100 år av skräckfilm
Tja, du vet ”Suspiria” var ju stilbildande rent tekniskt, ”The Shining” skrämde vettet ur mig första gången jag såg den, ”Dawn of the Dead” står för en intressant samhällsatir i zombieland … bla, bla, bla.
Varför då inte fortsätta att orientera sig vidare längs de halvt igenvuxna stigar som vandringen längs skräckfilmens gamla fornlämningsleder fört mig in på.
Min bild av denna tidiga period känns än så långe tyvärr något fragmentarisk och det passar ju sig inte om man ska kunna stila med en imponerande kunskapsbas i ämnet.
Jag var visserligen inte själv med men nog känner jag till att under detta decennium slog rocken igenom med Elvis parallellt med att folk gick igång på ”Flottarkärlek” med Snoddas, TV-sändningarna drog igång med fotbolls-VM på hemmaplan 1958 som
60-talet var en tid av förändring, uppror och omvälvning, allting var liksom i rörelse som det hette.
Framför allt minns jag allt som jag tyckte såg spännande ut, men jag aldrig tog del av. 70-talet måste ha varit ett gyllene årtionde för skräcklitteratur och skräckserier.
Men visst, detta är ett årtionde som också ligger mig var
Om man idag ser tillbaka på den utveckling som över tid skett inom skräckgenren så kan det väl konstteras att det bara är 40-talet som varit ett svagare decennium än 90-talet vad gäller produktionen av bra skräckfilm.
Visserligen gick världen inte under när 1900-tal gick över i 2000-tal, av den hypade millenniebuggen blev det ingenting.
Men nu är det dags att avsluta detta projekt, det har vari