Galleri | Skräckfilmsfrossa 26 mars 2011

En dagsfärd längs mörka stigar.

Det är inte alla som tar sig igenom ett helt filmmaraton, men ett par tappra själar hängde med hela vägen under ToB:s senaste skräckfilmsfrossa. Stämningen fanns där trots att solen faktiskt hade valt att titta fram utanför. Men inne i mörkret förflyttades man snabbt till en annan plats, en plats där vad som helst kunde uppenbaras och även gjorde det. Vad publiken bjöds på denna gång var fyra sinsemellan väldigt olika filmupplevelser. Här kommer en kort presentation för alla som av någon anledning inte vågad delta.

 

Film nummer ett valdes av Carina. Denna film var egentligen tänkt som ett alternativ under filmkvällen med temat ”Stora djur”. Då lottades dock ”Infestation” fram istället. Men nu fick alla ändå chansen att ta del av Stephen Sommers actiondrivna monsterrulle ”Deep Rising” från 1998, tillika dagens modernaste inslag.

Deep rising är en typisk monsterfilm, i grunden en b-film pimpad till storfilms-wannabe med hjälp av en budget på 50 miljoner dollar. Regissören Stephen Sommers är väl mest känd för filmer som ”The Mummy” och ”The Mummy returns”, inte så skrämmande filmer på det sätt man önskar sig kanske men här lyckas han faktiskt leverera. John Finnegan (Treat Williams) är kapten för en liten torpedbåt han hyr ut till vem som helst bara de betalar. Denna gång har hans tjänster köpts av ett hårdfört gäng legosoldater under ledning av den mystiske Hanover (Wes Studi). Snart visar det sig att målet för resan är lyxkryssaren Argonautica, som är ute på sin jungfrufärd. Denna har Hanover och hans gäng tänkt råna. Problemet är bara det att när Finnegans båt väl når fram till sitt mål och gruppen äntrar fartyget visar det sig att de inte är de första som haft intresse av Argonautica och dess besättning. Tillsammans med bl a kryssningsfartygets skrupelfrie ägare Simon Canton (Anthony Heald) och juveltjuven Trillian St. James (Famke Janssen) tvingas nu Finnegan och de övriga kämpa för sin överlevnad mot fiender de inte trodde fanns.

 

Kvällens andra film valdes av Arif. Här var det framför allt nostalgin som var skälet till just detta filmval. I början av 80-talet hade den stora slashervågen svept in och många filmer gavs ut inspirerade av filmer som ”Halloween” och ”Friday the 13th”. En film som hamnade lite i skymundan men som nådde lite av kultstatus i vissa kretsar var James W. Robersons ”Superstition” från 1982. En blandning av slasher och ockult skräckfilm med några stänk av Argentos ”Suspiria” som krydda på moset. Minnet säger att den var ganska kuslig en gång i tiden.

David Thompson (James Houghton) är en ung präst som precis fått jobb i en församling i en liten amerikansk stad. Oturligt nog anländer han samtidigt som staden drabbats av ett par uppseendeväckande mord vid en gammal öde fastighet ägd av den lokala kyrkan. Den ansvarige för mordutredningen, polisinspektör Sturgess (Albert Salmi), är minst sagt upprörd över händelseutvecklingen och är övertygad om att den stumme Arlen (Joshua Cadman) är den skyldige. David tvivlar dock på detta och tillsammans med sin företrädare, den nu pensionerade fader Henry, börjar han själv nysta i fallet. Han får snart veta att för 90 år sen, 1892, dränktes en kvinna anklagad för häxeri i den damm som ligger i närheten av kyrkan. Innan hon dog hann hon dock lägga en förbannelse över platsen och dess invånare. Kan det verkligen vara häxan som nu går igen? För David inleds nu en kamp med tiden för att förhindra att fler folk faller offer för den mystiske mördaren.

 

Tredje filmen ut valdes av Simon. Här erbjöds vi en mer psykedelisk upplevelse i en tidstypisk film från 70-talet. Det handlar om det amerikanska vampyrdramat Ganja & Hess, regisserat av Bill Gunn 1973. Idag brukar denna film räknas till den ström av så kallade exploitationfilmer med svarta skådisar som dök upp under 70-talet och följdriktigt fick benämningen blaxploitation. Gunns originalfilm gillades inte av filmbolaget då den ansågs allt för icke-kommersiell. Den klipptes därför ner, men det hjälpte inte. Idag ses Ganja & Hess som en kultfilm av många och visades här i sin ursprungsversion. En annorlunda upplevelse som kanske inte är helt lättsmält men säkerligen intressant för många.

Ganja & Hess handlar om den rike vetenskapsmannen Dr Hess Green (Duane Jones), Hess specialområden är antropologi och geologi och hans huvudintresse är att studera gamla antika kulturer. Under en av sina resor, då Hess ägnar sig åt en gammal afrikansk civilisation kallad Myrthia, attackeras han plötsligt av en främling som tre gånger hugger honom med en förgiftad kniv. Detta får oanade konsekvenser, dels blir Hess beroende av att dricka mänskligt blod, dels blir han odödlig. Efter detta isolerar sig Hess i sitt mörka och ensliga hus en bit utanför New York. Han beger sig bara ut för att besöka kyrkan och pastor Williams (Sam Waymon) samt för att söka föda. Hess själ blod från den lokala blodbanken och letar mänskliga byten på samhällets skuggsida bland horor och knarkare. För att hjälpa Hess tillbaka till ett normalt liv får han tillsänt sig en forskarassistent, George Meda (regissör Bill Gunn själv), som dessvärre visar sig spritt språngande galen. Efter att ha överfallit Hess och dödat honom, tror han, tar George sitt eget liv. Georges fru Ganja (Marlene Clark) börjar efter ett tag söka efter sin försvunne man och kräver att få stanna hos Hess tills George är funnen. Snart utvecklas emellertid en kärleksrelation mellan de båda och Hess avslöjar sin hemlighet. Ganja accepterar att dela Georges liv i evighet, men hur länge kommer deras blodindränkta tillvaro att hålla? 

 

Kvällens sista film var kanske den mest skruvade och surrealistiska. Kriffe hade nämligen valt Nobuhiko Ôbayashis japanska skräckkomedi Hausu (House) från 1977. Filmen är en utflippad blandning av slasher, fantasy, spökfilm och psykedelisk komedi på speed. Ôbayashi släpper alla hämningar i sina galna scenarion, ofta kombinerade med pålagda grälla animationer och med det kitschiga soundtracket allestädes närvarande. Här bjuds det på människoätande pianon, mysko katter, slumpmässig stopmotion-slapstick, folk som förvandlas till bananer, dansande skelett, vampyrer, spöken mm, allt i en salig blandning. Vad kan man mer säga, Dr Snuggles för vuxna.

Själva handlingen är inte det viktigaste i Hausu, detta är närmast en flamsig mangatidning i filmformat. Det är själva uttrycket som står i fokus. Men kortfattat kan man sammanfatta berättelsen med att sju skolflickor på sommarlov råkar illa ut på de mest märkliga vis. Likt en slasher är alla huvudkaraktärer typiska stereotyper, här dragna till sin spets. Vi får först stifta bekantskap med den utseendefixerade Gorgeous (Kimiko Ikegami) och hennes polare den dagdrömmande Fantasy (Kumiko Ohba) som ska tillbringa sommaren på olika håll. Fantasy ska spendera lovet tillsammans med ett par andra vänner och, lite otippat, sin lärare Togo (Kiyohiko Ozaki) som hon är förälskad i. Gänget ska hålla till på något slags pensionat eller liknande och öva på någonting som inte riktigt framgår. Gorgeous ska vara med sin pappa. Men plötsligt visar det sig att Gorgeous pappa kommer att ha med sig sin nya fru och Togos syster, som äger pensionatet, vill inte ha dit brodern och tjejerna. Vad nu göra? Tja, vad sägs om att allesammans istället drar till Gorgeous invalidiserade mormor (Yoko Minamida) som bor i ett ödsligt beläget hus på landet? Gorgeous och Fantasy gör slag i saken och tillsammans med den atletiska Kung Fu (Miki Jinbo), den blyga (!) Sweetie (Masayo Miyako), den musikaliska Melody (Eriko Tanaka ), den glasögonprydda Prof (Ai Matsubara) samt den matglada Mac (Mieko Satoh) drar de iväg med Togo som eftersläntrare.  Men som alla vet har gamla hus sina hemligheter och när skolflickorna börjar försvinna en efter en verkar mormodern bli allt mer kraftfull. Vad är det som händer egentligen, ja det kan man verkligen fråga sig.

Ja, där slutade filmvisningen. Resten av kvällen fördrevs i glada vänners lag med musik och en del drickbart. Trivsamt var ordet och förhoppningsvis kan vi köra en repris nästa år.