Vi har väl alla berättat rysliga historier för varandra under mörka kvällar under våra uppväxtår, påhittade historier eller vandringssägner spelar ingen roll, bara de är spännande. Många av oss har säkert ganska tidigt börjat läsa spänningsromaner eller varit särskilt fascinerade av dramatiska filmer och TV-serier. Ofta är just den smygande spänningen den som kan fängsla en person längst. Man kan sitta på helspänn flera minuter och bara väntar på själva utbrottet, ibland kommer det, ibland inte. Så låt oss titta närmare på det fenomen inom skräckfilmsvärlden som främst på ett ganska subtilt sätt bearbetar vårt psyke med allehanda obehagliga intryck. Det handlar alltså om den kanske mest breda och vittförgrenade genren av dem alla, thrillern.

Ett brott är begånget

Begreppet thriller används allmänt som en ganska bred beteckning för en viss typ av litteratur, film och TV-serier. Kännetecknande inslag för en thriller är den allmänna känslan av spänning och mystik den vill väcka hos publiken. Oavsett vilket medium thrillern är skapad för märker man klart och tydligt av arvet från dess ursprung, litteraturen. Ingen annan skräckfilmsgenre vilar lika tungt på det litterära arvet som thrillern. Vi ser det tydligt i själva berättartekniken, de stämningar som skapas är till för att ge mottagaren en högre puls, driva oss att fortsätta läsa. Vem har inte upplevt den spända förväntan som för en att ständigt vända blad? Vem har inte känt den där pirrande känslan I maggropen? Vem har inte låtit sig luras av alla villospår som lagts ut? Vem har inte häpnat over en oväntad cliffhanger? Framför allt hittar vi thrillers inom tre typer av litteratur och film: Agent / spiongenren, action / äventyrsgenren och skräckgenren. Sen finns det naturligtvis ett flertal specifika thrillerinriktningar som t ex politiska thrillers, kriminalthrillers, erotiska thrillers, medicinska thrillers, religiösa thrillers och psykologiska thrillers. Det är främst den sistnämnda kategorin vi ska inrikta på os här eftersom den är vanligt förekommande inom just skräckfilmen. 

Till skillnad från thrillers i allmänhet, som siktar på att i första hand skapa spänning, vill skräckfilmsthrillern skrämmas. Det är just detta element som gör vissa thrillers till just skräckproduktioner. Vad är det då som är så lockande för många med just psykologisk skräck i thrillerformat? Folk som kanske inte annars är så förtjusta i just skräcklitteratur eller skräckfilm tar ofta med stor behållning del av en psykologisk thriller. Psykologisk skräck kan väl sagas vara den mer subtila grenen på det vildvuxna skräckfilmsträdet. Fokus ligger här på personlig rädsla, skuldkänslor, ett svagt hopp om räddning och en tuff kamp för att undvika någon form av undergång. Framför allt är det ett stämningsbyggande foto och musik som används för att skapa rätt atmosfär. Ytterst sällan tar man till splatter- eller extrema våldsskildringar liknande de i exempelvis zombie- urbanoia-, slasher- eller monstergenren. Odjuret är istället den till synes normale mannen / kvinnan / barnet på gatan, en person som på ytan inte ser ut som ett monster och vars sanna natur avslöjas först en bit in i berättelsen eller rent av i dess slutskede. Just det faktum att den psykologiska skräckthrillern bygger mer på stämning och atmosfär än rent våld gör säkert att denna subgenre kan tilltala en större grupp människor än den vanlige skräckkonsumenten. Just det faktum att precis under den normala ytan kan vansinnet ligga på lur är nog det som fascinerar många. Det är det vardagliga anslaget och igenkänningsfaktorn som är det skrämmande, “detta kan ju faktiskt drabba mig.” Vi snackar inte om bisarra rymdvarelser här utan grannen i våningen ovanför.

Man kan lätt förledas att tro att thrillern är ett ganska modernt påfund, men så är ju så klart inte fallet. Thrillerinslag i litteraturhistorien kan skönjas i så gamla verk som de det sumeriska diktverket “Gilgamesheposet” samt Homeros “Odyssén” från det antika Grekland. Just Odyssén kan ses som en tidig prototyp för just thrillern. Hjälten Odysseus tvingas ut på en farofylld hemresa efter det trojanska kriget och stalls inför svåra hinder han och hans manskap måste övervinna. Han stalls öga mot öga med fiender som de jättelika cykloperna och de skönsjungande sirenerna, i de flesta fall undkommer han dem genom list snarare än att ta till våld. Från den arabiska sagosamlingen “Tusen och en natt”, vars ursprung kan spåras tillbaka till det arabiska kalifatet på 900-talet, hittar vi troligtvis världens äldsta litterära mordmysterium i berättelsen "De tre äpplena". Sagan innehåller flera spänningsmoment och oväntade vändningar samt ett tidigt exempel på detektivarbete. Handlingen kretsar kring en mystisk kista som en fiskare hittar vid floden Tigris strand och som denne säljer till kalifen Harun al-Rashid. När kistan öppnas finner man det sönderskurna liket av en ung kvinna. Kalifen ger då sin vesir Ja'far ibn Yahya uppdraget att lösa mordmysteriet inom tre dagar. Denna mordgåta kan ses som arketypen för hela den kommande detektivgenren.

Klassiska skurksträck

Sedan den tid då Tusen och en natt nedtecknades har thrillerinslag återkommit i åtskilliga romaner, även om man kanske inte kan tala om förekomsten av renodlade thrillers förrän framåt 1800-talet. Ska vi ta ett tidigt exempel på en roman med tydliga thrillerinslag så kan här nämnas Alexandre Dumas ”The Count of Monte Cristo” 1844. Romanen handlar om köpmannen Edmond Dantès som förråds av sina vänner och skickas till fängelseön If för att avtjäna ett livstidsstraff.  Under sina år där blir han vän med  ”den galne prästen” Abbé Faria, som berättar om en gömd skatt på ön Monte Cristo. Efter att ha lyckats fly från fängelset lägger Dantès beslag på skatten och börjar sedan iscensätta en plan för att hämnas på dem som svikit honom. Ungefär samtida är en annan fransk roman, Victor Hugos ”The Hunchback of Notre Dame” 1831. Den tragiska berättelsen kretsar kring Quasimodo, den vanskapte ringaren i Notre-Dame som lever i 1400-talets Paris. Han förälskar sig i den vackra zigenarflickan Esmeralda, vilket får ödesdigra konsekvenser. När hon blir anklagad för häxeri samt mord och döms till döden beslutar sig Quasimodo för att försöka rädda henne. Både The Count of Monte Cristo och The Hunchback of Notre Dame har filmatiserats. En lnågot senare parallell till Hugos verk är naturligtvis även Gaston Leroux ”The Phantom of the opera” 1911. Denna roman är väl mest känd genom alla filmatiseringar och musikaluppsättningar genom åren.

Ska vi titta närmare på rena thrillers är det väl en person som i så många sammanhang återkommer när man talar om skräckhistoria, nämligen Edgar Allan Poe. Åtskilliga av hans noveller har ju en typisk thrilleruppbyggnad. Ett par typiska exempel på detta är Poes tre tidiga detektivhistorier med den fiktive Auguste Dupin i huvudrollen: ”The Murders in the Rue Morgue” 1841, ”The Purloined Letter” 1845 samt ”The Mystery of Marie Rogêt” 1850. I övrigt har en lång rad av Poes noveller fungerat förlagor för ett otaliga psykologiska skräckfilmsthrillers genom åren. Ett par exempel är ”The Gold Bug” 1843, ”The Tell-Tale Heart” 1843, ”The Cask of Amontillado” 1846, “The Black Cat” 1843 och “The Oblong Box” 1844 m fl. Under 1920-talet skulle ett litterärt fenomen uppstå som kom att få en stor betydelse för thrillerns kommande utvecklig, både inom litteratur och film. I USA uppstod vid den här tiden nämligen begreppet ”Pulp fiction” (på svenska, kiosklitteratur), vilket är liktydigt med en viss form av pocketböcker eller tidningar gjorda av billig papperskvalitet. Vanligen involverar denna typ av böcker någon form av genrelitteratur, som till exempel deckare, science fiction eller erotiska noveller. En rad i dag erkända författare inledde sin karriär med att skriva böcker som dessa, bl a Isaac Asimov, Robert Bloch, Ray Bradbury, Edgar Rice Burroughs, Raymond Chandler, Arthur C. Clarke, Philip K. Dick, Arthur Conan Doyle, Dashiell Hammett, Frank Herbert, H. P. Lovecraft och H. G. Wells m fl. Även en rad klassiska gestalter har skapats ur just dessa sammanhang, t ex The Avenger, Biggles, Buck Rogers, Conan the Barbarian, Flash Gordon, Hopalong Cassidy, John Carter of Mars, Nick Carter, The Shadow, Tarzan och Zorro, En gren av den amerikanska pulp-litteraturen utvecklades även i Italien. Här fick de billiga deckare som snabbproducerades namnet ”Giallo” (gul, som i färgen på omslagen). Dessa böcker hade sin storhetstid mellan åren 1930 till 1960 då förlaget Mondadori publishing company gav ut hundratals publikationer av denna typ. Under 1960-talet inspirerades bl a regissörer som Mario Bava av Giallo-litteraturen i sitt filmskapande, vilket resulterade i en skräckgenre med samma namn.

En av det unga 1900-talets tidiga thrillerförfattare var amerikanen John Buchan (1875-1940. Hans mest kända roman, “The Thirty-Nine Steps” 1915, handlar om en man som av en tillfällighet blir huvudmisstänkt i en mordutredning och därför plötsligt är på flykt både från polis och fientliga spioner. Berättelsen kom att ligga till grund för Alfred Hitchcocks klassiska film med samma namn från 1935. På tal om Hitchcock så har fler författare fungerat som inspirationskälla för mästerregissören En av de mest inflytelserika författarna vad gäller psykologiska thrillers under mitten av 1900-talet var Patricia Highsmith (1921-1995). Hennes första roman ”Strangers on a train” 1950 filmatiserades 1951 av Hitchcock. Berättelsen är en klassiker och handlar om hur två män av en slump möts på ett tåg där en idé om att byta mord med varandra växer fram med ödesdigra konsekvenser. Highsmith skapade också en ganska långlivad figur, mördaren Tom Ripley, som förekommer i ett par romaner. Den första, ” The Talented Mr. Ripley” 1955, har även den blivit en uppskattad film i regi av Anthony Minghella 1999. Ska vi fortsätta att granska kopplingarna mellan romanförlagor och Hitchcock får vi naturligtvis inte glömma Robert Bloch (1917-1994). De första åren av sitt författarskap skrev Bloch klassiska skräckberättelser, men i mitten av 40-talet började han mer rikta in sig mot psykologiska thrillers. 1947 utkom t ex hans debutroman "The scarf" där en strypmördare berättar om sina brott. Bloch är dock mest känd för sin roman "Psycho" 1959, som senare blev odödliggjord tack vare Hitchcock 1860. Idag finns det en mängd författare som skriver romaner inom den psykologiska thrillergenren, den hör fortfarande till en av de mest populära litterära områdena. Många av de senaste decenniernas thrillerromaner har därför också filmatiserats. Allt ifrån Thomas Harris böcker om Hannibal Lecter till romaner och noveller av Stepen King, Dean Koontz och David Morell m fl.

Less is more

Precis som inom litteraturen är den psykologiska thrillern på vita duken en vildvuxen men ändå specifik subgenre inom skräckfilmens förlovade land. Det tydligaste gemensamma draget hos dessa filmer är att historierna inte innehåller några övernaturliga krafter som drabbar offren. I ställer är ondskan rent mänsklig, förövare med fruktansvärda personliga drag. Ofta är inslag av freudiansk psykologi eller djupgående galenskap ett genomgående tema. Berättelserna handlar inte sällan om en obalanserad persons allt mer tilltagande vansinne eller jakten på en mordisk psykopat. Till skillnad från många andra skräckfilmer är miljön I den psykologiska thrillern ofta ordinär och välkänd, allt från den välordnade lilla förorten eller små slitna hotell. Vi marker tydligt av en allestädes närvarande atmosfär av fara och illvilja. Våld, brott och mord är givna ingredienser, syftande till att ge publiken en adrenalinkick. Tempot behöver inte alltid vara högt uppskruvat, men slutet innehåller så gott som alltid ett klimax. Ett vanligt grepp är att hålla inne med information och låta åskådaren själv få fundera på hur upplösningen kommer att bli, en och annan ledtråd brukar stoppas in här och var tillsammans med jakt- och kampscener. Kopplingen till kriminal / deckargenren är här påtaglig, framför allt om man tanker på hur ofta inslag som kidnappning, gåtor, missriktade anklagelser, psykologiska analyser, polisutredningar, spaningsarbeten, besatthet, hämndbegär, konspirationsteorier, paranoia, dödliga fällor och märkliga twister förekommer. Det är samhällets skuggsida vi oftast får ta del av, miljöer präglade av kriminalitet, våld, korruption och överhängande hot. Visserligen brukar en thriller oftast sluta “lyckligt” i och med att de onda krafterna förgörs, men så är inte alltid fallet som tur är.

Att just denna typ av skräckfilmsgenre är en av de mest populära är inte så konstigt. Psykologisk skräck är ofta mer spänningsladdad än exempelvis grafiska splatterfester och lockar säkert även de som vanligtvis kanske inte är så förtjusta i just skräckfilm. Just den vardagliga miljö som thrillern utspelas i och det mänskliga i det annalkande hotet gör det naturligtvis lättare att uppleva berättelsen som mer verklighetsförankrad och därmed mer skrämmande. Ofta kan man på sätt och vis identifiera sig med och känna för de drabbade personerna i dramat. Det är verkligt förekommande oroskänslor eller skräckscenarion som oftast utnyttjas för att påverka åskådarna. Ta bara Mary Harrons filmatisering av Brett Easton Ellis roman ”American Psycho 2000. Även om filmen inte på långa vägar kommer upp till romanförlagans obehagskänsla chockade ändå Christian Bales porträttering av seriemördaren Patrick Bateman många. Han verkade ju så normal utåt sett men visade sig vara kapabel till de mest vidriga övergrepp. Detsamma gäller ju den sofistikerade läkaren Hannibal Lecter, gestaltad av Antony Hopkins, i Jonathan Demmes filmatisering av ”The Silence of the Lambs” 1991.

Högkonjunktur under mellankrigstiden

Filmskapare har använt sig av klassiska thrillerelement nästan lika länge som film har producerats. Efter det att publikens första upphetsning över att bara få uppleva film hade lagt sig gällde det för regissörerna att fånga deras intresse på andra sätt. Ett tidigt grepp var att börja producera längre sammanhängande filmserier bestående av små korta avsnitt som gick upp på biograferna en gång i veckan. Varje avsnitt avslutades med en cliffhanger för att på så sätt locka tillbaka publiken till nästkommande veckas föreställning. Den mest kända av dessa serier under det tidiga 1900-talet var Louis J. Gasniers och Donald MacKenzies ”Perils of Pauline” 1914. En klassisk scen från denna serie är när hjältinnan binds fast av skurken på ett järnvägsspår där ett tåg snabbt närmar sig. Den skådespelare som nog var den förste att ge skräckfilmen ett ansikte var Lon Chaney, Sr, känd som mannen med de tusen ansiktena pga sin groteska makeup och superba förmåga att förmedla känslor i sitt pantomimspel. Chaney medverkade i ett otal av Universal Studios stumfilmer inom skräckgenren från 1913. Han kom att bli Hollywoods förste store karaktärsskådespelare i och med genombrottsfilmen ”The Miracle Man”, regisserad av George Loane Tucker 1919, där Chaney spelar den kriminelle bedragaren ”The Frog”. Chaney fortsatte därefter att spela skurk i en lång rad filmer de följande tio åren, ofta regisserade av Tod Browning. Här kan nämnas filmer som ”The Unholy Three” 1925 (Chaney var även med i Jack Conways remake från 1930) och “The Unknown” 1927.  Lon Chaney, Sr är dock kanske ändå mest känd för sin roll som Erik i Rupert Julians filmatisering av ”The Phantom of the Opera” 1925.

Under 1930-talet slog talfilmen igenom vilket gav en ny dimension till thrillerfilmen. Filmerna blev nu mer sofistikerade och intrigerna mer utvecklade. Detta var årtiondet då gentelammadetektiven hade sin stora glansperiod på vita duken. En smart one-liner var oftast bättre att ta till i en svår situation än ett smäll på käften. Filmer som F. Richard Jones 'Bulldog Drummond” 1929, baserad på en pulp fiction-roman av Herman C. McNeile och W.S. Van Dykes “The Thin Man” 1934, byggd på en roman av Dashiell Hammett, gav publiken belevade hjältar iklädda fina kostymer och med prydliga mustascher, vilka tog sig ur alla svåra knipor med ett orubbligt sinneslugn. Om 30-talet inte efterlämnade några psykologiska thrillers i egentlig bemärkelse producerades det under 40-talet däremot ett par minnesvärda filmer. Redan 1940 kom George Kings ”Crimes at the Dark House”, där en skurk mördar en välbärgad man på besök i Australien för att därefter anta dennes identitet i jakten på arvegodset i England. 1944 kom John Brahms remake på den av Hitchcock regisserade “The Lodger” från 1927. The Lodger handlar om jakten på Jack the Ripper och är ursprungligen baserad på en roman av Marie Belloc Lowndes. Men mest känd från denna tid kanske George Cukors klassiska thriller “Gaslight” 1944 är. Filmen spelades ursprungligen in 1940 i regi av Thorold Dickinson, men det är Cukors remake med Charles Boyer och Ingrid Bergman i huvudrollerna som gått till historien. Berättelsen handlar om en intrigant äkta make som planerar att driva sin unga hustru till vansinne för att därigenom kunna lägga beslag på hennes arv. Samma år som remaken av Gaslight kom ut hade även Otto Premingers Laura premier. Här handlar det om en dramatisk mordutredning med en del speciella personer som huvudmisstänkta, bl a Vincent Price som någon slags gigolo.

Mr Hitchcock

Under andra halvan av 1940-talet fortsatte det att komma en rad thrillers med ond bråd död som huvudtema. I Robert Siodmaks ”The Spiral Staircase” 1945 möter vi Dorothy McGuire som stum sjuksköterska på en hemsökt herrgård. I grannskapet härjar en seriemördare som förföljer och mördar kvinnor med handikapp. Dorothy upptäcker att hon mycket väl kan komma att bli nästa offer. ”The Lady From Shanghai” 1947, regisserad av Orson Welles, är en laddad thriller med Welles själv samt Rita Hayworth i huvudrollerna. Ett gift par samt mannens affärspartner och en irländsk sjöman hamnar mitt i en mordkomplott i denna film. En annan sevärd rulle från denna period är Anatole Litvaks ”Sorry, Wrong Number” 1948. Här spelar Barbara Stanwyck en invalidiserad kvinna som av en slump råkar höra hur ett mord planeras over telefon, ett mord på henne själv. Sist men inte minst har vi så klart Carol Reeds ”The Third Man” 1949, av många sedd som en av historiens bästa spänningsfilmer. Historien handlar om en författare, spelad av Joseph Cotton, som under ett besök i efterkrigstidens Wien upptäcker att hans gamle vän och svartabörshaj (Orson Welles) inte alls är död som han trott.

Men när det kommer till thrillers är det en person som ändå får ses som genrens store portalfigur, naturligtvis handlar det om Alfred Hitchcock (1899-1980). Utan honom hade thrillergenren inte sett ut som den gör idag. Redan 1927 regisserade han som tidigare nämnts den spänningsladdade stumfilmen ”The Lodger” vilken han följde upp med den första ljudfilm som producerats i Storbritannien, thrillern ”Blackmail” 1929. I sitt filmskapande visade Hitchcock snabbt vilken banbrytande regissör han var. Ingen hade före honom varit så skicklig på att spela på publikens rädsla och oro. Hans karaktärer framställdes som väldigt mänskliga och därmed trovärdiga, detta gjorde att publiken lätt kunde relatera till dem på olika sätt. Ett nytt grepp Hitchcock t ex använde var att väva in tidigare tabubelagda element av sexuell art i sina filmer. Detta märks t ex i den underliggande homosexualiteten i Strangers on a Train 1951, voyeurismen i ”Rear Window” 1954, besattheten i ”Vertigo” 1958, det förvridna oidipuskomplexet i ”Psycho” 1960 och Tippi Hedrens undertryckta minnen i ”Marnie” 1964. Rent filmtekniskt låg Hitchcock även i frontlinjen.  Kameraarbetet i ett par filmer har blivit stilbildande, vem minns inte duschscenen i Psycho (ackompanjerad av Bernard Herrmanns gnisslande violinstråkar) eller kameraåkningen från mördarens trappuppgång i ”Frenzy” 1972. Ett av Hitchcocks mest kända filmiska experiment är ”Rope” 1948. Denna film var regissörens första färgfilm och planen var att få det att se ut som om den var filmad i en enda tagning. Filmen byggde på de dåtida uppmärksammade fallet Leopold-Loeb, vilket handlade om hur två män mördar en tredje för att härigenom demonstrera den överlägsenhet de båda är övertygade om att de besitter vad gäller brott.

Många av Hitchcocks filmer är idag filmhistoriska klassiker oavsett genre. Från hans tidiga brittiska era kan främst nämnas kidnappningsdramat ”The Man Who Knew Too Much” 1933, spionthrillern ”The 39 Steps” 1935 och mysteriethrillern ”The Lady Vanishes” 1938. Under 40-talet gav oss Hitchcock ett par lysande svartvita amerikanska produktioner som den Oscarsnominerade ”Rebecca” 1940, en film om en ung kvinna (Joan Fontaine) som gifter sig med en engelsk aristokrat (Laurence Olivier) men tvingas leva i skuggan av hans förra avlidna hustru Rebecca.  Året efter kom ”Suspicion” 1941, en film om en kvinna som hamnar i stor fara pga av sin egen man. Hitchcocks egen favoritfilm kom 1943 och heter ”Shadow of a Doubt “. Den bygger på den sanna historien om en seriemördare från 20-talet som gick under namnet 'The Merry Widow Murderer'. Andra 40-talsfilmer som kan nämnas här är ”Spellbound” 1945 och ”Notorious” 1946. 1950-talet var det årtionde då Hitchcock nådde höjden av sin karriär som filmskapare. De fortfarande mörka historierna fylldes med färg, exotiska miljöer och stjärnskådespelare.  Ett par av de mest minnesvärda är t ex “Strangers on a Train” 1951 i vilken två män planeraratt byta mord med varandra, ”Dial M For Murder” 1954 där en man planlägger mordet på sin välbärgade fru (denna film gick faktiskt även upp i 3-D på biograferna), klassikern ”Rear Window” 1954 som ger oss historien om en sjukskriven fotograf (James Stewart) vilken tror sig ha bevittnat ett mord, ”The Man Who Knew Too Much” 1956 – en remake av filmen från 1934 samt slutligen en av de bästa från denna period ”Vertigo” 1958 där en pensionerad polis blir besatt av den något sinnesförvirrade hustrun till en gammal vän. Efter framgångarna på 50-talet blev Hitchcocks formkurva allt mer ojämn. 1960-talet inleddes emellertid med hans kanske mest kända film “Psycho” 1960, där Antony Perkins gör ett oförglömligt rollporträtt av den psykopatiske motellägaren Norman Bates. Från slutet av hans karriär kan också nämnas djurskräckisen ”The Birds” 1963 och seriemördarfilmen “Frenzy” 1972, Hitchcocks första brittiska film på over två decennier. Trots alla klassiska filmproduktioner som Hitchcock låg bakom vann mästerregissören faktiskt aldrig en Oscar för bästa regi, detta trots att han var nominerad i denna klass fem gånger mellan åren 1940-1960. En annan liten rolig kuriosa är att Hitchcock från och med The Lodger tog för vana att göra en cameo i flertalet av sina efterföljande filmer.

Efterföljarna

Hitchcock kom att få en mängd efterföljare som klart var influerade av dennes verk. Redan under 50-talet såg en rad hitchcockinspirerade filmer dagens ljus. Några av de mer framträdande var Robert Aldrichs våldsamma och actionspäckade thriller ”Kiss Me Deadly” 1955, Charles Laughtons klassiker ”The Night of the Hunter” 1955 med Robert Mitchum I toppform som psykopatisk präst samt Arthur Crabtrees ”Horrors of the Black Museum” 1959 i vilken en deckarförfattare utan idéer iscensätter egna brott på riktigt för att få något att skriva om. 1960-talet inleddes med en av de mest våldsamma och obehagliga filmer som dittills producerats, nämligen Michael Powells ”Peeping Tom” (1960). När Peeping Tom släpptes skapade den omedelbart en upprörd debatt liknande den om videovåld som förekom i Sverige på i början av 80-talet. Med sitt sensationella och våldsamma innehåll blev den totalsågad av en enig engelsk kritikerkår. I Sverige ledde det till ett totalförbud. Det tog tretton år innan den äntligen fick visas, då i nedklippt version. Filmen fördömdes så hårt att den ödelade Michael Powells karriär, han inte kunde jobba i Storbritannien på många år. Idag anses Peeping Tom allmänt vara en modern klassiker, med en ständigt växande skara beundrare hos både publik och kritiker. I filmen spelar Mark Lewis (Karl Boehm) är en försynt ung man som jobbar i en filmstudio. Mark är dock psykiskt störd efter att hela sitt liv ha filmats av sin dominante far i forskningssyfte. Detta har gjort Mark till en besatt smygtittare som successivt drivs till att börja mörda unga kvinnor för att fånga deras dödsögonblick på film. Filmen kom att bana väg för Hitchcocks Psycho som gick upp på biograferna ett par månader senare.

Ett par av vår tids stora regissörer presenterade sig också för första gången för en större publik under 60-talet. Den amerikanske regissören Francis Ford Coppola debuterade med ”Dementia 13” 1963, en film om en kvinna som försöker lura till sig sin döde mans arv men råkar hamna i vägen för en mordisk galning. Polacken Roman Polanski hade redan under 50-talet regisserat en rad filmer men 1965 fick han sitt internationella genombrott med sin första engelskspråkiga film ”Repulsion”.  I denna film spelar Catherine Deneuve huvudrollen som en kvinna vars instabila psyke sakta men säkert får hennes värld att rasa samman. Året efter följde han upp denna film med thrillerdramat ”Cul-de-Sac” 1966, en historia om två brottslingar som tar ett par som gisslan i ett ensligt beläget hus med oväntade konsekvenser som följd. Robert Aldrich var en annan av 60-talets thrilleregissörer som skulle ge oss et par minnesvärda filmer. 1962 kom ”What Ever Happened to Baby Jane?” med de två åldrade Hollywoodstjärnorna Bette Davis och Joan Crawford I huvudrollerna som de två rivaliserande systrarna. Davis och Crawford skulle återförenas i ännu en Aldrich-thriller två år senare, i filmen ”Hush, Hush, Sweet Charlotte” 1964.

Om 1960-talet innebar genombrottet för Coppola och Polanski har 1970-talets kanske störste thrillerregissör Brian De Palma. De Palma är även han tydligt inspirerad av Hitchcock och i hans tidigaste filmer märks det tydligt att många scener är inspirerade av äldre filmproduktioner. Teman som skuld voyeurism, paranoia och besatthet återkommer ofta. Liksom Hitchcock tar De Palma till en del oväntade grepp som att t ex ta död på en huvudkaraktär mitt i filmen, snabba kast i handlingen samt återkommande drömsekvenser. 1973 fick De Palma ett mindre genombrott med den innovativa psykologiska thrillern ”Sisters”, en historia om ett par mordiska siamesiska tvillingar. Soundtracket stod Hitchcocks gamle samarbetspartner Bernard Herrmann för. Men den stora framgången kom tre år senare med den klassiska filmatiseringen av Stepen Kings debutroman “Carrie” 1976. Sissy Spacek spelar den mobbade Carrie som tar hämnd på sina klasskamrater under en skolbal på ett spektakulärt sätt. Samma år som Carrie kom den något underskattade Obsession, en film något inspirerad av Vertigo och återigen med ett soundtrack komponerat av Herrmann. Även ”Dressed to Kill” 1980 är klart inspirerad av filmer som Psycho och Vertigo. En blond mystisk kvinna mördar en hemmafru efter en otrohetsaffär och beger sig sedan på jakt efter den prostituerade kvinna som är det enda vittnet till dådet. Under de senaste 30 åren har en rad thrillers i Hitchcocks anda fortsatt att ges ut i en strid ström. Om man vaskar i denna flod av filmer kan man hitta sevärda filmer som Richard Fleischers ”Blind terror” 1971, lågbudgetfilmen ”Duel” 1971 vilken är Steven Spielbergs debutfilm, Nicolas Roegs nerviga och dystra ”Don´t look now” 1973, ”Alice sweet Alice” regisserad av Alfred Sole 1976, Irvin Kershners ”The Eyes of Laura Mars” 1978, Phillip Noyces havsthriller ”Dead Calm” 1989, Rob Reiners filmatisering av Stepen Kings ”Misery” 1990 samt Anthony Minghellas tolkning av Patricia Highsmiths roman ” The Talented Mr. Ripley” 1999.

Seriemördare

En särskild del av skräckfilmsthrillern utgörs av filmer som handlar om seriemördare. Detta har varit ett väldigt populärt tema ända sedan 40-talet. Den första biofilmen med temat seriemördare var Hitchcocks ”Shadow of a Doubt” 1943. Sedan dess har seriemördarna kommit för att stanna på vita duken och antalet filmer med denna inriktning har bara ökat. Både verkliga och påhittade mördare har porträtterats, men ofta har även de uppdiktade brottslingarna någon slags äkta förebild som modell. Den första film som byggde på en historia om en verklig seriemördare var Richard Fleischers ” The Boston Strangler” 1968 med Tony Curtis och Henry Fonda i huvudrollerna. Den var väl inte helt överensstämmande med fallet Albert De Salvo, men det var i alla fall ett första steg mot att berätta en någorlunda sann historia om ett mänskligt monster. Framgångarna med The Boston strangler gav tydligen Fleischer blodad tand, redan 1971 var han nämligen tillbaka med ännu en film baserad på en autentisk seriemördares liv. Denna gång var det den brittiske seriemördaren och nekrofilen John Reginald Christie som avhandlades i filmen ”10 Rillington Place”. Vidare har vi John McNaughtons obehagliga ”Henry; Portrait of a Serial Killer” 1986, vilken handlar om den amerikanske seriemördaren Henry Lee Lucas och hans kumpan Ottis Toole. Lucas kanske kan ha mördat så många som uppåt 350 människor. Andra filmer i samma kategori är Eric Tills ”To Catch a Killer” 1992, en historia om John Wayne Gacy samt Chris Gerolmos ”Citizen X” 1995 med den ryske massmördaren Andrei Chikatilo i centrum. Även David Griecos ”Evilenko” 2004 är löst byggd på historien kring Chikatilo.

När det gäller uppdiktade seriemördare är Hitchcock och den amerikansk författare Thomas Harris nog de som lyckats bäst att skapa skrämmande förövare. Hitchcock visar redan i Shadow of a Doubt, klassad som en av mästerregissörens allra bästa filmer, sin skicklighet att skapa skrämmande karaktärer. Den unga Charlie (Tessa Wright) lever i det lilla samhället Santa Rosa där just ingenting spännande sker. En dag dyker dock hennes favoritsläkting morbror Charlie (Joseph Cotten) upp på besök. Men ju längre morbror Charlies vistelse blir desto mer förundrad blir den unga flickan av hans ibland märkliga beteende. Snart visar det sig också att morbror Charlies tillflykt till Santa Rosa beror på att han är på ständig flykt undan polisen för en serie mord han begått tidigare. Hitchcock återkommer till ämnet psykotiska mördare i sin klassiker ”Psycho” 1960. Filmen kom att slå både biopublik, kritiker och andra filmskapare med häpnad pga ett flertal nya stilistiska grepp. Hitchcock gjorde med Psycho nämligen ett tillfälligt avsteg från sin vanligtvis lätt humoristiska thrillerstil. Istället skapade han en betydligt mörkare produktion, där stämningen genomsyrades av sex, våld och terror på ett sätt som ingen film gjort förut. Hitchcock lät också filmens stora stjärna Janet Leigh dö redan 46 minuter in i filmen. Och som hon dog sedan! Handlingen är säkert redan bekant för de flesta. Marion Crane (Janet Leigh) jobbar som sekreterare på ett litet kontor. En dag beslutar hon sig för att sticka med företagets kassa till en annan stad där hon tänkt slå sig ner med sin älskare. På vägen tar hon emellertid det illa valda beslutet att övernatta på det ensliga Bates Motell, vilket drivs av den mystiske Norman Bates (Anthony Perkins). Bates är inte riktigt som han ska vara kan man säga. En ytterligare seriemördarfilm ur Hitchcocks gedigna produktion är ”Frenzy” 1972. Filmen utspelar sig i dåtidens London där en sexbrottsling, kallad ”slipsmördaren”, härjar. Polisens misstankar faller snart på den arbetslöse Richard Blaney (Jon Finch), vars fru faller offer för denne seriemördare. Blaney måste nu göra allt som står i hans makt för att bevisa sin oskuld medan hans vän, grönsakshandlaren Bob Rusk (Barry Foster), har en annan agenda. Liksom Psycho har Frenzy en klassisk filmhistorisk filmsekvens från mördarens trappuppgång. En briljant skildring av offrets maktlöshet. Frenzy är en bra thriller som blandar gastkramande spänning med den svarta humor som är så utmärkande för Hitchcock.

Thomas Harris har i sina böcker om seriemördaren Hannibal Lecter skapat en egen redan klassisk skräckikon. Medan Hitchcock fokuserar på relationen mellan mördare och offer väljer Harris att låta oss stifta bekantskap med förövaren genom den sk seriemördarprofileraren arbete. Denna typ av brottsutredare arbetar främst med att försöka tränga in i seriemördarens sjuka hjärna och förstå dennes handlingsmönster. I Harris böcker visas en bild upp av de likheter som finns mellan brottsling och utredare i vissa aspekter, “it takes one to catch one”. Redan 1986 kom den första filmen med den kannibalistiske doktorn i rollistan, Michael Manns ”Manhunter”. Men det var först med Jonathan Demmes filmatisering av “The Silence of the Lambs” 1991, med Anthony Hopkins i rollen som Lecter, som det stora genombrottet för Harris romanfigur kom. Filmen blev en enorm publiksuccé och vann hela fem Oscar. Plötsligt hade skräckfilmen blivit rumsren i de fina salongerna för ett ögonblick.  Ridley Scott tog över stafettpinnen med sin filmatisering av Hannibal 2001, tyvärr i stora avseenden en besvikelse. Bättre var då Brett Ratners remake av Manhunter, “Red Dragon” 2002. Den senaste, och sista, delen i berättelsen om Hannibal Lecter, Peter Webbers ”Hannibal Rising” 2007, skildrar dennes uppväxt och vägen mot att bli seriemördare. Varken filmen eller harris romanförlaga är väl någon höjdare direkt. Den stämning som präglar filmerna om Lecter kan vi också hitta i TV-serierna “Millennium” 1996-1999 och “Profiler” 1996-2000. Frank Black (Lance Henriksen) respektive Samantha Waters (Ally Walker / Jamie Luner) porträtteras närmast som psykotiska. Dom kan för sitt inre se vad som utspelats på en brottsplats och verkar kunna ta emot bilder och känslor från mördarnas hjärnor. Detta skapar en extra mystisk dimension vad gäller seriemördarna och gör dessa än mer intressanta.

Thrillers kommer alltid att förbli en av skräckfilmens mest populära genrer. Möjligheterna att utveckla historierna har få begränsningar och man kan välja att spela på publikens känslor på en mängd olika sätt. Om vi tittar på de filmer som kommit ut under de senaste åren kan vi se att det finns något för alla smaker. Vi har thrillers av urbanoia-karaktär som Michelle Maxwell MacLarens Population 436 2006 och Nimród Antals ”Vacancy” 2007, psykologiska dramathrillers som Phillip Noyces Dead Calm 1989 och Martin Scorseses ”Shutter Island” 2010, galna psykopater hittar vi i Quentin Tarantinos ”Death Proof” 2007 samt Nelson McCormicks dåliga remake av ”The Stepfather” 2009, seriemördare kan ses härja i Mary Harron s ”American Psycho” 2000 och i John Erick Dowdles ”The Poughkeepsie Tapes” 2007, onda barn finns i Jaume Collet-Serras ”Orphan” 2009 och galna föräldrar i Lars Jacobsons ”Baby Blues” 2008 etc, etc. Så gott folk, det är bara att gå ut och ta för er av detta smaskiga smörgåsbord.