På de gamla monstrens tid

För visst är det nog så att amerikansk film antagligen utgör ett dominerande inslag i den visuella kost av blodfyllda produktioner vi tryckt i oss under årens lopp. Med tanke på all film som producerats här under de gångna hundra åren känns det som att denna resa kommer att bli osedvanligt lång, så bunkra upp med kaffe eller energidryck så ger vi oss av. Hur många hänger med ända in i kaklet? OK, låt oss då ta ett långt skutt bakåt i tiden, wooohoooo! ... Nu ska vi se, USA var visserligen inte först ut med att producera skräck på vita duken, men helt klart har ju landet blivit störst. Faktum är att redan under 1920-talet producerades det i Amerika ett par filmer som väl kan klassas som någon form av proto skräck, produktioner som fick ett förhållandevis stort genomslag. En förklaring är säkert knuten till ett av dåtidens stora affischnamn. Tänker man på 20-talsskräck är det ju onekligen så att namnet Lon Chaney dyker upp..Naturligtvis hade det redan tidigare funnits stora namn inom stumfilmsskräcken, skådespelare som tyskarna Paul Wegener och Conrad Veidt, men de kom ju klart att överskuggas av Hollywoods förste store skräckfilmsstjärna Chaney - “The Man of a Thousand Faces.” Lon Chaney var redan före sitt genombrott på 20-talet en erfaren skådespelare, han hade sen 1912 medverkat i ett otal kortfilmer och ett flertal fullängdsfilmer av dramakaraktär innan han dök upp i Wallace Worsleys “The Hunchback of Notre Dame” 1923. Vad biopubliken nu fick se var utan tvekan anslående, Chaneys uppenbarelse som den missbildade och missförstådde klockringaren Quasimodo var onekligen något nytt. Med hjälp av hemliga make up-recept och mekanisk utrustning hade han nämligen på ett slående, om än inte helt smärtfritt, sätt lyckats förvränga sitt utseende på ett groteskt vis. Detta i kombination med att han lyckades framhäva den tragiska dimensionen hos karaktären gjorde att Chaneys karriär tog ordentlig fart. Han kom härefter att bli ett spektakulärt inslag i den dåtida filmvärlden under resten av 1920-talet, ingen annan skådis lade ner så stor energi på att få publiken att häpna över alla groteska gestaltningar. Ett exempel på detta fick vi 1925, då Chaney dök upp i en mindre sympatisk titelroll som "The Phantom of the Opera" i Rupert Julians film med samma namn från 1925. För att skapa intrycket av rollens närmast dödskalleliknande anlete lyckades Chaney töja ut sitt ansikte i en onaturlig form och förstora näsborrarna med hjälp av nålar. En av filmens höjdpunkter är när Fantomens mask dras av och avslöjar hans chockerande utseende. Som bäst var Chaney när han samarbetade med den klassiske skräckregissören Tod Browning. De hade börjat jobba tillsammans redan 1919 och under de följande tio åren spelades det in ett flertal filmer där de båda var involverade. De mest minnesvärda är väl  ”The Unholy Three” 1925 samt ”The Unknown” och “London After Midnight” 1927. I den sistnämnda spände Chaney fast två par huggtänder i sin käke för att skapa ett galet vampyrliknande grin. I hög hatt och försedd med käpp knallar han sen runt i den dimmiga Londonnatten vilket är en anslående syn. Tyvärr fick Chaney aldrig uppleva skräckfilmens genombrott under 1930-talet. Blott en ljudfilm hann det bli, Jack Conways remake av “The Unholy Three” 1930, ett par månader senare avled Chaney av lungcancer, endast 47 år gammal. Under 20-talet kan man väl egentligen inte tala om amerikansk skräckfilm i bokstavlig bemärkelse, snarare såg man exempelvis Chaneys rullar som mörka melodramer pga de tämligen stereotypa karaktärerna, de svallande känslorna och fokuseringen på romantik, våld, spänning och sentimentalitet. Det var inte förrän Universals monsterfilmer på 30-talet som skräckgenren började karva ut sin egen plats i filmfloran. Men helt klart verkade under denna tidiga era regissörer som redan nu med förkärlek infogade makabra inslag i sina produktioner. Namn som Browning, Maurice Tourneur och Rex Ingram. Ta bara Ingrams ”The Magician” 1926 som exempel, detta är en av de första filmer med en galen vetenskapsman i centrum och filmen sägs ha influerat James Whale en hel del när han ett par år senare spelade in ”Frankenstein” 1931. 

Den amerikanska tillväxten inleddes emellertid först i och med ljudfilmens genombrott i början av 30-talet. Att det blev så är inte så märkligt, vad är väl en skräckfilm utan ljud? Testa själv att skruva ner volymen när du kollar in en skräckis, eller lägg på valfritt eget ljudspår. Inte riktigt samma stämning, eller hur? Men vad som framförallt gynnade amerikanska produktioner med ljud var den talade dialogen. Härmed kom språket i centrum på ett annat sätt än tidigare och därmed ökade populariteten för inhemska produktioner. Vi vet ju att än idag har t ex amerikaner väldigt svårt att ta till sig utländska filmer som kräver läsning av undertexter, det är ju allt för jobbigt att ta till sig. Under stumfilmseran var det ju enklare, de nationella gränserna hade inte alls samma betydelse för en filmproduktionsspridningsområde då. Det var det visuella intrycket snarare än språket som stod i centrum och den den dialog som förekom presenterades på instickskort där texten lätt gick att anpassa efter målgruppen. Tack vare ljudfilmen, i kombination med konstnärlig skicklighet, tekniska innovationer och god timing, stod det dock snart klart att USA i allmänhet och Hollywood i synnerhet nu tagit kommandot över utvecklingen inom filmindustrin. En ytterligare sak som stärkte de amerikanska filmstudiornas ställning var deras effektiva marknadsföring av sina produktioner med hjälp av slagkraftiga stjärnskådisar i spektakulära paradroller. Tod Browning hade länge velat spela in en filmversion av Bram Stokers Dracula och Chaney var ursprungligen påtänkt att spela rollen som den blodtörstige greven. Nu ville ödet annorlunda och efter den populäre skådespelarens plötsliga frånfälle gällde det att hitta en annan lämplig kandidat. Valet föll på Bela Lugosi, en ungerskättlad skådespelare som tidigare hade gestaltat rollen på teaterscenen. Det var med viss tvekan filmstudion Universal Studios till sist drog igång projektet, ”Dracula” 1931 ansågs vara ett vågspel med tanke på att denna typ av skräck kanske inte alls skulle gå hem hos en bred mainstreampublik. Bolagsbossarna hade faktiskt all rätt att vara oroliga, USA befann sig inte bara mitt i en ekonomisk depression, Universal befann sig dessutom i brytpunkten mellan den klassiska stumfilmseran och den nya tidens ljudfilm. Det gick inte längre att leva på arvet från den framgångsrika back-katalogen, utan nu var det upp till bevis att visa att man var i takt med tiden och fortfarande hade koll på vad publiken ville ha. Oron skulle snabbt visa sig vara obefogad, Dracula blev nämligen en en stor framgång, vilket dessutom innebar att den tidigare okände Lugosi nu plötsligt uppnått stjärnstatus. På Universal insåg man att skräck, ja det var nog tidens melodi och bolaget beslutade sig således för att satsa vidare på denna genre. Under de följande åren producerades således en rad filmer som skulle etablera flera klassiska monster på vita duken och göra Universal till världsledande inom skräckfilmsbranschen. Dracula följdes av filmadaptionen av Mary Shellys roman Frankenstein, regisserad av den då relativt okände James Whale 1931. Det speciella med Whales tolkning var den underliggande känslan av makaber humor som genomsyrar filmen men som aldrig tillåts dominera över den gotiska och mörka skräckstämningen. I filmen gör Colin Clive en bra insats som den besatte vetenskapsmannen Henry Frankenstein men den verklige stjärnan var monstret, spelad av den inflyttade engelsmannen William Henry Pratt, mer känd under sitt artistnamn Boris Karloff. Frankenstein kom också att gå hem hos den amerikanska publiken och Universal insåg att man satt på en guldgruva redo att exploateras. För första gången dök nu således uppföljare upp, publiken skulle lockas tillbaka till biograferna med kända koncept och affischnamn. Greve Dracula dök upp igen 1936 i Lambert Hillyers ”Dracula's Daughter” medan vi fick ytterligare två filmer om Frankensteins monster under 1930-talet, James Whales “Bride of Frankenstein” 1935 och Rowland V. Lees ”Son of Frankenstein” 1939. Vid sidan av dessa filmserier producerade Universal också en rad andra skräckfilmsorienterade filmer, många regisserade av tyska filmskapare som lämnat Europa när nazisternas makt ökade allt mer. Karl Freund är ett typiskt exempel, 1932 hade hans "The Mummy" premiär, en film inspirerad av Howard Carters upptäckt av Tutankhamuns grav 1922 och den myt om faraos förbannelse som uppstod i och med uppdragsgivaren lord Carnarvons död 1923. Den expressionistiske regissören Edgar G. Ulmer bidrog även han med nya impulser till den amerikanska filmen med sin ockulta thriller ”The Black Cat” 1934, där Lugosi och Karloff spelar mot varandra för första gången. 

De gyllene åren och det snöpta slutet 

Framgångarna för Universal avlöste varandra i snabb takt och snart stod andra filmbolag i kö för att hoppa på den nya vinstgivande trenden. MGM satsade således på ”The Mask of Fu Manchu 1932, I regi av Charles Brabin och RKO låg bakom Irving Pichels och Ernest B. Schoedsack förträffliga filmatisering av Richard Connells novell  "The Most Dangerous Game" ("The Hounds of Zaroff") samma år. Den senare kom att bli stilbildande, vi möter inte bara här skräckfilmshistoriens första scream queen Fay Wray utan produktionen banade även väg för en rad survival-filmer, där mänskliga byten jagas för nöjes skull. Schoedsack och en av de assisterande producenterna till The Most dangerous Game, Merian C. Cooper, kom året efter att skiva in sig i filmhistorien som regissörerna bakom den klassiska monsterfilmen “King Kong” 1933. Denna film innehöll allt det publiken kunde önska sig, besatthet, våld, romantik, äventyr samt naturligtvis dinosaurier och andra jättelika djur. Lägg därtill en dramatisk historia som i slutändan utvecklar sig till en tragedi och vi har en av filmhistoriens stora mästerverk.  

Efter framgångarna med Dracula och Frankenstein fick både Browning och Whale I stort sett fria händer att genomföra vilka projekt de ville. I Whales fall ledde detta till inspelningen av den svarta skräckkomedin “The Old Dark House“ 1932 och den häpnadsväckande effektfulla “The Invisible Man” 1933, innan han gav efter för kraven på en ny Frankenstein-film. För veteranregissören Browning medförde det stora genombrottet att han äntligen kunde förverkliga sitt drömprojekt “Freaks” 1932, en produktion som filmbolagen tidigare fyllt filmbolagen med avsmak. Trots att “missfostren” i filmen är de som skildras som utvecklade mänskliga individer medan de “normala” personerna snarast är papperstunna klichéer ansågs hela konceptet som alltför avskräckande för en mainstreampublik. En del anklagade även Browning för att exploatera redan utsatta människor och menade att han bara var ute efter spekulativ uppmärksamhet, och visst var säkert ämnet exotiskt kittlande men regissören var faktiskt själv gammal cirkusartist och hyste helt klart sympati för sina skådespelare. Freaks var hursomhelst en dyr och pinsam historia för MGM som till sist övertalats att finasiera projektet. Men filmstudion behövde inte oroa sig särskillt länge över var gränsen egentligen gick för vad som kunde visas, redan 1930 hade The Motion Pictures Producers and Distributors of America, MPPDA (idag MPAA), antagit ett program för moraliska riktlinjer inom filmindustrin kallad The Motion Picture Production Code eller Hays Code. Denna censur , som kom att gälla fram till 1968, blev från 1934 allt hårdare, mycket tack vare framgångarna för den nya skräckfilmsvågen. Hays Code drog upp riktlinjerna för vilket innehåll som var acceptablet att visa på amerikanska biografer och vad som inte var acceptabelt. Ett av de första offren för den nya censurivern var filmen om den den våldsamma mördarmaskinen King Kong, här behövdes det vidtas åtgärder för att mildra våldskildringarna. Således slipades saxarna och filmen kom att trimmas en aning mer för varje gång den hade nypremiär hela 30-talet igenom. 

Från komik till Lewtons mörka värld 

Även om Universal fortsatte att producera monsterfilmer hämtade man sig aldrig riktigt från de negativa följdverkningarna av den allt mer skärpta tolkningen av Hays Code. Runt decennieskiftet 1930-40 hade magin i mångt och mycket dunstat bort. När USA dessutom drogs in i andra världskriget blev skräckfilm något som efterfrågades än mindre. Universals produktioner blev vid denna tid än mer präglad av oinspirerade uppföljare och rena parodier. Emellanåt dök det emellertid upp filmer som faktiskt visade prov på vad filmstudion en gång kunde leverera på regelbunden basis. George Waggners "The Wolf Man" 1941 innebar att ännu ett klassiskt Universal-monster såg dagens ljus, filmen blev också genombrottet för Lon Chaneys son Creighton som följde i sin fars fotspår under det inte helt originella artistnamnet Lon Chaney Jr. Den yngre Chaney kom att återupprepa sin varulvsroll ett flertal gånger där Roy William Neills cross over-historia ”Frankenstein Meets the Wolf Man” 1943 kanske är mest minnesvärd. Varulven slåss här mot Frankensteins monster, denna gång gestaltad av Bela Lugosi, i en rolltolkning Karloff skulle hånskrattat åt. Den långsamma, men plågsamt märkbara, nedgången för Universals skräcksatsning illustreras nog tydligast med hur deras filmmonster till sist slutade som lustiga karikatyrer i en serie komedier med det populära skådespelarparet Bud Abbott och Lou Costello som affischnanm. Dessa två ”Olycksfåglar” sprang först på Mary Shelleys klassiska skapelse i Charles Bartons ”Abbott and Costello Meet Frankenstein” 1948 (de fantastiska svenska titlarna är ”Huuu! Så hemskt” och “Kom loss Frankenstein”), en film som lyckas behålla ett par mindre skräckelement bland alla dratta-på-ändan-skämt. Denna rulle är trots upplägget uppskattad av många som en riktigt bra skräckkomedi och har ett högt betyg på exempelvis IMDB. Serien av Abbott och Costello filmer, där de möter diverse monster, blev emellertid snart allt mer urvattnad i Universals desperata jakt på nya framgångar, Barton följde upp sin Frankenstein-film med "Abbott and Costello Meet the Killer, Boris Karloff" 1949 och två år senare var det dags för den knasiga duon att ta sig an ännu en Universal-figur i Charles Lamonts "Abbott and Costello Meet the Invisible Man" 1951. Lamont låg även bakom "Abbott and Costello Meet Dr. Jekyll and Mr. Hyde" 1953 samt den sista filmen i denna monsterserie, "Abbott and Costello Meet the Mummy" 1955.  Trots det förfall de klassiska Universal-monstren gått igenom var de seglivade, Närmare 80 år efter det att e först dök upp på scenen skulle de nämligen åter ta plats i storproduktioner på vita duken, men mer om det senare.

Medan Universal trampade vatten var det istället lågbudgetkonkurenten RKO som kom att leverera sevärd skräckfilm. Filmstudion saknade visserligen pengar men man genom en lyckoträff kom man plötsligt att hamna i strålkastarljuset igen. 1942 letade filmbolaget efter en lämplig producent för en serie thrillers man skulle kunna sälja in som förfilmer till större produktioner som visades under så kallade double feature-kvällar. Valet föll på en då okänd filmskapare vid namn Val Lewton, denne fick fria händer så länge han höll sig till vilkoren att budgeten inte fick överskridas och speltiden begränsades till en hyfsat blygsam längd passade för sammanhanget. Lewton valde att satsa på att återvända till skräckfilmens litterära ursprung där mörka psykologiska rysare var mer framträdande än spektakulära monsterhistorier. Mellan åren 1942 till 1946 skapade Lewton en imponerande serie skräckfilmer som inleddes med “Cat People” 1942. Detta är en svart skruvad thriller I regi av Jacques Tourneur om ett gift par där hustrun är övertygad om att hon drabbats av en förbannelse som medför att hon förvandlas till en mordisk panter vid sexuell upphetsning. Är det bara inbillning eller ligger det faktiskt någon sanning i det hela? Cat People blev lite oväntat en framgång och sporrade Lewton till att ta sig an andra utmanande historier. En rad filmer följde nu i snabb takt, Jacques Tourneurs “I Walked With a Zombie” och ”The Leopard Man” samt Mark Robsons ”The Seventh Victim” och ”The Ghost Ship” 1943, Robert Wises och Gunther von Fritschs ”The Curse of the Cat People” 1944, Robsons ”Isle of the Dead” och Wises ”The Body Snatcher” 1945 samt Robsons ”Bedlam” 1946. Ett par gamla bekanta skådisar från Universal kom också att dyka upp här, nämligen Bela Lugosi och Boris Karloff, den sistnämnde medverkade i tre av Lewtons RKO-produktioner och tackade honom också för att härigenom blivit räddad från Frankenstein-träsket. Lewton var som sagt inte den som tvekade att ta ut svängarna i sina manus, i Robert Wises filmatisering av Robert Louis Stevensons novell The Body Snatcher ger han oss t ex en historia inspirerad av de sk Burke och Hare-morden i Edinburgh 1828, då två irländska imigranter tog livet av 16 människor för kunna sälja kroppsdelar till en läkare som behövde dem för sina populära anatomiföreläsningar. Likheterna med dessa autentiska mordfall ledde till att filmen kom att censureras hårt när den släpptes i Storbritannien. Kontroversiell blev också Lewtons sista RKO-produktion Bedlam, en film där rika aristokrater betalar för att få se på när intagna mentalsjuka patienter tvingas delta i förnedrande skådespel under översyn av den grymmer Master George Sims, spelad av Karloff. Filmen är tydligen inspirerad av målningar skapade av den brittiske konstnären William Hogarth, vilka ofta skildrade ett samhälle på gränsen till galenskap. RKO:s kreativa period upphörde tyvärr plötsligt i och med att VD:n Charles Koerner avled och bolaget genom härmed genomled en påföljande kris. Samarbetet med Lewton avbröts och därmed blev det inte mer skräck för dennes del. Hans rykte var dock nu så pass stort att han kunde gå vidare till att medverka i storproduktioner för Paramount, MGM och Universal istället. Karriären fick dock ett hastigt slut då Lewton dog av en hjärtattack 1951, endast 46 år gammal.   

Tonårsuppror och kärnvapenskräck

Med Lewton försvann mycket av kreativiteten inom den amerikanska skräckfilmen. Denna typ av genrefilm med fokus på en vuxen publik blev återigen något obskyrt. Överlag var marknaden för vuxenorienterad biograffilm på nedgång när 1940-talet övergick I 50-tal, TV:ns genombrott kom att förändra människors massmedievanor när allt fler familjer valde att tillbringa sin tid I TV-soffan.  För filmbolagen återstod att satsa på sådant som TV-mediet inte kunde erbjuda, stora episka widescreen-produktioner i technicolor t ex. Självklart låg kostnaderna för denna typ av filmer på en nivå som mindre filmstudior inte kunde bära, och med tanke på att efterfrågan på mindre alternativproduktioner nu var ringa så försvann skräckfilmen nästan helt från biorepertoarerna för en tid.  Att skräckfilmen ändå pånyttföddes i USA under 50-talet var lite oväntat resultatet av en korsbefruktning mellan två vitt skilda fenomen som kom att sätta djupa avtryck i det samtida samhällslivet, det nya tonårsmodet och det kalla krigets globala kärnvapenhot. Den moderna ungdomskulturen föddes på 50-talet med rockstjärnor som Elvis Presley och Chuck Berry samt en ung rebell som James Dean på vita duken. Filmbolagen var inte sena att haka på den nya tonårskulturen med att producera film speciellt riktad mot denna målgrupp. Biograferna var perfekta som mötesplatser för alla kids som inte ville sitta hemma med sina mossiga föräldrar, dessutom hade de även pengar att spendera på nöjesutbud som biofilm. Eftersom det oftast var spektakulär och underhållande spänning som ungdomarna oftast ville ha gällde det att hitta lockande koncept, det var här den nya politiska världsordningen kom in. Den största skräcken under det kalla krigets 50-tal var ett förödande kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, något som skulle vara katastrofalt för mänskligheten. Inhemsk propaganda såg även till att ytterligare spä på kommunistskräcken, fienden kunde dyka upp var- och närsomhelst. Denna högst verkliga skräck i kombination med den nya utlevande tonårstrenden var ju utmärkta komponenter i en ny typ av modern skräckfilm ämnad för atomålderns barn. Således började skräckisar åter dyka upp på biograferna igen efter en längre tids dvala, men där de galna vetenskapsmännen tidigare varit missförstådda genier eller onda närmast fascistoida skumraskfigurer mötte nu publiken istället ansiktslösa forskare i vita rockar vars projekt hotade en hel värld. Den nya amerikanska skräckfilmsvågen kom att genomsyras av en slags paranoia, där vansinniga experiment, vådliga konsekvenser av hanteringen av radioaktiva ämnen samt rädslan för kommunistiska invasionsförsök tog sig många uttryck. Människor förvandlas till blodtörstiga monster i Val Guests "The Quatermass Xperiment" 1955, muterade jättemyror terroriserar sin omgivning i Gordon Douglas "THEM!” 1954 och ryssarna hotar att inta Amerika i Don Siegels något dubbeltydiga metafor "Invasion of the Body Snatchers" 1956. Siegels film fångar tidsandan i ett nötskal. Invasion of the Body Snatchers kan helt klart ses som ett resultat av hur propagandaframställningen försökte framställa kommunisterna som vanliga människor på utsidan men vars agenda var att underminera och förgöra samhället inifrån. Emellertid kan den också tolkas som en skildring av den paranoia och kommunistskräck som underblåstes av den av Kongressen tillsatta House Un-American Activities Committee (HUAC) och av den republikanske senatorn Joseph McCarthy. 

Oavsett dolda budskap eller inte så flockades ungdomarna återigen till biograferna, framför allt var det det nya framgångsrika konceptet med drive in-föreställningar som gick hem hos den unga publiken. Mest uppskattat verkade trashiga b-filmer vara, produktioner med snygga tjejer och slagkraftiga effekter. Detta innebar att traditionella monster också fick chansen att på nytt försöka skräma slag på biopubliken, Gene Fowler Jr.s "I Was a Teenage Werewolf" 1957 och Herbert L. Strocks ”How to Make a Monster” 1958 är typexempel på snabbproducerade b-filmer skräddarsydda för den nya målgruppen. Den filmstudio som främst låg bakom denna typ av filmer var det nystartade American International Pictures (AIP), ett bolag som bildats 1954 av James H. Nicholson och Samuel Z. Arkoff. Redan från början hade Arkoff utarbetat en vinnande formel för att skapa vinstgivande lågbudgetproduktioner för den samtida tonårspubliken. Vad man främst satsade på var dramer om kriminella ungdomsgäng, streetracing-filmer, krigsfilm, tonårsskräck och sedermera de väldigt populära beach party- och biker-filmerna. Men det blev faktiskt också en hel del mer renodlad skräck ämnad för en något bredare publik, detta framför allt tack vare filmstudions mest kände regissör, Roger Corman. Här har vi en gubbe som nog legat bakom fler filmer än han kanske vill kännas vid, en sann kung av b-filmskräck. Över 50 filmer har han regisserat och som producent har han till dags dato varit inblandad i fler än 400 bio- och TV-produktioner. Corman regisserade sin första skräckfilm, tillsammans med David Kramarsky, redan 1956, den ytterst undermåliga sci fi-rullen ”The Beast with a Million Eyes”. Rymdmonstret som hemsöker en dysfunktionell bondfamilj ute i den kaliforniska öknen liknar mest en förvuxen gurka och dess farkost en tekanna med antenner. Ett gäng ytterligare sci fi-produktioner följde fyllda med muterade varelser, onda män och kvinnor i nöd, sådant som ”Day the World Ended” 1955, ”It Conquered the World” 1956, ”Attack of the Crab Monsters” (1957 och ”The Wasp Woman” 1959. Däremellan klämde han in lite westerns och kriminaldramer. Cormans första skräckfilm av högre kvalité blev ”A Bucket of Blood” 1959, en film i sprakande Technicolor med en historia om en misslyckad konstnär som av en olyckshändelse inser att han kan nå framgång genom att använda sig av en något okonventionell metod för att skapa skulpturer. Denna framgång följdes upp med den egentliga genombrottsfilmen ”The Little Shop of Horrors” 1960, en lågbudgetproduktion som lyfts av ett smart manus och en entusiastisk skådespelarenseble. Skräckkomedin om blomsterbutiksbiträdet Seymour Krelboyne som lyckas odla fram den köttätande växten Audrey jr. vilken livnär sig på människoblod blev snart en riktig kultklassiker där vi även kan beskåda jack Nicholson i en av hans första roller. Filmen gav även upphov till en rad nytolkningar, som en musikal i början av 1980-talet och  Frank Oz musikalfilm ”Little Shop of Horrors” 1986. Cormans rykte hade nu börjat ta fart och det skulle växa än mer när han samma år som The Little Shop of Horrors satsade på den lyckosamma kombinationen Edgar Alan Poe och Vincent Price i filmadaptionen av "House of Usher". Filmen fick ett väldigt bra mottagande och innebar inledningen på en serie visuellt imponerande Poe-filmatiseringar som ”The Pit and the Pendulum” 1961, antologin “Tales of Terror” 1962 och “The Tomb of Ligeia” 1964. Kronan på verket blev “The Masque of the Red Death” 1964, vilken verkligen visade vad Corman faktiskt kunde åstadkomma med en begränsad budget. En imponerande tolkning av Lovecraft blev det också med "The Haunted Palace" 1963, den enda film förutom "Bud Abbott Lou Costello Meet Frankenstein" där Price spelar mot Chaney Jr. Med Cormans Poe-filmen hade AIP plötsligt växt fram som den amerikanska motsvarigheten till brittiska Hammer och filmbolaget uppvisade nu en styrka som många av konkurrenterna kom att avundas. Inte bara lyckades man ge publiken exakt vad den ville ha, med Corman som inspiratör kom AIP att utgöra en stimulerande miljö för framtida regissörer som Francis Ford Coppola, Jonathan Demme, Paul Bartel and Martin Scorsese. American International Pictures kom att fortsätta producera filmer under 70-talet, men med tiden blev det allt svårare att ge ut nischade lågbudgetfilmer. 1979 köptes studion slutligen upp av Filmways, Inc.

Otäckt på riktigt

Vid sidan av Corman var r William Castle det stora namnet vad gäller snabbproducerade lågbudgetfilmer under 1950- och 60-talet. Castle hade blivit fascinerad av skräckfilm redan på 30-talet då han såg Bela Lugosi i rollen som Dracula. Som 23-åring begav han sig till Hollywood och började arbeta för Harry Cohn på Columbia Pictures, där gjorde han sig snabbt ett namn genom att snabbt kunna producera filmer till låga kostnader. Det blev en hel del thrillers, kriminalfilmer, dramer, äventyrshistorier och TV-serier under Castles första år i hollywood, men det stora genombrottet kom när han gav sig in i skräckbranschen i slutet av 50-talet. Med ambitionen att själv kunna skapa de filmer han ville satsade han allt och belånade sitt hus för att kunna dra igång det egna produktionsbolaget William Castle Productions. Det första filmen ut blev den ”Les Diaboliques”-inspirerade ”Macabre” 1958, en film som Castle sålde in på sitt alldeles speciella vis. Genom att dela ut intyg som garanterade alla besökare att en livförsäkring på $1,000 hos försäkringsbolaget Loyd´s  skulle falla ut om de dog av skräck under föreställningen fick han en hel del rubriker. Han såg även till att placera ut sjukvårdspersonal i foajéerna för att locka än mer nyfikna. Med tanke på att denna gimmick blev så pass lyckosam fortsatte Castle med fler upptåg kopplade till sina efterföljande filmer. Regissörens andra skräckfilm blev den klassiska spökhusfilmen "House on Haunted Hill" 1959 med Vincent Price i huvudrollen. Filmen har blivit något av en arketyp för rullar om hemsökta hus, mycket av de skrämseleffekter vi idag ser i produktioner av denna typ är ursprungligen hämtade härifrån. Upplägget är också det klassiskt, en något excentrisk och stenrik miljonär bjuder in fem till synes slumpvis utvalda människor för att tillbringa natten i ett gammalt hemsökt hus. Klarar de av att stanna kvar i 12 timmar väntar en rik belöning. För att än en gång skapa en snackis såg Castle till att ett uppblåsbart skelett plötsligt uppenbarade sig från filmduken under föreställningen. Nya upptåg blev det när ”The Tingler” gick upp 1959, en film om en patolog som upptäckt att den skräckkänsla vi  känner beror på en inneboende varelse som livnär sig på våra rädslor. För att förstärka detta koncept såg Castle till att alla biograffåtöljer skickade ut en mild elektrisk stöt mitt under filmen. Jippon som dessa kom senare att ligga som grund till Joe Dantes nostalgiska hyllning “Matinee” 1993. Det kom att bli ett antal b-filmer i samma stil de kommande åren, "13 Ghosts” 1960, ”Homicidal” 1961. ”Mr. Sardonicus” 1961 och ”Strait-Jacket” 1964 för att nämna några. I slutet av 60-talet hade Castle nått en sådan status att han äntligen skulle få chansen att regissera en storproduktion för Paramount, nämligen filmatiseringen av Ira Levins roman ”Rosemary's Baby”. Uppdraget gick emellertid till sist till Roman Polanski och Castle fick nöja sig med en producentroll. Någon storfilm blev det därefter aldrig tal om, Castle återvände till att arbeta med lågbudgetfilmer fram till sin död av en hjärtattack 1977.  

Även om hotet från ett globalt kärnvapenkrig fortfarande kastade sin skugga över världen under 60-talet så kom detta faktum inte att färga av sig på skräckfilmen likt det gjort under föregående decennium. Ämnet hade nu blivit så pass mainstream, i synnerhet efter Kubakrisen 1962, att filmer om kärnvapenkatastrofer utvecklats till en genre i sig. Skräckfilmen sökte sig istället nya vägar för att hitta andra sätt att skrämma slag på publiken. De bombastiska sci fi-produktionerna kom härmed i allt större utsträckning att ersättas av mer psykologisk och subtil skräck. Den regissör som kom att bli tongivande inom denna nya trend var engelsmannen Alfred Hitchcock, en filmskapare som varit verksam ända sen stumfilmseran, hans första långfilm hade premiär redan 1925. Två år senare regisserade han sin första thriller “The Lodger: A Story of the London Fog” 1927, en historia om jakten på en Jack the Ripper-liknande mördare i den engelska huvudstaden. Filmen blev en stor publik- och kritikerframgång och under 1930-talet fortsatte Hitchcock att leverera uppskattade thrillers präglade av hans speciella känsla för dramatisk spänning och svart humor. Produktioner som “The Man Who Knew Too Much” 1934, “The 39 Steps” 1935, “Sabotage” 1936 och “The Lady Vanishes” 1938 gjorde honom snart internationellt ryktbar och naturligtvis såg man i Hollywood här en kreativ kraft väl värd att dra nytta av. Hitchcock fick således ett kontarkt med en amerikansk filmstudio och 1940 utkom hans första amerikanska film “Rebecca”. Det blev direkt en Oscar för bästa film samt en nominering för Hitchcock som bästa regissör, därmed var framtiden säkrad. Fler klassiska thrillers kom att följa under 40- och 50-talet, “Shadow of a Doubt” 1943, ”Spellbound” 1945, ”Notorious” 1946, ”Strangers on a Train” 1951, ”Dial M for Murder” 1954, ”Rear Window” 1954 och ”Vertigo” 1958 för att nämna de främsta. Någon direkt inverkan på skräckgenren kom emellertid dessa filmer inte att ha, det rörde ju sig egentligen om mainstreamfilmer som väl inte direkt skrämde slag på folk.1960 skulle emellertid Hitchcock komma att sätta ett outplånligt spår i skräckfilmshistorien med sin filmadaption av den amerikanske författaren Robert Blochs roman ”Psycho” utgiven året innan. Detta är en betydligt mörkare produktion än vad Hitchcock levererat tidigare, Anthony Perkins gör ett kusligt porträtt av den mentalt störde motellägaren Norman Bates och Janet Leigh spelar tjuven som förväntas bli den ledande protagonisten. Psycho blev en enorm publiksuccé, inte bara i USA utan världen över. Kassarekord slogs i Kina och flera andra asiatiska länder, i Frankrike och Storbritannien, ja även runt om i Sydamerika. Vi snackar här om den mest inkomstbringande svartvita ljudfilmen någonsin. Inte så konstigt då att skräckfilmen i USA de kommande 20 åren i mångt och mycket kom att präglas av produktioner baserade på psykotiska mördare och realistiskt förankrade obehagskänslor, det var den nya tidens melodi. För Hitchcock skulle det bara bli en ytterligare amerikansk skräckfilm, ”The Birds” 1963, löst baserad på en novell av Daphne du Maurier. Filmen fick en hel del uppmärksamhet och är en stilbildande eco-horrorfilm som lyckades skapa rädsla för större fågelansamlingar hos många människor. Den gamle mästerregissören återvände sen till thrillergenren men på grund av hälsoskäl kom det inte att bli så många nya produktioner framöver.   

The Founding Grandfathers - gore galore

Övergången från fantasifull och storslaget dramatisk skräck till mer realistiska och psykologiska rysare var förvisso till viss del beroende för framgångarna för Psycho men det var också en konsekvens av den rådande tidsandan under 60-talet överlag. Hippierörelsen och erfarenheterna från Vietnamkriget hade skapat ett nytt samhällsklimat, där filmbolagens tillrättalagda produktioner med sina karikerade monster och skurkar kändes väldigt otidsenliga. Folk mötte nu verklig skräck dagligen genom de hemska bilder som förmedlades genom TV-stationernas nyhetsreportage. Filmstudierna försökte överrösta krevaderna från de verkliga slagfälten med än mer bombastiska och högljudda storproduktioner i mångmiljonklassen, men med tanke på att dessa dyrbara satsningar kunde leda till ruin vid en flopp var risktagandet stort. Och motgångarna kom också när intresset för Hollywoods stora mainstreamproduktioner minskade, plötsligt var Hayes Code-godkända filmer, befriade från svordomar, sex och blod, föga intressanta. Etablissemanget var slutligen tvunget att anpassa sig till de attityder som nu gällde hos den nya uppväxande generationen, filmcensuren ändrades och ett nytt bedömningssystem infördes vilket innebar att ämnen som tidigare varit tabu nu till och med kunde dyka upp i filmer nominerade för Oscars. Ett typexempel är John Schlesingers ”Midnight Cowboy” 1969, en film som visar upp det amerikanska samhällets baksida med Dustin Hoffman och Jon Voight i huvudrollerna. Den mörka och smutsiga stämning som genomsyrar denna film kom också att bli typiskt för amerikansk skräck under 60- och 70-talet, Istället för att antyda det otäcka som sker dröjer sig filmskaparna ofta kvar vid det i en närmast dokumentär återgivning. Ett par independentregissörer valde att dra det hela till sin spets, mest noterbar vid denna tid var Herschell Gordon Lewis, The Grandfather of Gore. Lewis hade redan i början av 60-talet, tillsammans med sin samarbetspartner producenten David F. Friedman, givit sig in i filmbranschens undervegetation genom att regissera lågbudgetfilmer av exploitationkaraktär, ofta med inslag av mjukporr. Denna marknad var emellertid ganska begränsad vilket ledde till att han 1963 gavs på att skapa skäckfilm men med samma sleaziga anslag som tidigare. Debuten i denna genre blev den stilbildande ”Blood Feast”, världens första splatterfilm. Handlingen är väl inte så mycket att orda om egentligen, en egyptisk cateringentreprenör bjuder på människokött under en fest ämnad som en slags offerrit åt den gudinnan Ishtar, nej det är de blodiga chockeffekterna som står i centrum. Här sprutar blod och lemmar kapas av så det står härliga till, i den mest omtalade scenen får t ex en kvinna sin tunga utsliten. Symptomatiskt nog spelas den kvinnliga huvudrollen av Connie Mason, Playboys playmate i juni 1963. Även om Blood Feast inte håller någon högre standard kommer man inte ifrån att den kommit att inspirera en massa skräckfilm och även klassiska produktioner av mer mainstreamkaraktär som Sam Peckinpahs ”The Wild Bunch” 1969 och Quentin Tarantinos ”Reservoir Dogs” 1992. Lewis följde upp sin första splatterrulle med två filmer i samma stil,  ”Two Thousand Maniacs!” 1964 och ”Color Me Blood Red” 1965, dessa tre filmer brukar räknas som hans "Blood Trilogy". Filmerna gick hem hos den unga drive in-publiken och självklart skulle det bli mer av samma vara, dock utan producenten Friedman. 1967 gav han ut ”A Taste of Blood och samma år hade även ”The Gruesome Twosome” premiär, produktionerna hade emellertid nu blivit så pass överdrivna att de närmast förde tankarna till serietidningsvåld vilket gjorde dem mer komiska än skrämmande. Mellan de bloddrypande splatterfesterna blev det också en del annat, kriminalfilmer, ungdomsdramer ja till och med barnfilmer. I början av 70-talet försökte Lewis åter ta täten vad gäller chockerande grafiska våldsskildringar med ”The Wizard of Gore” 1970 och ”The Gore Gore Girls” 1972, men det hela kändes mest som lama spekulationer och han lämnade därefter filmbranschen. En tillfällig comeback skedde dock 2002 då Lewis släppte sin första film på 30 år, uppföljaren till Blood Feast, ”Blood Feast 2: All U Can Eat,” Här återförenades han också med sin gamle kollega David F. Friedman. 

Om Lewis splatterfilmer förblev tämligen obskyra och väl är det ön idag blev utvecklingen en helt annan för en samtida independentregissör, den moderna zombiefilmens gudfader George A. Romero. Tillsammans med ett par vänner startade han produktionsbolaget Image Ten Productions och det var detta som låg bakom utgivningen av Romeros debutfilm, kultklassikern ”Night of the Living Dead” 1968. Vad som gjorde denna film så speciell var kombinationen av grafiskt våld, där kannibaliska zombier tuggar i sig sina offer med god aptit, och den tydligt politiska kommentaren om tillståndet i nationen. Night of the Living Dead blev på så vis inte bara en skräckfilm utan även en skildring den rådande hatiska och exkluderande tidsanda som präglade samhället i stort. Om även en ung flicka brutalt kan ha ihjäl sin mamma för att därefter förtära henne, vem kan man då lita på, vad finns det då för framtidshopp? Filmens dystra slut känns närmast som en symbolisk betraktelse över slutet för det gamla samhället och framträdandet av det nya. Romeros kommande filmer präglades även de av mörka undertoner, men blev inte alls lika framgångsrika. ”There's Always Vanilla” 1971 är en slags romantisk dramakomedi som väl inte känns direkt angelägen och ”Season of the Witch” (”Hungry Wives”) 1972 är förvisso en intressant aspekt av 70-talets kvinnoemancipation men likväl inte så spännande. Kampen mot de virussmittade galningarna i ”The Crazies” 1973 och historien om den inbillade vampyren ”Martin” 1976 är dock värda att kolla in, men det blev uppföljaren ”Dawn of the Dead” 1978 som skulle bli Romeros finaste stund. Samhällskritiken mot tidens kommersialism och människors liknöjdhet var än mer påtaglig i denna zombiefilm som av många räknast som en av skräckgenrens bästa rullar överhuvudtaget. Sen dess har Romero inte kunnat släppa de levande döda, drömmen om att matcha sitt mästerverk har alltid funnits, men tyvärr aldrig slagit in. Snarare har det hela tiden gått utför. ”Day of the Dead” från 1985 är helt OK, men produktionerna från 2000-talet lämnar tyvärr mycket att önska, med den senaste ”Survival of the Dead” 2009 som ett riktigt lågvattenmärke. Emellertid kan man inte ta ifrån Romero hans betydelse för att ha etablerat zombien som ett av de mest ”levande” inslagen i dagens populärkultur. Föga anade han väl då att ZomComs skulle bli en ny fluga under det nya millenniet eller att en av de populäraste TV-serierna skulle handla om en liten apart grupps kamp för överlevnad i en postapokalyptisk värd fylld av ”The Walking Dead”.     

Romeros zombier har inte så mycket med de levande döda vi förknippar med voodoo, men ockultism av mer traditionell sort fortsatte ändå att gå hem i USA under 70-talet. Men det nya var att de mörka krafterna nu dolde sig bakom vardagens civiliserade fasader i grannskapet. Denna vardagsskräck var något filmstudiorna såg som en given guldgruva, något vanliga människor kunde känna sig extra skrämda, och lockade, av. Att publiken lockades av demoniska sattyg i vardaglig tappning märktes tydligt i och med framgångarna för den polske regissören Roman Polanskis filmatisering av Ira Levins roman ”Rosemary's Baby” 1968. Att Antikrist kunde dyka upp i ett sammanhang där till synes välvilliga grannar spelade ett dubbelspel var säkert kittlande. Således var det bara att hitta liknande historier att omvandla till inkomstbringande produktioner. Warner bros. kom att få en riktig jackpot när man valde att satsa på en filmatisering av William Peter Blattys roman “The Exorcist” 1973 I regi av William Friedkin. Denna storbudgetproduktion skulle visa sig bli en av de mest ekonomiskt framgångsrika skräckfilmer någonsin och räknas än idag även till bland det bästa genren har att erbjuda. Marknadsföringen fick också en extra skjuts tack vare historier om mystiska dödsfall, publikhysteri och förbannelser, inte så konstigt att The Exorcist blev ett måste att se och kom att toppa listorna. Ännu en ockult klassiker skulle dyka upp 1976, det var då filmpubliken för första gången fick stifta bekantskap med Djävulens avföda i form av den lömskt ondskefulle satungen Damien i Richard Donners ”The Omen”. Förutom att spinna vidare på antikristtemat och föreställningen om världens stundande undergång introducerade The Omen även genomarbetade och fantasifulla dödsscener för en bred publik, inslag som redan tidigare som redan tidigare varit ett känt inslag inom den italienska giallin. Sedan dess har dessa element blivit allt mer vanligt förekommande och spektakulära, något som väl kulminerat i 2000-talets ”Final Destination”-filmer. De stora filmbolagen började nu bli allt mer intresserade av att satsa på skräck, uppenbarligen fanns ju här pengar att tjäna om man bara hittade ett gångbart koncept. Uppföljare var naturligtvis säkra kort såklart, The Exorcist fick två uppföljare, varav i alla fall Blattys egna "The Exorcist III" 1990 är OK. Däremot bör väl Renny Harlins megafjasko till prequel "Exorcist: The Beginning" 2004 undvikas. Omen-serien kom upp i hela fem filmer, varav de två sista var TV-roduktioner. 2006 fick vi även ta del av en menlös remake i regi av John Moore. En man som också kom att dra igång inte bara en filmserie utan en hel filmtrend som lever och frodas än idag i allt mer absurda former var Steven Spielberg, ett av Hollywoods nya stjärnskott. Universal nappade på hans idé om att filmatisera Peter Benchleys roman om en jättelik människoätande vithaj som terroriserar en liten semesterort på den fiktiva ön Amity Island. Filmen blev en enorm succé och kom att se till att tusentals människor blev skrämda för att bada i havet. Lika skrämmande är väl som sagt kanske alla de mördarhajkopior på film vi plågats av sen dess, Jaws kom att bli den mest stilbildande eco horror-filmen sen The Birds och hela tre uppföljare blev det också, varav en i 3-D.     

Sleaze och exploatation, tecken i tiden

Känslan av en civilisation på fallrepet var även en utmärkt grogrund för den våg av exploitation-filmer som också kom att prägla skräckfilmens undergroundscen, inte bara i USA utan även i Europa. En av de mer omskrivna av dessa filmer blev Wes Cravens ”The Last House on the Left” 1972. Craven, som först varit verksam inom den akademiska världen, gav sig i början av 70-talet in I den mer lukerativa porrbranschen (det ryktas bl a att han var inblandad i produktionen av ”Deep Throat” 1972, Men det var för den mörka nihilistiska debuten The Last House on the Left, en film fortfarande censurerad i Storbritannien, han skulle göra sig ökänd. Detta är en rape-revenge-historia om två unga flickor vars väg olyckligtvis råkar korsas av ett gäng kriminella psykopater som våldtar och mördar dem. Förövarna fortsätter sen sin resa men gör det ödesdigra beslutet att stanna till vid det enda hus i trakten de borde ha undvikit. Craven ger oss här en slags omtolkning av Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” 1960, en obehaglig anrättning där teman som avtrubbad känslokyla och vedergällning är centrala. Produktionen såldes också in genom en kampanj som tryckte på att biobesökarna skulle upprep mantrat ”det är bara en film ...” Lite dubbeltydigt med tanke på att man också försökte köra med det slitna kortet ”based on a true story”, based on a Bergman story borde det väl hetat, eller möjligtvis, baserat på ett gammalt skillingtryck. Rape-revenge-temat har sedan dess återkommit med jämna mellanrum inom skräckfilmen, Meir Zarchis ”I Spit on Your Grave” (”Day of the Woman”) 1978 är ett typexempel där de grafiska scenerna är än mer brutala än tidigare, en remake på denna film dök något osannolikt upp i  Steven R. Monroes regi 2010. Samma man slog dessutom till med en än uslare uppföljare 2013. Även "The Last House on the Left" blev det faktiskt en godkänd remake av 2009, regisserad av Dennis Iliadis. Liknande produktioner har även dykt upp i ett flertal andra länder, Ruggero Deodatos italienska “House on the Edge of the Park” (“La Casa Sperduta Nel Parco”) 1980, Gaspar Noés franska “Irréversible” 2002, Kim Ji-Woons sydkoreanska “I Saw the Devil” ("Akmareul Boatda") 2010 och faktiskt Bo Arne Vibenius svenska “Thriller – En Grym Film” som kom redan 1973. Vi har även sett ur rape-revenge-temat plockats upp i mer välkända thrillers som Michael Winners ”Death Wish” 1974 (med Charles Bronson i huvudrollen) eller John Schlesingers ”Eye for an Eye” 1996. Wes Craven skulle följa upp debuten med den likaledes brutala ”The Hills Have Eyes” 1977 och framtiden såg lovande ut. Tyvärr blev slutet av 70-talet och början av 80-talet ingen höjdarperiod, filmerna som han gav ut då var inget att jubla över. 1984 skulle emellertid allas vår Freddy dyka upp och rädda dagen. 

Realistisk ondska var således vad som gällde för amerikansk skräck under 1970-talet, och en film blir ju än mer obehaglig om det uppfattas som om den just är baserad på en sann historia. Det var inte bara Craven och kompani som försökte sälja in The Last house on the Left på detta vis, samma metod använde filmskaparna bakom klassikern “The Texas Chain Saw Massacre” 1974. Tobe Hoopers lågbudgetfilm, med Gunnar Hansen I rollen som den ikoniske gestalten Leathetface,  är en av tidernas mest hyllade skräckisar, trots alla totalsågningar i moralpanikens svenska ankdam. Filmen är inte speciellt blodig eller grafisk övehuvudtaget, styrkan ligger i den utomordentliga redigeringen och ljudsättningen, vilket ger intrycket av att det hela är mycket mer våldsamt än vad det i själva verket är. Att filmen var totalförbjuden i Storbritannien och Sverige i ca 20 år känns idag högst märkligt med tanke på annat som släppts igenom. Tre uppföljare, en remake med uppföljare samt en slags reboot i 3-D skulle det ändå bli, varav Tobe Hoopers ”The Texas Chainsaw Massacre 2” 1986 är bäst.  Tyvärr gick Hoopers karriär ständigt nedåt efter den första fullträffen, inget annat han gjort kan matcha The Texas Chain saw massacre, och mycket han gjort håller ingen högre klass. ”Poltergeist” 1982 är förvisso en klassiker, men det kanske beror lika mycket på att Steven Spielberg skrev manus och producerade,  ”The Funhouse” 1981 och "Lifeforce" 1985 är godkända men sen … "Spontaneous Combustion" 1990, "The Mangler" 1995, ”Crocodile” 2000. Kanske lika bra att den gode Hooper mest hållit sig till TV-produktioner de senaste 25 åren.  

Independentregissörernas triumf

Den nya amerikanska independentfilmen nådde sin höjdpunkt med John Carpenters mästerliga lågbudgetproduktion ”Halloween” 1978. Carpenter hade redan under sin studenttid på 60-talet visat att han hade en talang för filmskapande med en rad kortfilmer med mikroskopisk budget. 1974 kom långfilmsdebuten ”Dark Star”, en svar sci fi-kommedi han skapade tillsammans med Dan O'Bannon (som senare gick vidare till att arbeta med filmer som ”Star Wars” och ”Alien”. Carpenter visade här prov på sin multitalang, han båder regisserade, producerade, skrev manus och komponerade soundtracket till Dark Star. Detsamma gällde för den intensiva thrillern ”Assault on Precinct 13” 1976 och nu hade Carpenter börjat få rejäl fart på sin karriär. Men det var Halloween som skulle göra honom riktigt känd. Inte bara är detta en uppvisning i filmisk stilfullhet och dramatik, filmen blev även startskottet för hela den kommande slasher-vågen. Flera klassiska skräckingredienser introducerades nu för en större publik, Vi får här en klassisk ikonisk mördare i den maskerade Michael Myers som publiken fruktar ska dyka upp var och närsomhelst, detta kombineras med effektiva kameravinklar från mördarens perspektiv. Jamie Lee Curtis gör också här rollen som en av skräckfilmshistoriens mest klassiska scream queens i rollen som Michaels jagade syster Laurie Strode. Även om Halloween brukar ses som den första epokgörande slashern så var det egentligen inte den första film där folk förföljs och mördas av en mystisk förövare. Redan 1971 kom Mario Bavas giallo ”Bay of Blood” (”Reazione a Catena”) som nog kan ses som en slags proto-slasher och tre år senare, 1974, hade kanadensaren Bob Clarks "Black Christmas" premiär i vilken en osynlig psykopat terroriserar skolflickor i ett studenthem. Men det var ändå Halloween som blev mallen för ett otal kopior i slutet av 70-talet och under större delen av 80-talet. Carpenter kom under denna period att visa prov på vilken skicklig filmskapare han var, Mest minnesvärda är kanske filmerna i hans "Apocalypse Trilogy", den fantastiska "The Thing" 1982 (en remaken av Howard Hawks sci fi-rysare ”The Thing from Another World" från 1951), den sataniska ”Prince of Darkness” 1987 och den Lovecraft-inspirerade ”In the Mouth of Madness” 1995. Ett hedersomnämnande går också till den fina lilla spökfilmen ”The Fog” 1980. Ett par andra skapliga skräckisar blev det också under 80-talet samt mer typiska mainstreamproduktioner som ”Escape from New York" 1981, ”Starman” 1984 och ”Big Trouble in Little China” 1986. Tyvärr har det gått utför för Carpenter efter In the Mouth of Madness, filmerna har successivt blivit allt sämre och under 2000-talet slutade han i stort sett att producera ny film. Återkomsten med det utmärkta TV-avsnittet ”John Carpenter's Cigarette Burns” från ”Masters of Horror” 2005 gav en del förhoppningar men följdes åter av ett magplask, den undermåliga ”The Ward” 2010.   

Apropå Black Chrismas så var detta inte den enda film som satte Kanada på skräckfilmskartan under 70-talet. Härifrån kommer en hel del fin skräck och landet har också fungerat som skådeplats för en hel del film producerad av regissörer från USA. Den mest framstående kanadensiske skräckregissören är Toronto-bon David Cronenberg, ”the King of Venereal Horror”. Cronenberg är väl mest känd för sina smått surrealistiska ”body-horror”-filmer i vilka vi får se de vådliga konsekvenserna av vetenskap som används på fel sätt. Att hans tidiga 70- och 80-talsproduktion har en väldigt speciell ton är inte så konstigt, Cronenberg har sagt att ett par av hans inspirationskällor är författarna William S. Burroughs och Vladimir Nabokov och i början av karriären sysslade han också främst med att skapa TV-filmer av arthouse-karaktär. Redan i debutfilmen "Shivers" 1975 får vi en rejäl dos av det tema som under lång tid skulle vara signifikativt för Cronenbergs filmer, nedbrytningen av den mänskliga kroppen och förlängningen samhället i stort. Här handlar det om hur en sexuellt överförbar parasit sprider sig bland människorna i ett hyreshus och förvandlar dem till sexgalna monster. Ett liknande upplägg ser vi i ”Rabid” 1977, här utvecklar en kvinna smak för mänskligt blod efter det att hon genomgått ett plastikkirurgiskt experiment pga en olycka. Offren för hennes blodtörst dör dock inte, utan förvandlas i stället till en slags galna zombier. Cronenberg fortsatte att producera independentfilmer med blygsam budget under 70- och 80-talet, "The Brood" 1979, ”Scanners” 1981, ”Videodrome” 1983 och "Dead Ringers” 1988. Endast undantagsfall arbetade han med storbolagsproduktioner av mainstreamkaraktär såsom filmatiseringen av stephen Kings ”The Dead Zone” 1983 eller remaken av Kurt Neumanns ”The Fly” 1986. Sci fi-skräckisen ”eXistenZ” 1999 verkar emellertid ha blivit Cronenbergs sista nedslag i skräckgenren, därefter har han allt mer riktat in sig på thrillers och dramer av mer mainstreamkaraktär som ”A History of Violence” 2005, ”Eastern Promises” 2007 och ”A Dangerous Method” 2011.  

Slasher-ikoner för en ny generation

Om 70-talets amerikanska skräck i första hand producerats av independentregissörer för en relativt snäv målgrupp kom utvecklingen under 80-talet att få en annan utveckling. Orsakerna till detta var flera. Dels hade de stora filmstudiorna fått upp ögonen för att här fanns det pengar att tjäna och dels hade genombrottet för videobandspelaren öppnat helt nya kanaler för att distribuera film. Flera framstående regissörer gav sig även in i skräckbranchen med lysande resultat vid denna tid, Ridley Scotts "Alien" 1979 och Stanley Kubricks "The Shining" 1980 visade att skräck faktiskt kunde vara liktydigt med kvalitetsfilm. Men framför allt var det en ny typ av skräckfilm, specialutformad för tidens unga publik, som kom att slå igenom. Tidsandan var nu en annan än på 70-talet, det föregående decenniets politiskt laddade tidsanda med sin vänsterorienterade kritik mot etablissemangets makthavare och det ekonomiska system som urholkat samhället ersattes ett hyllandet av thatcherism och reaganomics. Nykonservativ kapitalism och yuppieideal var de nya idealen. Den samtida filmpubliken ville därför inte längre ha nihilistisk socialrealism, nej nu var det glättade och ytliga produktioner med vackra människor i rollistorna man ville se. En slags fräck MTV-estetik således. Inte så konstigt då att det skedde ett uppsving för just slasher-filmen, här var det lätt att snabbproducera historier om festande collegeungdomar som slaktades av mystiska mördare på de mest spektakulära sätt. Popcorn-rullar för en ny tid. Både större filmstudior och mindre independentproducenter ville vara med på tåget, hade man inge ny historia att berätta var lösningen att släppa en uppföljare till en titel som nått skaplig framgång. Framförallt videobutikerna kunde locka med allehanda fantasifulla filmfodral med spektakulära omslag och tag-lines som inte sa ett dugg om kvalitén på produkten i sig. Mycket var dåligt så klart och det är väl egentligen inte så konstigt att den nya slasher-vågen snabbt blev en måltavla för belackare som utpekade produktionerna som kvinnoförnedrande och smaklöst spekulativa i sina groteska våldsskildringar. När det kommer till de blodtörstiga mördarna hittar vi allt från gamla klassiska figurer som Norman Bates i ”Psycho”-filmerna och Michael Myers i ”Halloween”-serien till nya förmågor i ”Slumber Party Massacre”- och ”Sleepaway Camp”-rullarna. Efterhand blev karaktärerna allt mer skruvade, ibland funkade det som med Good Guy-dockan Chucky i "Child's Play”-filmerna ibland var det mer tveksamt som när Warwick Davis ständigt återkommit som "Leprechaun" för att dra sina one-liners. Emellertid är det självklart två slasher-serier som står ut från mängden och på sätt och vis är symbolerna för 80-talets skräckfilm, naturligtvis handlar det om "Friday the 13th" och "A Nightmare on Elm Street". Jason Voorhees från Friday-filmerna är ju en klassisk ikon, något som väl kanske ingen räknat med när han på sätt och vis dök upp i Sean S. Cunninghams Friday the 13th 1980. Cunningaham var ingen nykomling i gamet, redan 1972 hade han varit med som producent till Wes Cravens The Last House on the Left. Friday the 13th var emellertid hans första egna riktiga skräckis och historien om ungdomar som blir mördade vid Crystal Lake blev en omedelbar kulthit. Märkligt nog klarade den sig faktiskt också från censurens saxar. Cunningaham återgick efter denna framgång till att mestadels producera film, men serien fortlevde. Hela nio uppföljare blev det där Jason fick sin legendariska hockeymask först i del tre och återuppstod som zombie i del sex. 2003 dök han upp i Ronny Yus crossover ”Freddy vs. Jason” och 2009 i Marcus Nispels reboot ” Friday the 13th”. Det rycktas även om ännu en ny version som är planerad att spelas in 2015. I och med framgångarna för originalfilmen kom uppföljarna att granskas hårdare av MPAA, detta ledde till att det ansvariga filmbolaget Paramount valde att plocka bort de mer brutala elementen ur  de kommande filmerna och ersätta dessa med mer skruvade men blodfattigare mordscener. När filmerna nu restaurerats och återsläppts på Blu-ray har ansträngningar emellertid gjorts för att försöka återskapa ursprungsversionerna. Vid sidan av Jason är så klart den knivhandskförsedde pedofilmördaren Freddy Kreuger 80-talets andre store portalfigur i skräcksammanhang. Wes Cravens A Nightmare on Elm Street var ett välkommet inslag i en renre som redan börjat gå på rutin. Precis som den första Friday 13th-filmen klarade sig faktiskt också denna produktion undan censuren trots sitt bloddrypande innehåll, detta berodde antagligen på att filmens slående surrealistiska bildspråk antydde att hemskheterna inte utspelade sig i verkligheten. Sex uppföljare blev det här, varav tvåan och trean är helt OK, sedan utvecklades serien mot ett mer humoristisk och självparodiskt håll vilket förvandlade den från början skrämmande Freddy till en lustig clown. Hela konceptet fick allt mer en MTV-känsla över sig, där publiken snarare skulle förundras över de fiffiga dödsscenerna än att skrämmas. Överlag gick denna utveckling i takt med den allmänna nedgång för amerikansk skräck under slutet av 80-talet och 90-talet igenom. Slasherfilmen hade plötsligt avvikit långt bort från sina rötter. En gång hade det skapats sleaziga och grymma filmer som William Lustigs lågbudgetfilm ”Maniac” 1980, en produktion fylld med obehagligt realistiskt våld skapat av den nye stjärnan inom make up-området, Tom Savini. Joe Spinell gör här en riktigt obehaglig roll som den psykopaten och seriemördaren Frank Zito, en person det knappast skulle gå att bygga en filmserie kring. Lite “Lustigt” är det således att Franck Khalfoun 2012 gjorde en remake av "Maniac" med Elijah Wood lite otippat I rollen som Frank. Även i Kanada skapades det en hel slashers som kan vara värda att nämna, sådant som Roger Spottiswoodes “Terror Train” och Paul Lynchs “Prom Night” 1980 (båda med Jamie Lee Curtis I en klassisk scream queen-roll), George Mihalkas “My Bloody Valentine” 1981 samt Jean-Claude Lords  "Visiting Hours" 1982. Prom Night utgjorde faktiskt starten för en egen franchise, tre uppföljare blev det mellan 1987-92 samt en särdeles tam remake I regi av Nelson McCormick 2008.      

80-talets andra hälft var ingen bra tid för amerikansk skräck, det saknades nytänkande och genren blev bara mer och mer urvattnad. Någon bättring märktes inte av under början av 90-talet heller. Det skulle till en uppryckning från en av branschens veteraner för att ett nytt hopp skulle tändas för framtiden. Lite oväntat var det Wes Craven av alla människor som skulle bli räddaren i nöden, Cravens 80-tal efter A Nightmare on Elm Street hade inte varit någon höjdare den långsamma ockulta thrillern ”The Serpent and the Rainbow" 1988 undantagen, 90-talet hade väl börjat något bättre med den smått underhållande "The People Under the Stairs" 1991 samt metafilmen ”Wes Craven's New Nightmare” 1994 . Men det var den självironiska slashern ”Scream” 1996 med sin coola rollbesättning, svarta humor, populärkulturella referenser och ikoniske Ghostface-gestalt som kom att locka folk tillbaka till skräckgenren på allvar. Vad som gjorde Scream så bra var att den tog sin publik på allvar, det var en kärleksfull hyllning till genren och och producenterna utgick från att åskådarna skulle vara välbekanta med de referenser som filmen var fullstoppad med. Därtill var den både spännande, skrämmande och blodig, Den så viktiga tonårspubliken kunde därefter avnjuta en rad liknade filmer som Jim Gillespies "I Know What You Did Last Summer" och Robert Rodriguez ”The Faculty” 1998, båda med manus av Kevin Williamson som också legat bakom det till Scream. Lägg även därtill Joss Whedons enormt framgångsrika TV-serie "Buffy the Vampire Slayer" 1997 – 2003 och man kan konstatera att skräck plötsligt återigen var en blodfylld, sexig, levande och attraktiv genre. Problemet var väl bara det att skräckfilm fortfarande drogs med 80-talsstämpeln som simpel underhållning för en snabbkonsumerande tonårspublik på jakt efter enkla skrämseleffekter och snabba adrenalinkickar. Att filmbolagen snabbt såg till att det dök upp flera uppföljare till Scream och I Know What You Did Last Summer ändrade inte direkt på detta faktum. Det behövdes något nytt som kunde bryta mot de traditionella konventionerna, och under seklets sista år skulle faktiskt så ske. Det blev två filmer som kom att staka ut vägen för vad som komma skulle under det nya millenniet, Daniel Myricks och  Eduardo Sánchezs found footage-film ”The Blair Witch Project” och M. Night Shyamalans kluriga spökfilm "The Sixth Sense" 1999. 

Recykling och en tid av deja vü-upplevelser

The Blair Witch Project var ett typexempel på hur den digitala tekniken nu hade öppnat nya kanaler för att skapa en hype kring en produktion. Filmen är också en återgång till en mer subtil och krypande obehagskänsla än 90-talets högljudda tonårsskräckisar. Det samma gäller spökhistorien The Sixth Sense som bygger mer på stämningar och en karaktärsdriven historia än enkla chockeffekter. Filmen gjorde Shyamalan till stjärna i Hollywood och under de följande åren kom han att producera ett antal filmer byggda kring liknande dramaturgiska koncept. Tyvärr har formkurvan pekat brant neråt ända sedan succén med The Sixth Sense, den sevärda “Unbreakable” 2000 följdes tyvärr av sådant som “Signs” 2002, “The Village” 2004, “Lady in the Water” 2006 och “The Happening” 2008. Megafjaskot “After Earth” 2013 ska vi kanske inte ens prata om. Shyamalan stod emellertid som producent till John Erick Dowdles godkända “Devil” 2010, så kanske det finns ett litet hopp att han någon gång framöver kan leverera en bra film igen. I vilket fall som helst så fick The Sixth Sense, liksom The Blair Witch Project, en enorm genomslagskraft på den amerikanska skräckfilmsscenen. Plötsligt stod det t ex klart att det gick tämligen lätt att med de nya digitalkamerorna spela in fake-dokumentärer och found fotage-filmer till en ringa kostnad Och nu översvämmades således marknaden av denna typ av filmer, allt från påkostade storproduktioner bekostade av större filmstudios som ville hänga på trenden till independentskapelser med minimal budget. Ja, än idag pumpas det ut filmer av detta slag där kvalitén kan vara allt från bra till horribel. Här finns allt, seriemördarporträtt, utomjordingar, spöken, galna kulter, katastrofer, monster, zombier, allt skildrat genom linsen på en ofta skakig handkamera. Här är bara ett axplock på några produktioner av allehanda slag: Michael Costanzas ”The Collingswood Story” 2002, Scott Glossermans ”Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon” 2006, Oren Pelis ”Paranormal Activity” 2007, Matt Reeves ”Cloverfield” 2008, Daniel Stamms ”The Last Exorcism” 2010, The Vicious Brothers ”Grave Encounters” 2011, Josh Tranks “Chronicle” 2012, Derek Lees och Clif Prowses “Afflicted” 2013 och Adam Robitels ”The Taking of Deborah Logan” 2014. Tyvärr har det dykt upp minst två usla filmer för varje bra i denna kategori, det gäller att undvika sådant som Michael Bartletts och Kevin Gates ”The Zombie Diaries” 2006, Jonathan Hensleighs ”Welcome to the Jungle” 2007, Dominic Perezs ”Evil Things” 2009. Anthony Fankhausers ”8213: Gacy House” 2010, Lee Allistons och Scott Bates ”The Tapes” 2011, Olatunde Osunsanmis ”Evidence” 2013 eller Matt Bettinelli-Olpins och Tyler Gilletts  ”Devil's Due” 2014, Vid sidan av alla dessa verklighetsorienterade filmer hade Shyamalans spökfilm, där en liten pojke kommunicerar med avlidna människor, visat att det också fanns en publik för mer återhållsamma stämningsskapande produktioner. Detta var en genomgående trend världen över, mycket beroende på framgångarna för den asiatiska vågen med filmer som Hideo Nakatas “Ring” (“Ringu”) 1998 och Takashi Shimizus “Ju-on: The Grudge” (“Ju-on”). Eftersom det var svårt att komma upp med manus som kunde matcha The Sixth Sense började de stora filmbolagen att leta efter liknande historier på annat håll. De nya asiatiska filmerna var så klart lockande att stöpa i amerikansk form, här fanns de kluriga historierna, mystiken  och de mörka stämningar man så väl ville skapa. Dessutom hade originalen mestadels setts av redan frälsta skräckälskare medan de fallit under radarn vad gäller den breda publiken. Amerikanska biobesökare är ju som bekant överlag svårflörtade när det gäller textade filmer från andra kulturområden, det är för jobbigt att läsa undertexter, tempot är för segt och dramaturgin för komplicerad. Således fick vi västerländska, ofta urvattnande, versioner, av framgångsrika skräckfilmer från Östasien, Gore Verbinskis ”The Ring” 2002, Takashi Shimizus egna nyversion ”The Grudge” 2004, Walter Salles ”Dark Water” 2005, Jim Sonzeros ”Pulse” 2006, David Moreaus och Xavier Paluds ”The Eye”, Masayuki Ochiais ”Shutter”, Alexandre Ajas ”Mirrors” och Eric Valettes ”One Missed Call” 2008 samt The Guard Brothers ”The Uninvited” 2009. Till slut var det självklart att det skulle komma en slags motreaktion.

Men det var inte bara Utländska filmer som kunde återanvändas. I jakten på snabba pengar och i brist på nya idéer kom amerikansk skräck efter år 2000 att i mångt och mycket präglas av remakes av den egna backkatalogen. Visst har det alltid producerats remake, men nu släppte alla fördämningar. Pådrivande var en ny generation regissörer som själva växt upp med filmer från 70- och 80-talet och nu såg möjligheten att göra sig ett namn med hjälp av en känd titel de kunde presentera i snygg förpackning för en ny målgrupp. När filmbolagen välvilligt ställde upp och finansierade dessa projekt är det inte så konstigt att det blev som det blev.  Så håll andan, här kommer ett gäng filmer som ni säkert hört talas om, alla i ny glassig förpackning: Steve Becks ”Thirteen Ghosts”  2001, Marcus Nispels ”The Texas Chainsaw Massacre” och Glen Morgans ”Willard” 2003, Zack Snyders ”Dawn of the Dead” och Tobe Hoopers ”Toolbox Murders” 2004, Rupert Wainwrights ”The Fog” och Andrew Douglas ”The Amityville Horror” 2005, John Moores ”Omen”, Simon Wests ”When a Stranger Calls”,  Glen Morgans “Black Christmas” och Alexandre Ajas ”The Hills Have Eyes” 2006, Rob Zombies ”Halloween” och Oliver Hirschbiegels ”The Invasion” ("Invasion of the Body Snatchers") 2007, Josef Rusnaks ”It's Alive” och Nelson McCormicks “Prom Night” 2008, Marcus Nispels ”Friday the 13th”, Patrick Lussiers “My Bloody Valentine 3D” och Adam Gieraschs ”Night of the Demons” 2009,  Alexandre Ajas ”Piranha 3D”, Breck Eisners ”The Crazies”, Joe Johnstons ”The Wolfman”, Steven R. Monroes ”I Spit on Your Grave” och Samuel Bayers ”A Nightmare on Elm Street” 2010, Rod Luries ”Straw Dogs” 2011, Kimberly Peirces ”Carrie” och Fede Alvarezs ”Evil Dead” 2013 samt Alfonso Gomez-Rejons ”The Town That Dreaded Sundown” 2014. Vad sägs om det, och det lär komma mera. Här är ett par exempel på filmer som planeras att ha premiär någon gång framöver: ”American Psycho”, ”Attack of the Killer Tomatoes!”, ”Buffy the Vampire Slayer”, ”Cabin Fever”,  ”Children Shouldn't Play With Dead Things”, ”Chopping Mall”, ”Day of the Dead”, ”Firestarter”, ”Flatliners”, ”Hellraiser”, ”I Know What You Did Last Summer”, ”IT”, ”Jacob's Ladder”, ”Maniac Cop”, ”Pet Sematary”, ”Poltergeist”, ”Scanners”, ”Shivers”, ”Sleepaway Camp”, ”The birds”, ”The Blob”, ”The Brood”, ”The Fly”, ”The Sentinel”, ”The Toxic Avenger” och ”Videodrome”. Ja, vem längtar inte redan? Cronenberg verkar hur som helst att få en slags revival om man ska tro detta. Ja, remakes verkar i alla fall fortfarande gå hem, originalens rykte i kombination med löften om mer blod, snabbare klippning och snyggare yta är säkert något som kan lura en de. Men framtiden för morgondagens skräck ryms verkligen inte inom denna utveckling, snarare tvärtom. 

Förhoppningarna om att 00-talet skulle medföra en ny kreativ tid för amerikansk skräck verkade således inte särskilt lovande ett par år in på det nya decenniet. Publiken fick dras med tandlösa remakes av asiatiska spökfilmer med Jennifer Connelly, Naomi Watts och Sarah Michelle Gellar eller gamla inhemska klassiker i nya urvattnade versioner. Shyamalan hade gått vilse i jakten på den ultimata twisten och alla billiga found fotage-produktioner började snabbt kännas uttjatade. De fåtalet större produktioner som dök upp på biorepertoarerna var inte heller direkt spännande, mestadels rörde det sig om regissörer från det äldre gardet som gav oss filmer av standardformat, sådant som Wes Cravens ”Scream 3” och Robert Zemeckis ”What Lies Beneath” 2000, John Carpenter ”Ghosts of Mars” 2001, Michael Rymers ”Queen of the Damned” 2002 och Jonathan Liebesmans ”Darkness Falls” 2003. Teen-slasher-serier fortsatte också att dyka upp, New Line Cinema satsade på ett gäng filmer med Döden själv som illvillig mördare med sina fem "Final Destination"-rullar medan TriStar Pictures satsade på dödliga vandringssägner i sin "Urban Legend"-svit på tre filmer. Lägg därtill de högljudda actionspektaklen i "Resident-Evil"- och "Underworld"-serierna, båda på väg mot en sjätte installation och man märker ju att utbudet på biograferna var tämligen enahanda. Det enda som verkade något så när nytt var det stora uppsvinget för odöda varelser vilket ju bl a märktes i just populariteten för Resident Evil- och Underworldfilmerna. 2000-talet har verkligen varit en gyllene period för zombier och vampyrer, inte minst tack vare framgångsrika TV-serier. Zombierna fick ett genombrott redan i och med framgångarna för Danny Boyles ”28 Days Later” 2002, vilken snabbt följdes av en publikfavorit som Zack Snyders remake av Dawn of the Dead 2004. En mer lättsam form av zombieunderhållning kan vi tacka britten Edgar Wright för, efter hans ”Shaun of the Dead” 2004 har vi fått se fler sk zom-coms än vad vi kan klara av. Ruben Fleischers ”Zombieland” 2009 är väl kanske det finaste exemplet men detta är också toppen på isberget. På TV har dessutom AMC:s adaption av Robert Kirkmans serie ”The Walking Dead” 2010 -  skördat enorma framgångar under ett antal år och en spin-off är dessutom på gång. Det slutliga beviset på att vi nu slutligen kommit en lång väg från Romeros gamla döingar i Night of the Living Dead är Paramounts storsatsning ”World War Z” från 2013 i regi av Marc Forster. Zombien hade plötsligt blivit mainstream på riktigt. Mainstream blev ju verkligen också vampyren, framför allt bland tonårspubliken. Detta tack vare att denna figur kom att presenteras i ett väldigt romantiserat sammanhang i och med filmatiseringen av Stephenie Meyers ”Twilight”-romaner. I slutet av 00-talet. Lägg därtill de stora framgångarna för TV-serier som HBO:s ”True Blood” 2008-2014 (baserade på en romanserie skriven av Charlaine Harris) samt The CW:s The Vampire Diaries 2009 – (byggd på  L. J. Smiths böcker). Någon likhet mellan dessa vackra människor och gamla blodsugare som Nosferatu finns ju inte och följaktligen har mycket av mystiken och mörkret kring vampyren som sådan försvunnit. Som tur är har det dock dykt upp ett par ”seriösa” filmer i genren också, sådant som  David Slades ”30 Days of Night” 2007, Michael Spierigs ”Daybreakers” 2009, Jim Mickles ”Stake Land” 2010 och Neil Jordans ”Byzantium” 2012. Lägg därtill FX TV-serie ”The Strain”, en adaption av Guillermo del Toros och Chuck Hogans romantrilogi. Gissningsvis kommer vi fortsättningsvis att få se mer av zombier och vampyrer i olika tappningar framöver.

"Torture porn" in the Spalt Pack-style

När storbolagen satsade på säkra kort och skräckfilmen kändes allt mer ofarlig och mainstream var det väl kanske bara en tidsfråga innan det slutligen skulle komma en motreaktion. Så skedde också, i spetsen gick den lilla independentstudion Lions Gate Entertainment och ett gäng unga regissörer som kom att benämnas ”The Splat Pack”. Lionsgate bildades 1997 i Vancouver, Kanada men huserar idag i kaliforniska Santa Monica. Redan från början satsade bolaget på att producera och distribuera filmer som ansågs för kontroversiella av de mer etablerade filmstudiorna. Den första framgången kom 2000 med Mary Harrons filmatisering av Brett Easton Ellis roman  ”American Psycho” och verksamheten växte snabbt. Idag är Lionsgate det största medelstora filmbolaget i Nordamerika och släpper allt från mindre independentfilmer till storproduktioner som ”The Hunger Games”. Flera av de nya unga regissörer som kom att göra sig ett namn på 00-talets skräckfilmsscen fick sina filmer finansierade och distribuerade av just Lionsgate, mest märkbara är nog den grupp som kom att benämnas The Splat Pack. Begreppet myntades 2006 av den brittiske journalisten Alan Jones i ett nummer av filmmagasinet “Total Film”. I en artikel med rubriken “The New Blood”, försedd med varningstext, presenterades ett gäng nya unga filmskapare och deras senaste alster i all sin blodiga glans. I centrum stod regissören bakom en extremt blodig historia kallad ”Hostel” som haft premiär samma år, hans namn var Eli Roth och kom att bli själva sinnebilden för denna nya brutala filmtrend. Övriga porträtterade regissörer var Rob Zombie med “House of 1000 Corpses” från 2003, samt den till USA inflyttade fransmannen  Alexandre Aja med sin remake av The Hills Have Eyes, engelsmannen Neil Marshall med sin “Dog Soldiers” 2002 och slutligen australiensaren Greg McLean med ”Wolf Creek” 2005. Därefter har ytterligare ett par regissörer räknats in i denna skara, framför allt gänget bakom "Saw"-serien, James Wan, Darren Lynn Bousman och Leigh Whannell. Vad var det då som gjorde att dessa filmskapare plötsligt dök upp vid denna tid med produktioner som verkligen tänjde på gränserna för vad som tidigare visats på mainstreambiografer? Det finns flera förklaringar såklart. En viktig aspekt var självklart att amerikansk skräck i allmänhet hade blivit synnerligen urvattnad under början av det nya seklet. Den utveckling som verkat så lovande 1999 med filmer som Blair Witch Project och The Sixth Sense hade stannat av helt. Dessutom är ju film ofta en återspegling av de stämningar som råder i samhället, så länge den politiska situationen i USA var förhållandevis stabil under 90-talet förblev skräckfilmen således mer nertonad till sin natur. Men självförtroendet som åtföljt den nya världsordningen efter kommunismens fall, med USA som enda kvarvarande supermakt, ersattes plötsligt av fruktan och oro i och med terrorattentaten i New York 9/11 2001 och den påföljande invasionen av Irak. Den allmänna känslan av osäkerhet i väst i kombination med en stor desillusionerad ungdomsgeneration och global  ekonomisk instabilitet var alla delar i det nya samhällsklimat som utgjorde grogrunden för den samtida skräckfilmen. Lägg därtill att det via internet nu också gick att på ett snabbt och enkelt sätt ta del av sådant som tidigare inte varit allmänt spritt, Filmklipp från en brutal omvärld delades utan problem parallellt med blodiga undergroundfilmer som tidigare ofta krävt rätt kontaktnät. Dessutom var många av den nya tidens filmskapare själva uppväxta på en diet av exploitationfilm, vilket märkbart färgade av sig i deras egna produktioner. Det är lätt att se hur exempelvis Eli Roth's “Cabin Fever” 2002 och Hostel är tydliga hyllningar till den mörka och smutsiga genrefilm som präglade regissörens uppväxt. På samma sätt är Saw-serien med sin skoningslösa och humorbefriade nihilism en naturlig utveckling av den dragningskraft som nätets alla spektakulära och obehagliga filmklipp har, dessa är ju i och för sig egentligen bara en förlängning av mondo-filmens tidigare uttryck.   

Men låt oss kolla lite närmare på ett par av splat pack-regissörerna och se vad de egentligen åstadkommit. Eli Roth var den som på sätt och vis satte standarden för den nya amerikanska extremvågen med Cabin Fever. Antagligen har han växt upp på en diet av Fangoria och barnförbjudna filmer på VHS, det är i alla fall klart att hans kännedom och kärlek till skräckgenren är stor. Roths tidiga filmer är fyllda av klassiska skräckfilmsklichéer och referenser av olika slag. Debuten, Cabin Fever är således en typisk historia om ett gäng ungdomar som råkar illa ut under en helg i en avlägsen stuga i skogen. Här är det dock ingen galen mördare som går lös utan köttätande bakterier vilket innebär att filmen har så det räcker av blodslafs. Och det är just detta faktum, att den helt lämnade den mer sublima skräcken för att i stället placera sig på andra änden av skalan genom blodiga effekter, som gjorde filmen stilbildande. Ingen hade väl då räknat med att detta var något som faktiskt skulle falla publiken så pass väl i smaken. Cabin fever kostade ca $1,5 miljoner men drog faktiskt in över $30 miljoner världen över för det då ganska okända Lionsgate. Uppmuntrad av detta kom Roth att tänja ytterligare på gränserna med sin uppföljare Hostel som hade premiär tre år senare. Tydligen hade han här hittat ett vinnande koncept,  många var de som var intresserade av att ta del av historien om tre amerikanska backpackers som hamnar i klorna på en slovakisk liga vilken erbjude rika turister att leva ut sina mest sadistiska drömmar. Denna lågbudgetproduktion med en kostnad på ca $5 miljoner fick publiken att välta biografernas biljettkassor och bara i USA drog Hostel in runt $47 miljoner. Eli Roth var plötsligt en av Hollywoods nya stjärnskott. Framgången för denna film ledde också till att en del filmkritiker, med David Edelstein i spetsen, kom att mynta ett nytt begrepp för denna typ av produktioner, ”torture porn.” Hostel måste naturligtvis följas upp och således fick publiken ta del av ”Hostel: Part II” 2007, en film som försökte överträffa originalet vad gäller gore men annars känns som hafsig och ofokuserad i jämförelse med ettan. Därefter övergav Roth regissörsrollen för att i stället ägna sig att producera andras filmer och gästskådespela med blandat resultat. 2013 dök han dock upp igen med sin hyllning till 70-talets kannibalfilmer ”The Green Inferno” som fått ett hyfsat mottagande. Om Roth inte varit överdrivet aktiv som regissör så fanns det andra som mer än villigt hängde på den nya trenden. Fransmannen Alexandre Aja fick t ex lite otippat ett genombrott med sin debutfilm ”Haute Tension” 2003, en blodig och grym home invasion-film med en hel del grafiskt våld. Till skillnad från andra filmer av detta slag fick Haute Tension faktiskt en del positiva recensioner och såldes in i USA under namnet ”High Tension”. Därmed öppnades vägen för Aja att bege sig över Atlanten och där har han förblivit. Emellertid har de flesta filmer han härefter levererat inte alls nått samma höjder. Han gick snart ner sig i remak-träsket med egnda blodiga versioner av The Hills Have Eyes 2006, Mirrors (”Into the Mirror”) 2008 och Piranha 3D  ("Piranha") 2010. Först när Aja lämnade de mer blodiga excesserna för den svarta skräckkomedin ”Horns” 2013, en filmatisering av Joe Hills roman med samma namn, kom han att återigen åtnjuta en del positiva omdömen. 

Positiva recensioner är dock inget man förknippar med den kanske mest kände splat pack-regisören Robert Bartleh Cummings. Här har vi en man  som redan åtnjöt en viss stjärnstatus som rockmusikern Rob Zombie, redan i mitten av 1980-talet hade han grundat metal-bandet White Zombie med sig själv som sångare och låtskrivare. Efter det att bandet splittrats 1998 fortsatte han en framgångsrik solokariär under eget namn. Intresset för skräck hade alltid märkts tydligt i Zombies musik och videor och i början av 2000-talet beslutade han sig därför att ta steget fullt ut och ge sig in i filmbranschen. Det började dock inte så bra, när Universal, som finansierade det hela, fick se resultatet av hans arbete House Of 1000 Corpses ansåg de den allt för extrem och arkiverade det hela. Zombie gav sig dock inte utan lyckades få Lionsgate att ge ut filmen 2003. Historien om den mordiska familjen Firefly fick tämligen dåliga recensioner även om den blev kult i vissa kretsar. Zombie följde i alla fall upp den med ”The Devil’s Rejects” 2005. en ännu brutalare historia där vi får fortsätta att följa Fireflys vidare öden och äventyr. På något sätt lyckades Zombie faktiskt få till det denna gång, detta är en helt klart sevärd film, tillika det enda bra som han lyckats skapa. Sen gick det snabbt utför. Det blev remake-träsket även för Zombie med hopplösa versioner av de två första ”Halloween”-filmerna 2007 och 2009.När man inte trodde det kunde bli sämre slog han emellertid till med den sanslöst usla animerade rullen ”The Haunted World Of El Superbeasto” 2009. Den senaste produktionen ”The Lords of Salem” 2012 är förvisso en uppryckning men lämnar fortfarande en del att önska. Men gillar man musikvideoestetik, folk som ideligen skriker på varandra, osammanhängande historier och det något tveksamma skådespeleriet från frugan Sheri Moon Zombie, tja då är det lugnt. Men Rob Zombies musik är nog ändå att föredra. Ett radarpar som satt sitt avtryck i skräckfilmshistorien på ett helt annat sätt är James Wan och Leigh Whannell, två filmskapare som träffades när de studerade film i Melbourne, Australien. På något sätt är det deras genombrottsfilm "Saw" från 2004 som på sätt och vis är sinnebilden för amerikansk skräck under 00-talet. Dels genererade den första filmen hela sex uppföljare och är till dags dato den mest inkomstbringande filmserien någonsin, dels fick vi ett otal Saw-kloner som försökte profitera på samma koncept med större men ofta mindre framgång. Med Saw fick 2000-talet också sin egen stora skräckikon med seriemördaren Jigsaw i Tobin Bells gestalt. Vad som gjorde Saw så nyskapande var inte våldet i sig utan de kretiva lösningar som regissören Wan och manusförfattaren Whannell tvingades till av budgetskäl. Alla de prövningar Jigsaw utsätter sina offer för med sina innovativa fällor var något nytt när det väl dök upp. Tyvärr urvattnades det hela allt mer ju längre serien led. Och lång blev det utan tvekan, Wan och Whannell fortsatte som producenter för serien fram till slutet (om det nu är slutet) och den sistnämnde skrev också manuset till de två första uppföljarna. Däremellan hann de också få ut ”Dead Silence” 2007, en film om en ond buktalare som väl inte blev någon hit precis. De har även legat bakom ett par egna mindre produktioner som inte gjort så mycket väsen av sig, men 2010 skulle de återförenas för att än en gång sätta standarden för samtida amerikansk skräck. När vi ändå är inne på Saw kan vi avsluta med att nämna Darren Lynn Bousman, regissören bakom Saw II, III och IV. Det är nu serien blir allt mer blodig med snabba klipp och en allt mer orealistisk ljussättning. Till sist gick alla scener i en slags grön ton som till och med nog hade fått Argento att backa. Bousman har väl inte nått några större framgångar efter Saw, precis som flera av Spla Pack-kollegorna har han inte lyckats skapa sig ett större rykte utanför denna subgenre. En del skräckmusikaler har det lite oväntat blivit, som den faktiskt sevärda ”Repo! The Genetic Opera” 2008 och ”The Devil's Carnival” 2012, i övrigt rör det sig om ganska ointressanta saker som remaken av den gamla Troma-rullen ”Mother's Day” 2010 samt de usla ”11-11-11” 2011 och ”The Jersey Devil” 2012.  

Det är inte så konstigt att splat pack-regissörernas ”torture porn”-filmer är så tidstypiska för 00-talet. De kom att dra in en hel del pengar för de bolag som plöjt ner ganska blygsamma summer i produktionerna och blev populära bland en oväntat stor skara. Naturligtvis ville många hänga på det här tåget, Saw drog t ex in över $100 miljoner världen över och Hostel $80 miljoner. Liknande filmer som John Stockwells ”Turistas” 2006, Zev Bermans ”Borderland” och Roland Joffés ”Captivity” 2007, Gideon Raffs ”Train” 2008 och Marcus Dunstans ”The Collector” 2009 är bara några exempel. Faktum är att trenden med grovt grafiskt våld även smög sig in i andra filmer än de som kan klassas som just ”torture porn”. I synnerhet en hel del thrillers med ibland välkända skådisar kom att i slutet av 00-talet bli allt mer våldsamma och blodiga. Chris Sivertsons ”I Know Who Killed Me” (med Lindsay Lohan), Jed Weintrobs ”Scar” (med Angela Bettis och Ben Cotton) samt Gavin Hoods ”Rendition” (med Jake Gyllenhaal) 2007, Gregory Hoblits ”Untraceable” (med Diane Lane och Billy Burke) 2008 och Michael Winterbottoms ”The Killer Inside Me” (med Jessica Alba och Kate Hudson) samt Gregor Jordans ”Unthinkable” (med Samuel L. Jackson) 2010 var några filmer som visade mer än vad som annars är brukligt i dessa sammanhang. Splat pack-gängets filmer från det tidiga 2000-talet kan så här i efterhand nog ändå mer ses som en tillfällig trend än en medveten rörelse. De regissörer som fick epitetet klistrat på sig kom från olika platser med skiftande bakgrund och deras visioner skilde sig säkert åt. Det som förenade dem var den mängd blod och våld de lät genomsyra sina tidigare filmer, produktioner som väntat kom att framkalla väldigt skiftande åsikter. För en del var denna nya skräcktrend uppkäftig, djärv och utmanande medan andra såg den som primitiv, enkelspårig och enbart provocerande för sakens skull. Men gränserna kan egentligen bara tänjas till en viss gräns innan man tappar majoriteten av det publika intresset. Till slut kommer en motreaktion när folk tröttnar på överdrivet våld och historier i avsaknad av större dramaturgi. När 00-talet gick över i 10-tal såg vi alltså en återkomst för ockulta spökfilmer, found fotage-historier och PG-13-produktioner, cirkeln var sluten.  

Dokument inifrån, nostalgi i ny tappning

När amerikansk skräck åter kändes fantasilös och andefattig hände det plötsligt något som väl ingen hade väntat sig, återkomsten för den mer atmosfäriska spökfilmen av klassiskt snitt. Men med tanke på att trendsvängningar ofta är dramatiska till sin natur var detta kanske egentligen inte så konstigt. Folk ville bli skrämda på riktigt igen, inte bara chockade och äcklade. När 00-tal gick över i 10-tal var det framförallt två filmer som kom att visa vägen, Oren Pelis ”Paranormal Activity” som utkommit redan 2007 samt Wans och Whannells "Insidious" från 2010 . Även om dessa filmer är tämligen olika i sitt upplägg visar den framgång de fick ändå på att den mer återhållsamma skräcken var tillbaka med hemsökta hus och ockulta fenomen i stort. Med Paranormal Activity flyttade hemskheterna åter in i våra vardagsliv, borta var spekulativa dödsscener och djävulska miljöer, istället mötte vi vanliga människor i deras hem, och kanske är det ändå det som är otäckast, när skräcken kommer nära. Pelis film skakade även åter ordentligt liv i found fotage-formatet och lyckades väldigt bra med att etablera samma krypande obehagskänsla som en gång The Blair Witch Project hade ingjutit i biobesökarna. Filmen handlar om ett par som börjar misstänka att deras hem är hemsökt av en demon. Med hjälp av kameror börjar de därför dokumentera sin vardag för att därmed söka svaret på vad det egentligen är som pågår. Paranormal Activity blev lite oväntat en enorm framgång och ironiskt nog ledde det till en franchise som väl kan mäta sig med Saw. Hittills har vi sett hela sex uppföljare med en sjunde på väg, ”Paranormal Activity: The Ghost Dimension” 2015. Serien har hållt fast vid found fotage-konceptet och skildringen av en begränsad grupp människors möte med mörka krafter, men allteftersom mer och mer avslöjats av den mytologi filmerna bygger på har det hela också blivit allt löjligare. Onda övernaturliga krafter möter vi även i Wans och Whannells Insidious. Att teamet bakom Saw skulle bli en del av den strömning som slutligen slog spiken i kistan för den ”torture porn”-trend de själva varit med att skapa är ju faktiskt lite lustigt. Men helt klart har dessa två herrar näsa för vad som för tillfället går hem. Insidious var trots ett något tveksamt manus en bitvis väldigt läskig film vars rykte snabbt spreds. Filmen om det äkta paret som försöker rädda sin son från en hemsk demon lockade en storpublik och kom att dra in massvis med pengar. En lika framgångsrik uppföljare, "Insidious: Chapter 2" gavs ut 2013 och nu kan man verkligen tala om en peak för den nya övernaturliga skräckfilmen. Samma år hade även Wans egna ”The Conjuring” premiär, en film som fått många hyllningar och brukar räknas som en av 2000-talets bästa skräckisar. Vi möter här ett par som specialiserat sig på att lösa paranormala mysterier och deras kamp för att hjälpa en hemsökt familj. Här dyker också dockan Annabelle upp för första gången, hon skulle ett år senare få en egen film tillägnad sig, John R. Leonettis ”Annabelle” 2014. Mer av samma vara lär vi kunna förvänta oss i framtiden, 2015 är det tänkt att Whannells regidebut ”Insidious: Chapter 3” ska ha premiär och året efter 2016 ska vi kunna avnjuta Wans ”The Conjuring 2: The Enfield Poltergeist”. Frågan är dock hur länge folk kommer att rusa till biograferna för att se alla dessa uppföljare. När vi redan börjat se parodier på Paranormal Activity och Insidious i form av C.J. Goodmans ”Paranormal Parody” 2011 och Michael Tiddes ”A Haunted House” 2013, ja då kanske vi har nått en gräns då denna typ av film upplevs mer skrattretande än skrämmande. Framtiden får utvisa hur det kommer att bli men det kan nog vara värt att hålla koll på Wan och  Whannell, de har ju visat att de har känsla för vad som gäller. 

Vad man nog kan slå fast är att den amerikanska skräckfilmens framtid knappast ligger i händerna på de stora bolagen. De kommer även fortsättningsvis att satsa på säkra kort, uppföljare och remakes. Det som hållit amerikans skräck vid liv under 2000-talet är ju independentbolag som Lionsgate och de unga regissörer som vågat bryta ny mark. Framtiden kommer helt klart att utstakas av just independentregissörer som inte låst upp sig utifrån direktiv om vinstmarginaler och målgruppsanpassning. Filmskapare som vågar förverkliga sina egna visioner, även om det innebär att den budget som finns till förfogande är kraftigt begränsad. Vad man kan se är att kombination av arvet från ”torture porn”-eran och svart komik är något som präglar den nya samtida amerikanska skräcken. En av de mer framgångsrika regissörerna som framstår som ett typexempel på detta är Adam Green, film- och TV-regissör med rötterna i 00-talets splat pack-kultur. Mest känd är Green nog för sin ”Hatchet”-serie, en slasher-franchise som kombinerar 80-tals-estetik med överdrivna mängder gore och våld som får närmast komiska uttryck. Mest ryktbar har dock den iskalla thrillern ”Frozen” 2010 blivit, en historia om det vådliga i att fastna i en skidlift. En annan independentregissör som fått en hel del uppmärksamhet är lite oväntat Kevin Smith. Ja, vi pratar här om samme Smith som för de flesta är känd för komedier som ”Clerks” 1994, ”Mallrats” 1995, ”Chasing Amy” 1997 och ”Jay and Silent Bob” 2001. 2011 överraskade han emellertid publiken med att presentera den våldsamma thrillern ”Red State”, en historia om ett par ungdomar som hamnar i en kristen fundamentalistgrupps våld. Än mer förvånande var dock 2014 års ”Tusk”, en mörk skräckkomedi där en galning planerar att förvandla sitt hatobjekt till en valross på kirurgisk väg. Man kan väl säga att denna film fick ett högst blandat mottagande, men det var ändå ett djärvt koncept. Fler absurda skräckkomedier är tydligen att vänta från Smith, ”Yoga Hosers” 2015 och ”Moose Jaws” 2016, om dessa är något att ha får vi se tids nog. 

Den amerikanska skräckfilmstrend som emellertid för närvarande är den mest uppmärksammade är ett typiskt uttryck för den nya independentscenen och går under beteckningen ”mumblegore”. Vad menas då med detta kan man ju fråga sig? Jo, mublegore är ett ord härlett från det kanske lika obskyra mumblecore, en term skapad för att beskriva billiga amerikanska dramer och thrillers av independentkaraktär med rötterna i den franska nya vågens 60-talsfilm. Mumblecore är väl ett ganska typiskt uttryck för hiptser-eran, vi har här filmer som handlar om folk i 20- 30-årsåldern och inspelade i vardagliga austenitiska miljöer, ibland i svartvitt. Ofta är dialogen utformad som om det är vardagliga samtal som dokumenteras och det händer typ ingenting. Kostnaderna för denna typ av filmer är ofta minimal, rollbesättningen består vanligtvis av filmskaparens bekanta och regissören fixar inte sällan själv exempelvis både ljud och ljus. Ta detta koncept men krydda med en rejäl dos skräck och blod istället för en massa prat och du har mumblegore. Stilen är en slags blandning av realism och 80-talsretro, ofta i found fotage-format. I dessa filmer är det mänsklig ondska som står i centrum snarare än fantasifulla monster, visst förekommer det zombier, demoner, satanister, spöken och dödliga VHS-kassetter men det är vad vi själva kan utsätta varandra för som är det mest skrämmande. Vardagliga fenomen som makt, girighet, svartsjuka och desperation är i mångt och mycket drivkrafterna bakom de historier vi får bevittna. Portalfigurer för denna nya skräckfilmsrörelse är Adam Wingard och E.L Katz, två unga män med filmdrömmar som bara var 19 år då de sprang på varandra i Florida. 2007 skulle de slutligen lyckas  förverkliga sin dröm om att skapa film, resultatet ”Home Sick” (med Winegard som regissör och Katz som manusförfattare) var dock långt ifrån bra vilket väl kan sägas om deras npåföljande projekt ”Pop Skull” från samma år. Därefter begav de sig till Los Angeles för att söka lycka och framgång och nu började det lossna. Det var här de kom att träffa ett par andra regissörer på uppgång med samma drömmar om att förnya skräckgenren, namn som Jacob Gentry, Simon Barrett, AJ Bowen och Ti West. Dessa blev snart vänner och grunden till den nya mumblegore-rörelsen var lagd. Winegards och Katz följande projekt  ”A Horrible Way to Die” 2010 var kanske inte mycket att hurra för, men därefter blev det bättre. Winegard har t ex legat bakom den sevärda home invasion-rullen ”You're Next” 2011, ett par mer eller mindre skapliga segment i antologierna ”V/H/S” och ”The ABCs of Death” 2012 och ”V/H/S/2” 2013 samt framför allt den utmärkta thrillern ”The Guest”  2014. Katz har framförallt bidragit med den klart underhållande thrillerkomedin ”Cheap Thrills” 2013. Förhoppningsvis kan vi vänta oss en hel del intressanta saker från dessa båda framöver. Gentry och Bowen hade träffats under studietiden i Georgia och båda närde även de drömmar om att skapa film. Deras första samarbete resulterade i sci fi-thrillern ”The Signal” 2007 som Gentry regisserade tillsammans med David Bruckner och Dan Bush och med Bowen i rollistan. Den sistnämnde har därefter fortsatt att dyka upp i sina kollegors filmer, Wests ”The House of the Devil” 2009 och ”The Sacrament” 2013, Winegards A Horrible Way to Die och You're Next för att nämna några. Ti West tillhör väl en av de mest kända i LA:s independentskräckgäng. Hans filmer utgör väl urtypen för mumblegore-filmen på gott och ont. Balansen mellan krypande obehaglig skräck och seg poänglös sörja är ju ibland hårfin, vilket West verkligen bevisat. Här har vi en gubbe som verkligen blandat och gett om man säger så. Hans första fullängdsfilmer, ”The Roost” 2005 och ”Trigger Man” 2007, var verkligen inga höjder men sen slog han till med den retrodoftande ockulta rullen The House of the Devil och framtidsutsikterna såg med ens mycket bättre ut. West har dock visat sig vara en ytterst ojämn regissör och det är väl först med mockumentären The Sacrament, en version av historien kring The Peoples Temple och sektens kollektiva självmord i den sydamerikanska djungeln, som han återfått en del trovärdighet. Mumblegore-gänget lär vi nog få se mycket mer av i framtiden, inte minst i olika samarbetsprojekt. Found fotage-antologin V/H/S är ett typexempel på hur det kan se ut, här medverkar både Wingard och West tillsammans med andra mublegore-kollegor som Joe Swanberg, Simon Barrett och David Bruckner. Filmen blev en oväntat stor framgång och vi fick därför därför mer av samma vara med V/H/S/2. You’re Next är ett annat exempel på samarbete. Barrett stod här för manuset, Wingard för regin och Bowen, West samt Swanberg medverkade som skådisar. Denna lågbudgetproduktion, fullspäckad mot blodiga sekvenser och svart humor, skulle visa sig bli ännu en succé för detta gäng. Helt klart hittar vi en del av amerikansk skräckfilms framtid i denna kreativa miljö som kombinerar samtidens stämningar med nostalgiska tillbakablickar mot klassisk 80-talsskräck.  

Trots en livskraftig independentscen får man väl ändå konstatera att amerikansk skräck överlag har en del problem. På biografrepertoarerna lyser skräcken allt som oftast med sin frånvaro och det som emellanåt erbjuds är storbolagens urvattnade mainstreamskräck utan någon som helst originalitet, som alla Paranormal Activity-filmer eller skämt som Stiles White ”Ouija” eller Matt Bettinelli-Olpins och Tyler Gilletts Devil's Due 2014. Visst, James DeMonacos ”The Purge”-filmer för Universal har väl varit skapligt underhållande, men varför fortsätter satsningen på dessa istället för att tänka nytt? Möjligtvis är det så att filmbolagen inte längre tror på att skräck utanför mainstreamfåran kommer att locka folk till biograferna. Det är kanske ur detta perspektiv man ska se Universals försök att väcka upp sina gamla klassiska skräckfilmsmonster från 1930- och 40-talet igen. i början av 2010-talet inledde filmbolaget projektet med att dra upp riktlinjerna för den serie filmer som var tänkta att ingå i det sk the Universal Monsters Cinematic Universe (UMCU). Tanken är att skapa reboots av de ursprungliga monsterfilmerna fast i en mer actionorienterad stil och med historier förlagda till dagens värld för att på så vis tilltala en ny ung publik. Först ut blev Gary Shores något långdragna och ganska blodfattiga melodram "Dracula Untold" 2014, vilken är tänkt att följas av Alex Kurtzmans "The Mummy" 2017 (med Tom Cruise i huvudrollen och Sofia Boutella i Boris Karloffs roll som mumie). Därefter ska en film om Wolf Man dyka upp 2018 och sedan kommer ytterligare produktioner med Van Helsing, Creature from the Black Lagoon, Bride of Frankenstein och Invisible Man. eftersom filmerna utspelas i samma universum är det inte otänkbart att vi får se dem gästspela i varandras filmer, tänk er en supergrupp av filmmonster a la The Avengers! Det är väl denna mer lättsmälta typ av skräck som de större filmbolagen kommer att fortsätta att satsa på. Tyngre saker verkar inte gå hem längre. Eli Roth, som var en potentiell stjärna i mitten av 00-talet, var exempelvis på gång med en come back i och med lanseringen av The Green Inferno, men filmen gick aldrig upp på biograferna. Även om kostnaderna för att producera en skräckfilm inte behöver skena iväg så är det ändå marknadsföringsbiten som avskräcker om inte ett potentiellt stort publikunderlag verkar finnas. Tiden är nog dessutom som sagt tydligen förbi då mer extrema hemskheter går att sälja in i större omfattning. Ja, den olidliga strömmen av remakes och found fotage-filmer som sköljer över oss fråm USA just nu lär väl hålla i sig ett bra tag till. Visst, en del av denna typ av filmer kan nog vara bra men det rör sig om en liten del av allt som produceras. Men om amerikansk storbolagsskräck inte direkt har någon stjärnstatus idag så finns det ändå en hel del som skapas av fanboys och fangirls på en mer jordnära nivå, indipendentfilmer som systrarna Jen och Sylvia Soskas ”American Mary”  2012 eller Kevin Kolschs och Dennis Widmyers ”Starry Eyes”  2014. Så om man orkar leta upp mindre alternativa produktioner kommer det nog att finnas mycket att hämta från Amerika i skräckväg även framöver.