hämnd. Thibault får kraften att göra andra människor illa med bara en tanke, men varje gång han gör så blir två av hans huvudhår styva och röda. Till slut börjar han se rätt underlig ut. Han får också makt över traktens vargar och folk börjar misstänka att han är en varulv. Det är en märklig historia, som utspelar sig i Dumas hemby Villers-Cotterets. Troligen var Dumas inspirerad av sägner han hört som barn. Flera författare som var populära under 1800-talet skrev varulvshistorier. Både Conan Doyle, som skapade Sherlock Holmes, och Rudyard Kipling, som skrev "Djungelboken", försökte sig på skräcknoveller om varulvar. Litterärt sett kan man dock säga att Robert Louis Stevensons kortroman ”The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde” från 1886 är den berättelse som blivit stilbildande för föreställningen om monstret inom oss. Romanen handlar om den trevlige och skötsamme londonbon Dr. Henry Jekyll. Dr. Jekylls vänner blir förvånade när denna respektabla doktor plötsligt börjar umgås med en konstig, ful, liten man som gjort sig skyldig till att ha slagit ner ett barn på gatan. Inte nog med att de båda är vänner, Jekyll har dessutom testamenterat allt i sin ägo till denne märklige Mr. Edward Hyde. Det visar sig att Mr. Hyde är Dr. Jekyll själv efter att han intagit ett egenhändigt uppfunnet elixir, som tycks släppa fram hans mest primitiva och brutala sidor. Dr. Jekyll blir efterhand allt mer beroende av förvandlingens lockelse och kan inte sluta använda elixiret. Den slutliga effekten av detta blir emellertid att han förvandlas till Mr. Hyde även utan hjälp av elixiret och kan inte längre kontrollera sitt alter ego. Edward Hyde är i berättelsen visserligen ingen varulv, men han framstår som en varelse med liknande egenskaper. Stevenson antyder att Hyde utgör ett steg bakåt i utvecklingen, något vildsint i den mänskliga karaktären som ännu inte blivit bortavlat. Och är det egentligen inte detta som skrämmer oss i myten om varulven? Detta är invärtes ondska i i sin renaste form och Stevenson låter oss ana att varulvens ansikte är vårt eget.

Vargar i storstan

Under 1900-talet har det också utkommit en del varulvsromaner, även om de inte är så många. 1933 kom "The Werewolf of Paris" av Guy Endore. Den blev en stor framgång på sin tid och har kallats "varulvarnas Dracula". Huvudpersonen i boken är Bertrand Caillet, som föds på julafton efter att hans mamma våldtagits av en präst. När Bertrand växer upp förvandlas han till varulv och dödar en prostituerad. Han flyr till Paris, men hans styvmorbror Aymar Galliez försöker spåra honom. Bertrand tar värvning i kriget mellan Frankrike och Preussen 1871, där varulven inom honom får utlopp för sin blodtörst. När han återvänder till Paris möter han kärleken i form av Sophie, som lär honom kontrollera sina förvandlingar. Men en natt dödar han en man och spärras in på ett mentalsjukhus. Han lyckas fly, men är förvirrad och hoppar från hustaket med en flicka han tror är Sophie. 1961 gjordes filmen ”Curse of the Werewolf”, regisserad av Terence Fisher, som delvis bygger på Endores roman. Ett gotisktdoftande romantiskt varulvsdrama med klara erotiska undertoner hittar vi i Tanith Lees "Lycanthia - Or the Children of the Wolf" 1981, en historia man inte direkt brukar förknippa med denna genre. Ett mer rakt varulvstema återinns i en av de mer populära varulvsböckerna på 1900-talet, Whitley Stribers "The Wolfen" från 1978, som filmades av Michael Wadleigh 1981 under namnet ”Wolfen”. I boken lever varulvarna sida vid sida med människorna i våra städer och ser till så att vi inte blir för många. Stephen King skrev sin egen varulvsberättelse "Cycle of the Werewolf” 1985, där en småstad drabbas av en mordvåg. En ung kille anar att en varulv ligger bakom och till slut räknar han också ut vem det är. Cycle of the Werewolf har även den filmatiserats av Daniel Attias som Silver Bullet 1985. Varulvar dyker också upp i romanen "The Talisman" 1983, som King skrev tillsammans med Peter Straub. Här är varulvarna goda beskyddare och vänner till den unge hjälten. En av de mer kända varulvarna på senare tid är Remus Lupin som dyker upp för första gången i boken "Harry Potter and the Prisoner of Azkaban" av J K Rowling. Han är lärare på skolan Hogwarts i konsten att försvara sig mot svartkonster. Men han är också varulv, när 

Remus var liten blev han nämligen biten av en sådan. Böckerna om varulven och radioprataren Kitty Norville av Carrie Vaughn har också blivit populära. Kitty pratar om vampyrer, varulvar och andra övernaturliga varelse på sin radioshow och möter flera av dem i böckerna "Kitty and the Midnight Hour" 2005, "Kitty Goes to Washington" 2006, "Kitty Takes a Holiday" 2007 och "Kitty and the Silver Bullet" 2008. På senare år har det faktiskt kommit ut ett par intressanta varulvsromaner, Jason Starrs påående varulvstrilogi "The Pack" 2011 (uppföljaren "The Craving" kom ut 2012) handlar om den arbetslöse New Yorkbon Simon Burns som träffar på ett gäng hemmapappor som han kanske inte skulle gett sig i lag med. En annan författare som skrivit en läsvärd bok på temat är Christopher Buehlman. Hans "Those Across the River" från 2011 är en intressant skildring av den mörka hemlighet Frank Nichols stöter på i den lilla staden Whitbrow; Georgia, där han slagit sig ner med sin fru för att skriva en biografi över sin familjehistoria. Vi har faktiskt även en svensk författare som skriver om varulvar, i Caroline L Jensens "Vargsläkte : lykanthropos I" från 2011 dyker dessa varelser upp i en välbärgad svensk villaförort. Tanken är att denna berättelse ska utmynna i en romantrilogi. Slutligen kan nämnas att serieförlaget Marvel länge gav ut tidningen "Werewolf by Night", som handlar om den otursförföljde Jack Russel. Både i människoform och som varulv kämpar han mot andra monster, bland annat greve Dracula och Frankensteins monster. Han möter även andra figurer som till exempel Spindelmannen.

Romantiska tragedier och undertryckta drifter

Till skillnad från de klassiska skräckikonerna Dracula och Frankensteins monster har varulven inte fått samma genomslag på vita duken. Det kan bero på att varulvar är svårare att sminka och framställa på film. Den allra äldsta varulvsfilmen tros vara den amerikanska stumfilmen ”The Werewolf” från 1913, regisserad av Henry MacRae. Där är varulven en indiankvinna som kommer tillbaka som en varg för att hämnas sin egen död. Tyvärr är denna film helt försvunnen, liksom den franska ”Le Loup-Garou” av Pierre Bressol från 1923. Den första bevarade filmen om varulvar är Stuart Walkers ”Werewolf of London” 1935. I filmen färdas botanikern dr Wilfred Glendon till Tibet för att söka efter en mytomspunnen växt som blommar i fullmånens sken. Han hittar växten i en dal men blir biten av en varulv. Tillbaka i London planterar han växten i sitt laboratorium. Vid nästa fullmåne förvandlas han själv till varulv och dödar en man i londondimman. Den mystiska dr Yogami dyker plötsligt upp och förklarar att växtens blomma är Glendons enda hopp om att bli botad. Men Yogami är just den varulv som bet Glendon i Tibet och vill ha blomman själv. Nästa gång Glendon förvandlas dödar han Yogami och anfaller sin fästmö, men skjuts ihjäl av polisen. I filmen berättar Yogami att varulven alltid dödar den han älskar mest som människa. Detta hittades på just till filmen, men har sedan blivit ett vanligt inslag i varulvshistorierna. I filmen förekommer inte silver som dödligt medel, utan vanliga pistolkulor dödar varulven här. I sägnerna ser varulven alltid ut som en stor varg, men det kunde man inte åstadkomma på film 1935. Istället sminkades skådespelaren Henry Hull så att han skulle se mer varglik ut. Han fick stora huggtänder, spetsiga öron och mer hår i ansiktet. Det var första gången den sortens varulv dök upp, men den blev snabbt det sorts monster som alla betraktar som en "riktig" varulv. Men det är alltså en film-varulv och inte en sägen-varulv.

Nästa gång en varulv dök upp på film var i George Waggners ”The Wolf Man” 1941. Det här är kanske filmhistoriens mest berömde varulv och i flera årtionden framåt brukade varulvarna se ut så här på film. Det är också här som silver dyker upp för första gången som ett dödligt ämne för varulvar. Förutom Jack Pierces utsökta makeup kunde rollistan även presentera Claude Rains, Bela Lugosi och Lon Chaney Jr. Historien följer Lawrence Talbot som återvänder hem till sitt släktslott i Wales. Där blir han biten av en varulv som så småningom blir dödad. Sanningen avslöjas inte, utan alla tror att det är en vanlig varg som bitit Talbot. Snart förvandlas han själv till en luden best och jagar efter en flicka han träffat i byn. I slutet, innan varulven Talbot hinner döda sin älskade, blir han ihjälslagen av sin pappa med en silverkäpp. Lon Chaney Jr:s tragiska porträtt av mannen som drabbas av kraftig hårväxt när han inte kan få kvinnan han älskar kom att sätta den ton av romantisk undergång som sedermera kom att bli ett klassiskt inslag i varulvsfilmen. Bara ett par år senare blev Larry Talbot emellertid återupplivad av ett par gravplundrare som öppnar hans kista i fullmånens sken. I William Neills uppföljare till The Wolf man, ”Frankenstein Meets the Wolf Man” 1943 reser Talbot till dr Frankensteins slott i hopp om att få sin hjärna opererad och på så sätt slippa förbannelsen. Han hittar emellertid istället Frankensteins monster, förvandlas till varulv och de bägge odjuren inleder en kamp på liv och död medan de sköljs iväg av vattenmassorna från en sprängd damm. Varulven Larry Talbot dök upp i några filmer till under 1940-talet, tills han till slut faktiskt blev botad. I Erle C. Kentons "House of Frankenstein" 1944 och "House of Dracula" samlades alla monstren i en och samma film. The Wolf Man följdes också av Jean Yarbroughs helt fristående "She-Wolf of London" 1946, men någon egentlig varulvsserie liknande de om Dracula och Frankensteins monster skapades aldrig.

Varulven blev som sagt aldrig något större filmmonster. Det var bara ett fåtal gånger som denna best kom att dyka upp på filmduken från det att The Wolf man hade premiär på 1940-talet tills dess att genren fick en nytändning i början av 1980-talet. Den mest intressanta varulvsfilmen under denna mörka period var Gene Fowler Jr:s film ”I was a teenage werewolf” 1957. I detta drama om tonårsångest kom varulven att utgöra en markör mellan det som var moraliskt acceptabelt och det som ansågs förkastligt av etablissemanget. Michael Landon spelar här en sympatisk men lynnig skolelev med kort stubin. Efter att ständigt hamna i slagsmål uppsöker han en psykiater som tolkar Landons problem som att hans natur i vissa situationer återdaller till ett tidigare stadium av den mänskliga utvecklingen. Genom hypnos vill psykiatern helt blottlägga denna natur. Detta förvärrar dock problemet och Landon förvandlas till en blodtörstig varulv. För den tidens unga biobesökare var denna förvandlig omskakande. Landon blev det facinerande förkroppsligandet av allt man inte fick göra om man ville vara snäll och väluppfostrad. Landon blir hårig i ansiktet, får långa huggtänder och börjar dregla. Han tjuvtittar på en flicka som i ensamhet tränar på bommen i gymnastiksalen och man kan föreställa sig hur han luktar likt en kåt skunk. När Landon angriper den söta flickan i gymnastikdräkten symboliserar han den primitiva drift inom oss som måste hållas i schack. Men filmen ger också anvisningar om hur man lyckas undvika att riskera bli avvikare. Var prydlig och raka dig alltid innan du går till skolan och träna aldrig ensam i en tom gymnastiksal. För det finns ju faktiskt vilddjur överallt.

Kultgubben Paul Naschy.

I slutet av 1960-talet började en populär serie varulvsfilmer produceras i Spanien. Den kretsade kring den polske adelsmannen Waldemar Daninsky, som förvandlas till varulv. "El Hombre Lobo"-serien inleddes med ”La marca del hombre-lobo / The Mark of the Wolfman” 1968 och innehåller sammanlagt 12 filmer inspelade mellan 1968 0ch 2003. Daninsky spelas i alla filmer av Paul Naschy. Filmerna utspelar sig mestadels under nutid, men några handlar om Daninskys förfäder och utspelar sig under olika tidsepoker. "El Hombre Lobo"-filmerna är blodiga, våldsamma och har ofta fantasifull handling. I ett par av filmerna slåss Daninsky mot den kvinnliga vampyren Elisabeth Bathory, bla i en av de mest populära filmerna i serien, "La Noche de Walpurgis / The Werewolf shadow" regisserad av León Klimovsky 1971. I en annan film möter Daninsky snömannen i Himalaya och slåss mot honom i varulvsform. I en av de historiska filmerna reser han till Japan i jakt på ett silversvärd och slåss mot samurajer. En av de bättre varulvsfilmerna från samma tid är den brittiska ”Curse of the Werewolf” 1961, i regi av Terence Fisher Filmen utspelar sig i Spanien och berättar om lille Leon som föds på julafton. Som ung man börjar han drabbas av varulvens förbannelse och dödar sin bäste vän. Innan han hinner göra det samma med flickan han älskar jagas han upp av en folkmassa i ett klocktorn där han skjuts med en silverkula av sin styvfar. Varulvar förekom också i Milton Moses Ginsbergs politiska satir ”The Werewolf of Washington” 1973, Paul Annetts deckarthriller “The beast must die” 1973 och även inom de på 1970-talet så populära MC-filmerna, i Michel Levesques ”Werewolves on wheels” 1971.

80-talet och vargarnas återkomst

Det dröjde ända till 1981 innan varulvens utseende kom att förändras på film. Tekniken hade nu gjort det möjligt att skildra förvandlingen till varulv på ett nytt och effektivare sätt. Resultatet lät inte vänta på sig, under samma gick både John Landis ”An American Werewolf in London” och Joe Dantes ”The Howling” upp på biograferna. I bägge filmerna är varulven ett varglikt monster och man får se utdragna, kusliga förvandlingar från människa till monster. Dessa effekter gjordes med en blandning av smink och elastiska dockor. I An American Werewolf in London blir hjälten ofrivilligt varulv och han hemsöks av vålnaderna från de han dödat. I The Howling visar sig en hel by bestå av varulvar som kan förvandla sig precis när de vill. Dessa två filmer blandar också skräck med goda portioner humor. Tyvärr gav ingen av filmerna upphov till några intressanta uppföljare, framför allt The Howling-serien med sina sex uppföljare, har blivit känd som en av filmhistoriens sämsta. Samtidigt som de två nyss nämnda filmerna kom även Michael Wadleighs ”Wolfen” 1981.  Wadleighs film bygger på Whitley Striebers roman, en historia om ett släkte intelligenta vargar. I filmen är dock anknytningen till varulvar ganska nedtonad. Wolfen är emellrtid intressant i sitt försök att lägga in en del samhällskritik i berättelsen och skildra varulven ur ett något annorlunda perspektiv. Den klassiska sagan om Rödluvan och vargen har naturligtvis också använts som inspirationskälla när varulvstemat har utvecklats. I ursprungssagan var berättelsen mer brutal med klara sexuella undertoner. Flickan blir bjuden på vin av farmoderns blod och pajer av hennes kött. Sen säjer vargen åt henne att ta av sej plagg för plagg. Denna originalhistoria är grunden till Angela Carters novell "The Company of Wolves" i samlingen ”The Bloody Chamber” 1979, en omarbetning av ett par sagor och sägner. Tillsammans med ytterligare två noveller i samlingen bildade historien bas för filmen ”The Company of Wolves” regisserad av Neil Jordan 1984. Det är en surrealistisk historia där gränsen mellan dröm och verklighet inte alltid är helt tydlig. De flesta senare skräckfilmer har hållit sig till de varglika varulvarna.

Var är vargen?

I John Fawcetts ”Ginger Snaps” 2000 kombinerades det romantiska trageditemat med det om tonårsångest. Filmen fick två skapliga uppföljare med Brett Sullivans “Ginger Snaps – Unleashed” 2004 och Grant Harveys “Ginger Snaps Back - The Beginning” 2004. Neil Marshall skildrar i sin film ”Dog Soldiers” 2002 en annorlunda vinkling av varulvstemat med berättelsen om soldater under attack i det skotska höglandet. Även i Daniel Attias “Silver bullet” 1985, Eric Reds “Bad moon” 1996, Len Wisemans ”Underworld” 2003 och ”Underworld – Evolution” 2006, Patrick Tatopoulos “Underworld: Rise of the Lycans” 2009, Stephen Sommers “Van Helsing” 2004, Wes Cravens “Cursed” 2005 m fl kan man se varulvar som liknar vargar mer än människor. Ett undantag är Mike Nichols ”Wolf” 1994, där Jack Nicholson till större delen är en traditionell filmvarulv, alltså en luden människa. Det är bara i slutögonblicken han till slut blir varg helt ut. I Wolf presenteras livet som varulv som ett alternativ. Varulven blir ond bara om människan har många dåliga sidor.

Riktigt bra varulvsfilmer dräller det inte direkt av, trots att nya specialeffekter säker skulle underlätta för dessa ludna bestar att ber ofta frekventera våra biografer.. Men Ett av de senare försöken, Joe Johnstons remake av The Wolfman från 1941, resulterade ju tyvärr i en ganska medioker film, vilket visar på svårigheterna att få till rätt känsla trots teknikens under.. I Sverige producerades faktiskt en varulvsfilm 2003. En kortfilm regisserad av Ola Paulakoski vid namn ”Vietnam 1969” som ingår i kortfilmsserien ”The Werewolf Cult Chronicles”. Även i Danmark har det faktiskt dykt upp en varulv, nämligen i Jonas Alexander Arnbys "Når dyrene drømmer" 2014. En film som fått en hel del positiva omdömen. En av de senare varulvssatsningarna är annars Netflix Twin Peaks-doftande TV-Serie "Hemlock Grove" från 2012, baserad på en roman av författaren Brian McGreevy. Serien har faktiskt Eli Roth som exekutiv producen vilket borgar ju för en del blod, och det får vi också när den lilla staden Hemlock Grove i Pennsylvania hemsöks av en något djurisk mördare. Vem kan den skyldige vara bland alla stadens märkliga invånare (ja här finns exempelvis inte bara en vargulf utan också en upir minsann). En serie med extra allt kan man säga som väl är lite väl utflippad och ofukuserad för sitt eget bästa. Men en andra säsong blev det likväl 2014 och en avslutande tredje 2015. Som sagt har det antagligen blivit enklare att skapa varulvsfilmer idag, vad annars kan man tro med tanke på att det plötsligt dykt upp ett par stycken av skiftande kvalitet. Vi har allt från undermåliga saker som Jonathan GlendeningS "Strippers vs Werewolves" och Mike Davis "President Wolfman" 2012 eller Andy De Emmonys "Love Bite" och  BC Furtneys "Werewolf Rising" 2014 till mer sevärda saker som Juan Martínez Morenos "Game of Werewolves" 2011, William Brent Bells "Wer" 2013 samt Lowell Deans "WolfCop", Adrián García Boglianos "Late Phases"  och David Hayter "Wolves"  2014. Även om risken för att mycket av framtida varulvsfilmer kommer att vara CGI-späckade spektakel finns det alltid en möjlighet att det kan dyka upp ett eller annat guldkorn. Vi kan ju t ex hoppas på saker som Paul Hyetts "Howl" 2015 eller en kommande produktion som "The Lycanthropist". Möjligtvis öppnar denna nya trend även för att vi kommer att få se mer av andra så kallade hamnskiftare, det har vi ju sett exempel på förr. Hamnskiftarna är människor som fått förmågan att kunna förvandla sig till ett visst djur. Vanligast är björn, rovfågel, svan, hjort, hund, katt eller just varg. Inom skräckfilmsvärlden har nog förvandling till kattdjur varit vanligast. Här har vi först och främst Jacques Tourneurs ”Cat people” 1942 som även finns i en remake av Paul Schrader från 1982 och Alfred Shaughnessys mindre lyckade ”Cat girl” 1957. Historierna är inspirerade av varkatterna i Algernon Blackwoods novell ”Ancient sorceries” 1908. Liksom utvecklingen inom filmtekniken gav ett uppsving för varulvsfilmen under det tidiga 1980-talet gav den också möjlighet att skildra andra mer udda förvandlingar. Människor kunde nu ta formen av allt från jättestora cikador, Philippe Moras ”the Beast within” 1982 till sniglar, Higuchinskys ”Uzumaki” 2000. Hur framtiden ser ut för varulvar och andra hamnskiftare på film är väl svårt att sia om, men med tanke på det relativt stora antal varulvsfilmer vi sett under de senaste åren kan vi kanske skönja en viss tillfällig trend. Vargendyker som vanligt upp när vi minst anar det. Denna urkraft tar man inte död på så lätt.