Alla har vi väl någon gång sjunkit ner i soffan eller hängmattan med en deckare i handen eller slagit på TV:n för att följa någon av de otaliga kriminalserier som ständigt visas där. Det som lockar är spänningen i jakten på lösningen av ett specifikt brottsfall. Som bekant är huvudpersonerna ofta någon kriminalpolis, privatdetektiv, journalist, psykolog eller möjligen en privatperson som ofrivilligt dragits in i fallet. Ibland kan t o m berättelsen utgå från gärningsmannens perspektiv. Men när började allmänhetens intresse fångas av kriminalmysterier? Det är svårt att redogöra exakt för när den första deckaren såg dagens ljus, men den person som brukar räknas till en av portalgestalterna är den amerikanske författaren Edgar Allan Poe. Hans tre noveller om privatdetektiven C. Auguste Dupin (The Murders in the Rue Morgue 1841, The Purloined Letter 1845 och The Mystery of Marie Rogêt 1850) innehåller I stort sett allt det vi kan förvänta oss av en berättelse i deckargenren. Intressant är också att dessa berättelser innehöll inslag av Poes klassiska skräckteman. Den fiktiva detektiv som först kom att skapa stora rubriker var emellertid den brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyles figur Sherlock Holmes. Holmes var en skapelse i Dupins anda och kom att figurera i fyra romaner och femtiosex noveller som Doyle skrev från 1887 och framåt. Effekten av Sherlock Holmes kan inte överskattas. Rollfiguren är fortfarande levande på film, TV och i bokform. 1930-talet brukar räknas som deckargenrens klassiska guldålder. Detta berodde på att en rad författare nu slog igenom hos en bred publik. Å ena sidan hade vi de som gick i Conan Doyles fotspår och skrev finurliga pusseldeckare. De tre mest inflytelserika i denna kategori var utan tvekan brittiskan Agatha Christie med sina berättelser om Hercule Poirot och miss Marple, de amerikanska kusinerna Lee och Dannays pseudonym Ellery Queen med böckerna om figurenEllery Queen samt amerikanen John Dickson Carr med sina låsta-rummet-mysterier. Som en motreaktion på de intellektuella pusseldeckarna dök det emellertid också i Ernest Hemingways kölvatten upp ett antal deckare av mer realistisk karaktär. Först ut var amerikanen Dashiell Hammett med sina klassiska romaner om den hårdföre privatdetektiven Sam Spade. Hammetts landsman Raymond Chandler, som debuterade 1939 med sin detektiv Philip Marlowe, kan ses som en direkt arvtagare vad gäller denna sk ”hårdkokta” skola. Senare författare med sammastil var Bart Spicer med sin detektiv Carney Wilde och Ross MacDonald som introducerade Lew Archer.

Pulp fiction på riktigt

De mer realistiska deckarna kom att utgöra en del av underlaget för en helt ny form av bokutgivning, de serier av pocketböcker som kom att gå under namnet ”pulp-fiction”, på svenska benämnda kioskromaner. Dessa böcker eller tidningar, gjorda av billig papperskvalitet, förknippas i allmänhet med en billig, vulgär och okultiverad berättartradition vilken förkastades av kulturetablissemanget. Idag har denna genre dock nått kultstatus på många håll, ett typexempel är Quentin Tarantinos hyllningsfilm ”Pulp fiction” från 1994. Motsvarigheten till den anglosaxiska världens pulp-fiction-litteratur blev i Italien den sk ”giallon”. Ordet ”Giallo” (i plural gialli) betyder gul på italienska men det har också kommit att bli benämningen på de italienskapocketdeckare som hade sin storhetstid under perioden 1930-1970, dessa hade nämligen just gula omslag som karaktäristiskt kännetecken. Begreppet giallo myntades redan i slutet av 1920-talet för att beskriva den serie kriminalromaner, ”Giallo Mondadori” som började ges ut av det italienska bokförlaget Arnoldo Mondadori Editore 1929. Historierna var av typisk pusseldeckarkaraktär och hade flera gemensamma drag med samtida amerikanska deckare. Denna typ av billiga pocketromaner blev snart väldigt populära och flera italienska bokförlag började ge ut sina egna serier, även de med det karaktäristiskt gula omslaget. Romanerna fick en sådan genomslagskraft att även verk av etablerade deckarförfattare som Agatha Christie, Edgar Wallace och Georges Simenon kom att betecknas som giallo i Italien. Giallo Mondadori existerar faktiskt fortfarande och varje månad utkommer en ny roman. Detta gör serien till en av de mest långlivade i världen. På 1960-talet började några av gialloromanerna att filmatiseras, men allt eftersom filmtekniken utvecklades började regissörerna använda sig av helt nyskrivna manus där endast vissa element från de litterära förlagorna fanns med. Giallo blev efterhand således ocksåliktydigt med en specifik italiensk filmgenre, där de klassiska kriminalhistorierna blandades med en filmisk deckartradition utvecklad av regissörer som Alfred Hitchcock. Giallon tog emellertid berättartekniken till helt nya och kontroversiella nivåer vad skildringar av våld och erotik. En riktig giallo karaktäriseras framför allt av utdragna och grafiska mordscener, elegant kameraarbete och ovanliga musikarrangemang. Det klassiska inslaget av pusseldeckare finns visserligen kvar men kombineras med rena slasherinslag, element av skräck vävs således in i den invecklade intrigen. Mördaren är ofta typiskt utstyrd i mask, svart rock och handskar. Andra typiska gialloingredienser är galenskap, paranoia och alienation, liksom förekomsten av nakenhet och sex. Det är således inte svårt att se kopplingen mellan Giallon och den efterföljande slashergenren.

Persongalleriet i en giallo är ganska genretypiskt, det rör sig ofta om cyniska dubbelnaturer med bristande moral. Empati och medkänsla lyser vanligen med sin frånvaro, vilket gärna förstärks genom betoningen av falskhet, egoism och sexuell perversion. Eftersom de flesta huvudkaraktärer ofta har saker som de vill dölja för omvärlden präglas stämningen i en Giallo av misstänksamhet mot allt och alla. En manlig karaktär kan inte ens raka sig utan att åskådaren får se honom låta fingrarna smeka rakbladet samtidigt som han tvetydigt stirrar in i spegeln. Framställningen av de kvinnliga karaktärerna är klassiskt stereotypa, antingen är de svekfulla häxor eller skrämda offer vilka får sina drömmar brutalt krossade av något trubbigt föremål. Det viktigaste är dock inte personskildringen utan det stora mysteriet. Helst ska publiken inte ges någon riktig chans att lösa gåtan innan filmen avslöjar den i slutet. Bruket att visa en del av handlingen utifrånett förstapersonsperspektiv, där vi får se händelseförloppet från mördarens synvinkel, gör t ex att åskådaren enkelt kan få en överblick av vad som utspelas på brottsplatsen utan att för mycket avslöjas om förövaren. Pålitlig information vad gäller själva mysteriet undanhålls in i det längsta och mördarens motiv är ofta lika absurda som dennes omsorgsfullt utarbetade planer eller filmernas långa men ganska missvisande titlar. Förutom utstuderade våldsscener använder sig giallon även av tydliga sexinslag för att härigenom bli än mer spektakulär, just kombinationen av sex och död är typiskt för denna subgenre. Giallon hade sin storhetstid på 1970-talet, då ett flertal klassiska filmer såg dagens ljus. De främsta regissörerna betraktas fortfarande med respekt inom skräckfilmsvärlden, här kan framför allt nämnas Dario Argento, Mario Bava, Lucio Fulci, Sergio Martino, Umberto Lenzi och Pupi Avati.

Campioni ...

Som den första riktiga Giallon räknas ”La ragazza che sapeva troppo / The evil eye eller The girl who knew to much” regisserad av italienaren Mario Bava 1962. Filmen handlar om en ung amerikansk sekreterare på besök i Rom för att hälsa på sin sjuka faster. Snart hamnar hon dock mitt i en mystisk intrig då hon blir vittne till en rad kvinnomord. The evil eye är tydligt inspirerad av Hitchcocks tidigare verk menär också närmast en genreparodi med flera komiska inslag. Filmen är väldigt snyggt filmad i svartvitt och många kameralösningar kommer att återanvändas i senare giallofilmer. Denna första giallo kom emellertid att överskuggas av Bavas nästa film inom genren, ”Sei donne per l´assassino / Blood and black lace” från 1964. Filmen handlar om ett modehus som drabbas av en serie mord på de anställda modellerna. Här presenteras för första gången den klassiske giallomördaren i lång mörk rock, ansiktsmask och med rakkniven i högsta hugg. Filmen är spektakulärt färg- och ljussatt och kom att inspirera en rad andra regissörer, framför allt Dario Argento. De sex morden är även de mästerverk när det kommer till stiliserad grymhet och har blivit stilbildande inom genren. Mario Bava kom att regissera ytterligare två giallofilmer, ”5 bambole per la luna d´agustiono / Five dolls for an august moon” 1966 handlar om hur ett antal inbjudna gäster successivt faller offer för en mördare strandsatta på en privat ö. Filmen är i huvudsak en lättsinnig orgie i inzoomningar på halvt avklädda kroppar och taskig dekor. Betydligt bättre är då ”Reazione a catena / A bay of blood” 1971, vilken också kan ses som den första slasherfilmen. A bay of blood handlar om hur ett antal människor mördas pga av jakten på ett arv. Här lyser Bavas cynism och svarta ironi igenom med full kraft, alla karaktärer framställs som omoraliska och de förlorar också livet på en rad brutala sätt. Body-count och blodflöde når nu helt nya nivåer. År 1970 fick giallogenren nytt blod iom Dario Argentos enastående regidebut med L´uccello dalle plume di cristallo / The Bird with the Crystal Plumage” 1970. Denna fyndiga giallo handlar om en amerikanske författare som råkar bevittna ett mord i ett konstgalleri. Som enda vittne riskerar han själv att bli anklagad för mordet eller utses till nästa offer. Fast i en ond spiral befolkad av knäppa konstnärer, missledda poliser och en hotfull gärningsman blir han allt mer besatt av att själv lösa fallet. Argentos film för in nya element i genren som en påfallande känsla av paranoia och illvillighet. Aregento följde upp sin debut med den ganska tråkiga ”Il gatto a nove code / The cat O´Nine tails” 1971 där en blind före detta reporter med hjälp av en skrupelfri journalist försöker sätta stopp för en mördare som har ihjäl en rad människor med koppling till ett inbrott på ett genetiskt forskningsinstitut. Inte heller hans tredje giallo ”4 mosche di velluto grigio / Four flies on grey velvet” var helt lyckad. Filmen kretsar kring en rockmusiker som efter att ha dödat en man i självförsvar blir förföljd av en person som vill sätta dit honom och mördar alla dem som kan avslöjaden egentliga sanningen. Argento kämpar här med att förena en del fantastiska gialloelement med mallplacerade humorinslag och ett tveksamt manus. Med ”Profondo Rosso / Deep red” 1975 lyckas emellertid Argento ge oss en av tidernas bästa giallofilmer. Historien om den engelske pianisten som blir vittne till mordet på ett medium och därefter blir tvungen att avslöja mördaren innan det är för sent tar de grafiska morden till en ny nivå och använder sig av unika kameraåkningar. Deep red är en vild och lössläppt film, en labyrint fylld av rim, föraningar samt kusliga övernaturliga element. 1983 återkom Argento med ännu en mästerlig giallo, nämligen Tenebrae, en berättelse om en deckarförfattare som på ett besök i Rom plötsligt inser att en seriemördare använder hans senaste bok som inspirationskälla. Efter succén med Tenebrae har giallon fått mindre inflytande i Argentos produktion. Filmer som den något ojämna ”Phenomena” 1985 och den mästerliga ”Opera” 1987 är inte rent klassiska giallofilmer, även om de har en del typiska inslag. Den amerikanskproducerade ”Trauma” från 1993 markerar början på en nedgångsperiod i Argentos filmskapande och tyvärr verkar det som han aldrig kommer att komma i närheten av sin storhetstid på 1970- och 80-talet igen. Försöket att återvända till giallo-rötterna med just filmen "Giallo" 2009 visar t ex tyvärr på ett smärtsamt sätt att Argento inte verkar ha kraft eller ambition att skapa bra film längre.

Lucio Fulci är ännu en av Italiens berömda skräckfilmsregissörer, men han kanske inte är mest känd för sina gialli. Dock kom han redan 1969 med thrillern ”Unua sull´altra / One on top of the other”, en morbid och melankolisk historia i typisk Fulci-anda. Filmen saknar genres typiska inslag av hög body-count, influenserna är istället hämtade från Hitchcocks ”Vertigo” 1958 och Romolo Guerrieris proto-giallo ”Il dolce corpo di Deborah / The sweet body of deborah” 1968. Fulci skulle emellertid snart visa sin riktiga klass med den lysande giallon ”Una lucertoia con la pelle di donna / A lizard in a woman´s skin” 1971. Filmen präglas tydligt av regissörens pessimistiska livssyn men även av hans växande känsla för stilistiska bildlösningar. En kvinna, speladav den kyligt aristokratiska Florinda Bolkan, blir anklagad för en serie mord hon själv upplevt i sina drömmar. I filmens surrealistiska bildspråk, där man som tittare kastas mellan dröm och verklighet och där gränserna dem emellan suddas ut, visar Fulci prov på sitt kunnande.  A lizzard in a woman´s skin visar också på hans fascination för grymma och våldsamma specialeffekter, något av regissörens signum. Omtalad är t ex scenen där Bolkan hamnar i ett sjukhuslaboratorium och där får bevittna ett experiment där några hundar med uppsprättade magar sakta plågas till döds. Dessa var mycket verklighetstrogna specialeffekter och Fulci drogs inför domstol men frikändes efter det att de mekaniska hundar man använt sig av visats upp. Med sitt hänförande soundtrack, komponerat av Enrico Morricone, och sitt obehagliga bildspråk ger denna giallo prov på en av Fulcis mest imponerande sidor. ”Non si sevezia un paperino / Don´t torture a duckling” 1972 blev en annan framgång för Fulci inom giallogenren. Det traditionella giallobegreppet vidgas i denna film genom att berättelsen utspelar sig i en fattig italiensk landsbygdsregion där offren är unga pojkar i stället för moderna och vackra storstadskvinnor. Filmen skiljer sig från de flesta andra  i denna subgenre i och med att den tar avstamp i ett lantligt traditionsbundet samhälle präglat av vidskepelse och slutenhet. ”Sette note in nero / The Psychic” 1977 är en kraftigt underskattad film, en parapsykologisk giallo om en synsk kvinna som plågas av syner där människor hon känner dör. Svaret finns i hennes barndom och filmtemat kretsar kring föraning och öde. Fulcis mest ökända film alla kategorier är nog ”Lo squartatore di New York / The New York ripper” 1982, en av de mest hämningslösa och kontroversiella skapelserna från den italienska skräckfilmseran på 1970- och 80-talet.  Filmen handlar om en mördare som härjar på Manhattan och med ett bottenlöst kvinnohat har ihjäl sina offer i så grafiskt våldsamma och sadistiskt intima scener att de omtalas än idag. När "New York Ripper" släpptes i Sverige fick censurens väktare nog. Landets videobutiker överraskades av omfattande razzior där polisen beslagtog filmen tillsammans med andra ökända verk som "Cannibal Holocaust" och "Cannibal Ferox".

 ... och de andra

Bava, Argento och Fulci står som ett par av giallogenrens främsta portalfigurer och deras filmer håller generellt en hög klass. Vill man däremot ha giallo med mer inslag av nakenhet och sex går det att leta sig vidare till genrens undervegetation där man bl a kan hitta Sergio Martino, även känd för sina filmer om kannibaler, alligatorer och fiskmän. Bland hans gialli kan främst nämnas ”Lo strano vizio della signora Ward / The Strange Vice of Mrs. Wardh” 1970 en av Martinos bästa produktioner om en kvinna som upptäcker att en av männen i hennes liv kan vara en seriemördare. Uppföljarna nådde aldrig riktigt samma klass. Den hyfsade ”La coda dello scorpione / The case of the scorpion´s tail ” 1970 har en ganska spännande historia som kretsar kring en kvinna som efter att ha ärvt en miljon märker att någon är ute efter hennes pengar. Martinos tredje giallo blev ännu en halvbra film,”Tutti i colori del buio / All the Colors of the Dark” 1972, en berättelse om en kvinna som blir indragen i en mystisk sekt när hon försöker få ordning på sitt privatliv. Av de sista filmerna i Martinos gialloserie, ”Il tuo vizio e´una stanza chiusa e´solo io ne hola chiave / Your vice is a locked room and only I have the key” 1972 och I corpi presentano tracce di violenza carnale / Torso” 1973 är den sistnämnda, om en mördare som förföljer och dödar kvinnliga konststudenter, den mest intressanta och en av regissörens bästa. Torso är helt klart en förbisedd och underskattad giallo, som starkt kom att influera den amerikanska slashergenren i form av Halloween (1978), Friday the 13:th (1980) och My Bloody Valentine (1981). Under produktionen fick inte ens skådespelerskorna veta vem mördaren var och för en gångs skull märks det.

Slutligen förtjänar även Umberto Lenzi att nämnas i giallosammanhang hans bidrag till denna genre överglänser nämligen vida hans ökända kannibalfilmer ”Mangiati vivi / Eaten alive” 1980 och  Cannibal Ferox / Make them die slowly” 1981. ”Il coltello di ghiaccio / Knife of ice” 1972 handlar om en kvinna på den spanska landsbygden vars nära och kära plötsligt börjar falla offer för en sexgalning med dragning till det ockulta. Det är en underhållande men inte överdrivet bra giallo. Den klyschiga ”Sette orchidee macchiate di rosso / Seven blood-staind orchids” 1972 med en klassisk giallomördare i centrum är nog en av Lenzis bästa filmer. Sju kvinnor som två år tidigare bott på samma hotell börjar plötsligt på det mest brutala och, för polisen, oförståeliga sätt att mördas. En av offrens pojkvänner börjar själv att nysta i trådarna för att finna mördaren. Enligt Lenzi, är filmen baserad på och en hyllning till, gialloförfattaren Cornell Woolrich och hans bok Rendezvous in Black. Även Lenzis lite mer surrealistiska filmer som Spasmo 1974 och ”Gatti rossi in un labirinto di vetro / Eyeball” 1975 har sina stunder. Vill man fördjupa sig ytterligare i giallovärlden finns det över 200 filmer som bara väntar på att upptäckas, de flesta av dessa försöker emellertid kompensera ett bristfälligt manus med en mängd blod och sex. Ett par mindre kända filmer av denna typ som ändå kan förtjäna att nämnas här (men kanske inte rekommenderas) är Fernando Di Leos ”La bestia uccide a sangue freddo / Slaughter Hotel” 1971, Silvio Amadios ”Alla ricerca del piacere / Amuck!” 1971, Guiliano Carmineos ”Perché quelle strane gocce di sangue sul corpo di Jennifer? / Case of the Bloody Iris” 1972, Sergio Pastores ”Sette Scialli Di Seta Gialla / Crimes of the black cat” 1972 och inte att förglömma: filmens vars titel säger allt om denna del av giallogenren, Andrea Bianchis ”Nude per l'assassino / Strip nude for your killer” 1975. Om du fått tag i en film som innehåller beståndsdelar som italienska upphovsmän, absurda kriminalfall, grafiska mord, maskerade mördare, avklädda kvinnor, sex samt snygga bild- och ljudkompositioner, då är det med stor sannolikhet en giallo det handlar om.